Inlägg från: Anonym (Antiextremist) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Antiextremist)

    Gaza

    Anonym (jury) skrev 2026-01-17 22:19:16 följande:
    Flyktingar som får permanent uppehållstillstånd i ett annat land, som Sverige, skall kunna få medborgarskap i detta land om dom vill och ansöker om det på lika fot med andra invandrare i detta land.

    Det är väl inte minsta kontroversiellt med det. Det var ju länder i arabvärlden som i varje fall tidigare frångick denna princip utan hellre ville fasthålla palestinska flyktingar i evig statslöshet utan rättigheter av politiska anledningar. Därav den nuvarande fastlåsta situationen där dessa senare generationers påstådda 'rätt till att återvända' saboterar möjligheterna till att få ett slut på konflikten.
    När du hävdar att palestinska flyktingar helt enkelt bör "bli medborgare i andra länder" istället för att bevara rätten att återvända, underkänner du i praktiken den historiska och juridiska grunden för deras flyktingstatus. Det innebär att du normaliserar konsekvenserna av tvångsfördrivningen 1948 och 1967 och lägger ansvaret på offren snarare än på den stat som skapade situationen. Du stödjer och försvarar därmed etnisk rensning. Skulle du anvönda samma resonemang när det gäller judar? Nästan alla som kom till Israel hade eller har medborgskap i ett annat land än Israel. Oerhört många har dubbla medborgsrskap.

    Att beröva palestinier sin lagliga rätt att återvända till sitt hemland och förespråka permanent bosättning i exil är ett sätt att legitimera en etnisk rensning retroaktivt. Därför är din kommentar språkligt och ideologiskt försvarar av etnisk rensning under täckmanteln av "realism" eller "praktisk lösning."
  • Anonym (Antiextremist)
    Mentat skrev 2026-01-17 21:18:32 följande:
    Med andra ord: Om de araber som flydde 1947-48 hade fått medborgarskap i det land de hamnade i hade det inte funnits något problem idag.

    Det är klart, det förutsätter att man accepterar att staten Israel existerar och det verkar vara just där skon klämmer. För rätt många...
    När du hävdar att palestinska flyktingar helt enkelt bör "bli medborgare i andra länder" istället för att bevara rätten att återvända, underkänner du i praktiken den historiska och juridiska grunden för deras flyktingstatus. Det innebär att du normaliserar konsekvenserna av tvångsfördrivningen 1948 och 1967 och lägger ansvaret på offren snarare än på den stat som skapade situationen. Du stödjer och försvarar därmed etnisk rensning. Skulle du anvönda samma resonemang när det gäller judar? Nästan alla som kom till Israel hade eller har medborgskap i ett annat land än Israel. Oerhört många har dubbla medborgsrskap.

    Att beröva palestinier sin lagliga rätt att återvända till sitt hemland och förespråka permanent bosättning i exil är ett sätt att legitimera en etnisk rensning retroaktivt. Därför är din kommentar språkligt och ideologiskt försvarar av etnisk rensning under täckmanteln av "realism" eller "praktisk lösning."
  • Anonym (Antiextremist)
    Mentat skrev 2026-01-17 22:00:22 följande:
    Min kommentar gällde just Israel vs arabstaterna och att Thor påpekar att de judar som flydde inte var något problem då de fick medborgarskap. Araberna hamnade i Jordanien och Egypten, eftersom det var dessa länder som ockuperande Västbanken respektive Gaza, ofta utan att över huvud taget flytta på sig. Jordanien t.o.m annekterade Västbanken men uppenbarligen utan att ge medborgarskap till de människor som bodde där vilket är oerhört märkligt. 

    De ester som flydde förtrycket i Sovjetunionen fick medborgarskap i Sverige, vilket var helt riktigt. Det betyder inte att alla som lämnar sitt land har rätt till medborgarskap i Sverige, normalt sett har de redan ett medborgarskap någonstans. Palestiniernas grundläggande problem är inte Israel utan det faktum att de är statslösa. 
    Jag chockas av dina otroligt inteligensbefriade kommentarer. Det är anmärkningsvärt hur du lyckas förvanska historien och samtidigt lägga skulden för palestiniernas tragedi på offren själva. Att påstå att deras problem "inte är Israel utan statslösheten" är ett cirkelresonemang av sällsynt cynisk sionistisk sort,  eftersom just Israel och dess politik sedan 1948 är den främsta orsaken till att miljontals palestinier blev och fortfarande är statslösa och hundratusentals mördades.

