Du har redan fått otroligt bra svar från Mina, I och Grabb här, så det första jag vill göra här är att understryka det. Läs dem ett par gånger och reflektera över vad det betyder för dig och hur du kan vara den personen.
Det jag kan tillägga är att fundera på i vilken utsträckning det egentligen stämmer det du säger.
Är du verkligen otillräcklig som förälder om du tittar på saken konkret och objektivt? Ta gärna hjälp av någon för den objektiva delen. Vad är det i så fall du gör som skulle vara så otillräckligt? Var nu realistisk mot dig själv och din situation. Bortsett från åldern på dina barn är jag i liknande situation så tillvida att exet skaffat en ny sedan tidigt och på olika vis tydligt börjat bygga ett liv med honom. Det jag vill komma åt är just känslan av otillräcklighet. Det är ju helt omöjligt för den som är ensamstående att "tävla" med de som lever som en familj. De har med största sannolikhet en helt annan ekonomi, mycket mer tid över eftersom en kan laga mat medan den andre är med barnen på deras aktiviteter osv. De hinner ju fixa allt praktiskt som också måste skötas när man är förälder på ett helt annat sätt än dig, så jämför inte för det är inte rättvist. Det blir otroligt lätt en tävling, alldeles oavsiktligt. Du vill bara en tillräcklig förälder för du upplever att du underpresterar nu i jämförelse och det är lätt att då sätta målet alldeles för högt och sikta på en perfekt förälder istället som både ska hinna med allt och ha råd med allt som kärnfamiljen har. Hela samhället är uppbyggt på den bilden och matar oss med att det är så det ska vara.
Risken är stor att du fastnar i att tänka på vad du inte har och vad du inte gör. Exet var precis på Gran Canaria med den nya, hans barn och våra barn. Tro mig hur lätt det är att fastna i en hel uppsjö av negativa tankar och bitterhet kring det där. Istället får jag glädjas över den häftiga upplevelse mina barn just har fått och släppa mitt ego att det inte var med mig de hade den. Vi gör andra saker istället. Jag finns där som exempel hela tiden i vardagen. Igår var det en stor marknad de jättegärna ville gå på, under sin mammavecka, men hon avskyr såna tillställningar och vägrar åka dit med barnen, det vet barnen redan så de frågar inte ens. Istället frågade de mig ifall vi inte kunde åka dit, vilket jag självklart gjorde (med mammans vetskap och godkännande såklart).
Vad jag vill säga med det exemplet är att det finns många olika vis att finnas där för sina barn och att vara tillräcklig. Barnen resonerar ju inte att med mamma fick vi Gran Canaria och med pappa fick vi bara en marknad. Vad barnen ser och kommer ihåg är att när de ville eller behövde något så ställde deras föräldrar alltid upp. Hitta sätten du kan ställa upp och finnas där - utöver vad jag är övertyga om att du redan gör. Använd det hela till att sätta upp positiva mål att sträva efter istället så blir det en kul grej som ger bränsle istället för att dra ner dig. Försök planera tillvaron så att du kan göra allt praktiskt de dagar du inte har barnen - städ, tvätt, förbereda matlagning eller laga dem i förväg så att du inte behöver lägga mer tid än nödvändigt i kök när du har dina barn.
Den enda som ser/tänker på vad du inte ger dina barn är med största sannolikhet du själv. Det pågår bara i dina tankar. Det är inte vad dina barn ser. Och om de pratar om hur det är hos mamma och är positiva till hennes nya så är det ingen reflektion av vad de känner för dig. De är bara barn och pratar om det som upptar deras tankar....vilket ofta är det som är nytt och spännande, som det säkert är på olika vis med det som händer för mammans del.
Hitta sätt att se det positiva i situationen och ta hjälp med det .på olika vis om du behöver det
Vänliga hälsningar från en som Been there (och fortfarande är ibland).