    Din jämförelse med de baltiska flyktingarna faller platt. Det fanns ingen baltisk stat som nekade dem att återvända, och ingen ockupationsmakt och fanatiska bosättare som fortsatte att beslagta deras hem och jord när de flydde. Palestinierna däremot fördrevs i en organiserad etnisk rensning, och den israeliska staten har systematiskt hindrat deras återvändande, i strid med FN-resolution 194.

    Att Jordanien tillfälligt gav medborgarskap åt vissa palestinier, men inte alla, förändrar inte grundfakta: Israel förvägrade dem hem, rättigheter och framtid. Att sedan skylla statslösheten på arabstaterna är lika absurt som att skylla Förintelsen på länderna som tog emot judiska flyktingar.

    Att tala om palestiniernas situation som en ren "administrativ" fråga om medborgarskap är ett sätt att förminska ett 75-årigt kolonialt förtryck till något byråkratiskt. Det är inte statslösheten som skapade ockupationen, murarna och blockaden, utan ockupationen som skapade statslösheten.
  • Anonym (Antiextremist)
    Mentat skrev 2026-01-18 14:11:16 följande:
    "Fanns ingen ockupationsmakt"!? Sovjetunionen ockuperade Estland och utplånade landet från kartan. Exakt hur långt ut i det kommunistapologetiska träsket befinner du dig egentligen?

    Min intelligens är det inget fel på tack. Jag har i ett antal inlägg påpekat att du inte är ointelligent, det vore klädsamt om du avhöll dig från dylika ad hominem-kommentarer.
    Du liksom alla andra sionister, har svårt att ta in en argumenterande kommentar i sin helhet och låta bli att ta ut meningar ur sitt sammanhang. Och sedan anklagar du mig för spam eftersom jag visar dig sammanhanget som du "raderar bort". Ockuperade Sovjetunionen Estland i 75år? Fördrevs de från sitt land och stals deras hem och land? 

    Din jämförelse med de baltiska flyktingarna faller platt. Det fanns ingen baltisk stat som nekade dem att återvända, och ingen ockupationsmakt och fanatiska bosättare som fortsatte att beslagta deras hem och jord när de flydde. Palestinierna däremot fördrevs i en organiserad etnisk rensning, och den israeliska staten har systematiskt hindrat deras återvändande, i strid med FN-resolution 194.

    Att Jordanien tillfälligt gav medborgarskap åt vissa palestinier, men inte alla, förändrar inte grundfakta: Israel förvägrade dem hem, rättigheter och framtid. Att sedan skylla statslösheten på arabstaterna är lika absurt som att skylla Förintelsen på länderna som tog emot judiska flyktingar.

    Att tala om palestiniernas situation som en ren "administrativ" fråga om medborgarskap är ett sätt att förminska ett 75-årigt kolonialt förtryck till något byråkratiskt. Det är inte statslösheten som skapade ockupationen, murarna och blockaden, utan ockupationen som skapade statslösheten.
  • Anonym (Antiextremist)
    Anonym (jury) skrev 2026-01-18 14:31:35 följande:
    Du som är så glad för att argumentera utifrån FNs resolutioner och mänskliga rättigheter borde väl känna till FNs konvention omkring statslöshet från 1954, och den efterföljande konventionen om reducering av statslöshet från 1961, som säger att statslösa och speciellt efterkommande till statslösa i största möjliga utsträckning skall erbjudas möjlighet för att bli naturaliserade medborgare i dom länder som har mottagit dom.

    Att som du vilja hålla liv i en konflikt av politiska orsaker är inte en godtagbar anledning till att hålla människor i permanent statslöshet på obestämd tid. Dessutom är den påstådda 'rätten till att återvända' som du postulerar existerar enligt FN resolution 194 inte betingad av att dessa människor som flydde 1948 och deras efterkommande bevarar sin statslöshet. Det är uteslutande ett påtryckningsmedel som arabländer har använt för att hålla liv i konflikten genom att undgå att dessa människor blir assimilerade i deras egna länder.
    Att kapa bort 90?% av någons kommentar innan man "svarar" är ungefär som att läsa baksidan på en bok och sedan påstå att man förstått hela handlingen. Det visar inte bara brist på argument, utan också på total oförmåga att greppa helheten. När man måste censurera det mesta för att få sitt svar att hålla ihop, säger det mer om svagheten i ens egna ståndpunkter än om det man försöker bemöta. Rätt fegt, om vi ska vara ärliga.

    När du hävdar att palestinska flyktingar helt enkelt bör "bli medborgare i andra länder" istället för att bevara rätten att återvända, underkänner du i praktiken den historiska och juridiska grunden för deras flyktingstatus. Det innebär att du normaliserar konsekvenserna av tvångsfördrivningen 1948 och 1967 och lägger ansvaret på offren snarare än på den stat som skapade situationen. Du stödjer och försvarar därmed etnisk rensning. Skulle du anvönda samma resonemang när det gäller judar? Nästan alla som kom till Israel hade eller har medborgskap i ett annat land än Israel. Oerhört många har dubbla medborgsrskap.


    Att beröva palestinier sin lagliga rätt att återvända till sitt hemland och förespråka permanent bosättning i exil är ett sätt att legitimera en etnisk rensning retroaktivt. Därför är din kommentar språkligt och ideologiskt försvarar av etnisk rensning under täckmanteln av "realism" eller "praktisk lösning."
  • Anonym (Antiextremist)
    RebeckaZ70 skrev 2026-01-19 08:39:44 följande:
    I mars 1978 tog jag i hemlighet Arafat till Bukarest för att få slutgiltiga instruktioner om hur han skulle uppföra sig i Washington.
    ?Allt ni behöver göra är att fortsätta låtsas att ni kommer att stoppa terrorismen och erkänna Israel ? om och om igen?, sa Ceau?escu [till Arafat] ...
    Ceau?escu var euforisk över chanserna att han och Arafat skulle kunna få Nobelpriset för sina falska föreställningar om en hand som sträcker ut en olivkvist.
    ...Ceau?escu lyckades inte få ett Nobelpris. Men Arafat fick priset 1994 ? enbart för att han fortsatte att spela den roll som han fått så perfekt. Han förvandlade terroristorganisationen PLO till en exilregering (den palestinska myndigheten) och låtsades kräva ett slut på palestinsk terrorism samtidigt som han lät den fortsätta obehindrat. Två år efter undertecknandet av Osloavtalen hade antalet israeler som dödats av palestinska terrorister ökat med 73 %.
    Mihai Pacepa

    Det har aldrig handlat om en palestinsk stat
    Den här är ett typiskt exempel på sionistisk desinformation. Mihai Pacepa var en kallakrigsöverlöpare med tydlig sionistisk agenda, och hans berättelse är allt annat än opartisk. Att påstå att Arafat och Ceau?escu iscensatte en teater för att lura världen är konspirationstänkande blandat med sionistisk förtecken.

    Att reducera Osloavtalen till "skådespel" eller att tolka hela den palestinska kampen som manipulation är både historielöst och intellektuellt ohederligt. Fredsprocessen, med all sin komplexitet och sina misslyckanden, byggde på internationella förhandlingar, inte på en rumänsk diktators instruktioner. Det är groteskt att avfärda palestiniernas rätt till en stat genom att hänvisa till en gammal anekdot vars syfte uppenbart var att tvätta rent en sionistisk regim som själv byggt sin makt på brutalitet och förtryck.

    Att tala om "terrorism" utan att erkänna ockupation, dagligt förtryck och bosättningspolitik är att avsiktligt förvränga proportionerna i konflikten. Att dessutom mäta rättfärdigheten i fredsarbete i antalet döda israeler, utan ett ord om antalet döda palestinier under samma period, avslöjar ett ensidigt och moraliskt selektivt synsätt. Pacepas narrativ är inte historisk sanning, det är soonistisk propaganda som försöker legitimera status quo och förneka ett helt folks rätt till självbestämmande.
  • Anonym (Antiextremist)
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:18:07 följande:

    Jag hittade mer om den arrogante arafat. :


    "För 20 år sedan idag deltog jag som medlem i den israeliska delegationen till Camp David-toppmötet. Som utrikespolitisk portfölj i premiärministerns kansli anlände jag i förväg för att träffa Sandy Berger och andra viktiga tjänstemän för att förbereda detta trepartsmöte.
    Några dagar senare anlände president Clinton tillsammans med premiärminister Barak och ordförande Arafat. Jag varnade Barak för att detta kanske inte var något annat än en fotosession. Trots att de inledde förhandlingar tog palestinierna ändå med sig anti-israeliska resolutioner till FN och uppviglade till våld mot israeler.
    Clinton satt i sin fåtölj, med glasögon på, och antecknade i ett gult anteckningsblock. Barak började göra eftergifter. Ännu en dag, ännu en eftergift. Ändå rörde sig Arafat inte. Han satt som en sfinx. Clinton blev arg: "Herr ordförande, det är inte så här man förhandlar. Ge ett motbud."
    Men Arafat gav inget moterbjudande. Han antingen satt stilla eller avvisade det som erbjöds. Samtidigt, hemma i Israel, stod Barak inför enorma politiska påtryckningar. Barak visste att om han återvände till Israel utan en överenskommelse skulle hans politiska karriär vara över. Han var desperat efter en överenskommelse.
    Sent en kväll kallade Barak den israeliska delegationen till sin stuga. Han informerade oss om att han skulle lägga fram Jerusalem-förhandlingarna. Man kunde se tårarna i hans ögon. Det var uppenbarligen något han inte ville. Nästan alla avrådde honom från det. Men han insisterade på det.
    Nästa morgon lade Barak fram Jerusalem på bordet. Clinton blev chockad ? israelerna, inklusive hans förbundspresident Yitzhak Rabin, hade alltid talat om ett enat Jerusalem. Barak erbjöd Östra Jerusalem samt 3/4 av Gamla stan, minus Kotel och de judiska kvarteren.
    "Hur är det med al-Aqsa och Haram al-Sharif?" frågade Arafat och syftade på Tempelberget. Jag tänkte för mig själv att jag var säker på att Barak säkert skulle behålla det under israelisk suveränitet. Clinton förväntade sig uppenbarligen detsamma. Det är den heligaste platsen inom judendomen. Men Barak överraskade oss igen.
    Barak, en matematiker till utbildning, erbjöd Arafat "delad suveränitet" över Tempelberget. Israel skulle vara suveränt under jord, där det finns arkeologiska lämningar av två judiska tempel. Palestinierna skulle vara suveräna ovan jord, med Klippdomen och Al Aqsa.
    Clinton var exalterad. För honom var detta ett fantastiskt erbjudande. Bättre än han någonsin hoppats på. Han skulle säkert vinna ett Nobelpris. Men Arafat satt stilla i nästan en minut. Clintons upphetsning upphörde. Han hade en sträng min i ansiktet. Han vände sig till Arafat: "Herr ordförande, ert svar?"
    Alla i rummet stirrade på Arafat, som inte visste vad han skulle säga. Han hade varken föreställt sig eller förberett sig för ett sådant scenario. Till slut sa han: "Jag är ledsen, men jag kan inte acceptera detta erbjudande. Det har aldrig funnits ett judiskt tempel, så jag kan inte acceptera någon israelisk närvaro. Inte ens under jorden."
    Vid det ögonblicket visste vi att allt var över. Det skulle inte bli någon överenskommelse. Barak var tyst och funderade över slutet på sin politiska karriär. Men Clinton var upprörd. Han blev arg och höjde rösten: "Aldrig ett judiskt tempel? Herr ordförande, menar ni att min bibel är fel?"
    Clinton var förkrossad. Han fortsatte att skrika åt Arafat. "Låt mig säga dig en sak, herr ordförande: När min Messias Jesus Kristus vandrade på Tempelberget såg han inga moskéer. Han såg inte al-Aqsa. Han såg inte Klippdomen. Han såg bara det judiska templet!"
    Arafat stormade ut från mötet och lämnade Camp David några timmar senare. Clinton och Barak talade strax innan vi packade våra saker och åkte hem. Clinton skrev senare i sin bok: "Arafat missade möjligheten att skapa den nationen.....i en rättvis och varaktig fred."


     


    Danny Ayalon, fd vice utrikesminister och Israels ambassadör i USA.


     


    Hur kan man ta det här seriöst när vi vet att Danny Ayalon är känd för sina extrema sionistiska ståndpunkter. Han är tex en uttalad förespråkare för olagliga israeliska bosättningar dvs han förespråkar stöld av palestinska områden och kallar palestinier för terrorister.

    Jag brukar inte svara på sionistisk propaganda med så uppenbar sionistisk källa men här gör jag ett undantag för att det var intressant. Du kommer, som vanligt, inte ha något att säga eftersom du bara kopierar och klistrar in en massa smutsig propaganda, men du är inte heller intressant. Det här är mer för de kunniga och verkligen intresserade.

    Det här uttalandet av Danny Ayalon är ett typiskt exempel på den sionistiska propagandateknik som försöker skriva om historien, förvränga fakta och skuldbelägga palestinier för att rättfärdiga Israels extrema koloniala politik. Jag fick jobba lite med den här och inte helt oväntat avslöjade flera allvarliga felaktigheter, både historiska, politiska och moraliska.

    Manipulativ historieskrivning
    Ayalons berättelse framställer Israel som fredsvilligt och palestinierna som irrationella och avvisande, en välkänd sionistisk propagandaberättelse. I verkligheten var "erbjudandet" vid Camp David 2000 varken generöst eller rättvist.

    Kartor och oberoende analyser (inklusive av israeliska experter som Shlomo Ben-Ami och internationella observatörer) visar att:
    De palestinska områdena skulle ha delats upp i fragmenterade enklaver, utan verklig territoriell sammanhängande stat.
    Israel skulle ha behållit kontroll över gränser, vattenresurser och luftrum, alltså fortsatt militär och ekonomisk överhöghet.
    "Erbjudandet" om Östra Jerusalem och delar av Gamla stan var villkorat, med israelisk kontroll över tillträde, säkerhet och underjordiska områden.

    Detta var inte ett förslag om självständig palestinsk stat, utan snarare om mycker svag autonomi under nästan total israelisk dominans.

    Skyll på offret-retorik
    Ayalon beskriver Arafat som en "oförmögen" eller "ovillig" part som saboterar freden. Den logiska fallgropen här är moralisk omvändning: angriparen kräver tacksamhet från den förtryckte.

    I själva verket hade Israel redan brutit mot Osloavtalets anda genom att:
    Fortsätta bygga illegala bosättningar på Västbanken även under förhandlingarna.
    Inte erkänna rätten till återvändande för palestinska flyktingar.
    Vägra erkänna Östra Jerusalem som framtida huvudstad i Palestina.

    Att kräva att palestinier "ska kompromissa" om sina mest grundläggande rättigheter, slippa bli fördrivna från sina hem, slippa bli mördade, förtryckta, behålla sin mark, suveränitet, heliga platser, är inte diplomati, det är utpressning.

    Rasistiskt och religiöst laddat språk
    När Ayalon återger Clintons ord om Jesus och templet är det tydligt att retoriken används för att heliggöra Israels krav. Det är helt galet att man använder religion och Bibel för att idag stjäla andras land.

    Detta påstående, att judendomen har exklusiv historisk rätt till Jerusalem, är både teologiskt och historiskt smutsiga lögner:
    Jerusalem är heligt för tre religioner, inte bara en.
    Att använda bibliska argument för att rättfärdiga modern statlig suveränitet är en form av extrem religiös kolonialism. Tänk om muslimerna gjorde så idag mot andra icke muslimska länder. Hur skulle det accepteras?

    En politisk konflikt görs här till en religiös kamp, vilket göder intolerans och avhumanisering och därmed etnisk rensning och FOLKMORD.

    Uteslutning av maktobalansen
    Inget i Ayalons berättelse erkänner Israels extrema koloniala maktställning, den militära olagliga ockupationen, apartheidliknande strukturer, etniska rensningar eller blockaden mot Gaza.

    När den starkare parten kontrollerar allt från rörelsefrihet till ekonomi, är det absurd att tala om "missad möjlighet till fred". Fred kräver någorlunda jämlikhet, inte underkastelse av ett ursprungsfolk.

    Sionistisk blindhet
    Ayalons ton avslöjar den typiska sionistiska självbilden: Israel som moraliskt rent, "demokratiskt försvarat" och alltid offer. Denna självbild blockerar varje självkritik och låser konflikten i evig cirkel.

    Riktig fred kräver att Israel erkänner: ockupationens illegitimitet, de palestinska flyktingarnas rättigheter och Jerusalems gemensamma karaktär utan ensidig suveränitet.

    Den verkliga tragedin i Camp David var inte Arafats tystnad, utan Israels oförmåga att förstå att rättvisa, inte enorma och mycket orättvisa eftergifter från palestiniers sida, är förutsättningen för fred.

    Frågor till sionister som håller med Danny A:
    Om Israel verkligen ville ha fred, varför fortsatte man att bygga ut bosättningar under fredsförhandlingarna?

    Hur kan man kalla ett "erbjudande" rättvist när det helt låser palestinier i splittrade kantoner utan egen gränskontroll?

    Varför ignorerar Israel FN:s resolutioner som kräver israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden?

    Om Barak "grät" över Jerusalem, varför har inga israeliska ledare sedan dess visat vilja att dela staden?

    Varför framställs palestinier som orealistiska bara för att de inte accepterar extremt ojämlika villkor som cementerar den olagliga ockupationen?

    Hur kan ett möte som hölls under total maktobalans överhuvudtaget beskrivas som ett rättvist försök till fred?
  • Anonym (Antiextremist)
    Rataxes skrev 2026-01-19 10:58:08 följande:
    When speaking about the Middle East, it is common to hear about the ?need? and ?desire? for Palestinian statehood. But exactly what kind of state do the Palestinians want and what are the roots of Palestinian nationalism?
    Historically, the Palestinian ?desire for statehood? and ?need for liberation? was invented in large part by the Soviet Union. It is no coincidence that the blueprint for the PLO Charter was drafted in Moscow in 1964 and was approved by 422 Palestinian representative hand selected by the KGB. At that time, the USSR was in the business of creating people?s liberation fronts. The KGB founded the PLO as well as the National Liberation Army of Bolivia (1964) with Ernesto ?Che? Guevara at its head and the National Liberation Army of Colombia (1965).
    These ?liberation fronts? were seen by the USSR as centers of Marxist indoctrination and opposition to democratic and capitalist movements. In the Middle East, the only foothold of the democratic west is Israel; nurturing the PLO to undermine Israel was therefore quite natural for the Soviets, who not only helped fund and establish the PLO but also trained and supplied its terrorist operations.
    To understand the PLO?s conception of a Palestinian state, it is instructive to examine Article 24 of the original PLO Charter. It reads: ?this Organization [the PLO] does not exercise any regional sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, in the Gaza Strip or the Himmah area.? If not the West Bank and Gaza, then what exactly what did, the PLO claim? The Palestine that the PLO wanted was in fact the State of Israel.
    Consider that it was not until 1968 that Article 24 was amended to include a claim on the West Bank and Gaza. At the time of the original drafting, Jordan and Egypt controlled the West Bank and Gaza after unilaterally and illegally annexing them following the War of Israeli Independence in 1948. It was only after Israel had gained these territories in the War of 1967 that the Palestinian Arabs declared an interest in controlling them.
    The evidence that simple autonomy in the West Bank and Gaza was never the PLO?s true goal is everywhere. In 1970, US Secretary of State William Rogers suggested that the West Bank and Gaza be given up by Israel in return for peace and recognition. This plan was accepted by Israel, Jordan, and Egypt. Only Yasser Arafat, leader of the PLO, rejected it, opting instead to attempt an overthrow of Jordan?s King Hussein.
    The evidence runs deeper. Yassir Arafat, who was head of the PLO until 2004, was under the direct tutelage and control of the KGB. Ion Mihai Pacepa, KGB officer and onetime chief of Romanian Intelligence, was assigned to handling Arafat. Pacepa recorded several of his conversations with Arafat when they met in Romania at the palace of brutal dictators Nicolai and Elena Ceausescu. In these conversations, Arafat unequivocally states that his sole aim is to destroy Israel.
    Pacepa and the KGB were delighted. They consulted General Giap, a close associate of Ho Chi Minh, who was involved with the North Vietnamese propaganda effort during the Vietnam War. Giap recommended to Arafat that he ?stop talking about annihilating Israel and instead turn your [Arafat?s] terror war into a struggle for human rights.? It had worked in Vietnam, he claimed, because transforming the conflict from one of ideologies (Socialism vs. Capitalism) to one of an ?indigenous? people?s struggle for liberty had turned the tide of popular support in the West against the war.
    Similar advice was provided to Arafat by Muhammed Yazid, minister of information in two Algerian wartime governments. He wrote ?wipe out the argument that Israel is a small state whose existence is threatened by the Arab States, or the reduction of the Palestinian problem to a question of refugees; instead present the Palestinian struggle as one for liberation like the others. Wipe out the impression that in the struggle between the Palestinians and Zionists, the Zionist is the underdog. Now it is the Arab who is oppressed and victimized in his existence because he is not only facing the Zionists but also world imperialism.?
    Yasser Arafat heeded this advice, and with the help of bi-weekly plane-loads of Soviet supplies brought in through Damascus as well as the Soviet propaganda machine, he began to portray the Palestinian Arabs as a supposedly indigenous population whose human rights were being tarnished by Israel.
    The fact is that after the War of 1967, Israel inherited Arab refugees living in the West Bank and Gaza that were forced to live there in the period of Egyptian and Jordanian control from 1948 to 1967. Israel immediately offered to return the lands it won in 1967 (West Bank, Gaza, Sinai, and the Golan Heights) in return for a peace treaty. This offer was rejected by the Arab countries in the Khartoum Conference (Aug. 29- Sep. 1, 1967). In Arafat?s authorized biography, Arafat: Terrorist or Peace Maker, Arafat claims this moment as one of his greatest diplomatic victories.
    It is telling that Zahir Muhse?in, member of the Palestinian Liberation Organization (PLO) Executive Committee, said the following in a 1977 interview with the Amsterdam-based newspaper Trouw. ?The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrians, and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ?Palestinian people? to oppose Zionism.?
    Palestinian nationalism is therefore a historical fabrication born out of a communist thirst for expansion and an Arab resentment of the existence of Israel. The ?need? and ?desire? for Palestinian is a veiled expression of the ?need? and ?desire? to end Israel?s existence.

    stanfordreview.org/deception-palestinian-nationalism/
    Det här resonemanget är ett klassiskt försök att förneka palestiniernas existens och rätt till sitt land genom att fabricera en konspirationsteori om Sovjetunionen. Palestinsk identitet och nationellt medvetande existerade långt före 1964, långt före PLO eller kalla krigets propaganda. Redan under osmansk tid och under det brittiska mandatet fanns palestinska nationella rörelser, arabiska tidningar, och en tydlig medvetenhet om territoriell tillhörighet till Palestina. Att skylla palestinsk kamp för självbestämmande på Moskva är ett desperat försök att förminska ett folks rätt till frihet och självstyre.

    Argumentet bortser helt från den israeliska ockupationens realitet: sedan 1948 har över 700?000 palestinier fördrivits från sina hem, mark stulits, byar raserats och bosättningar byggts i strid med internationell rätt. Att då tala om :demokratins enda fäste i Mellanöstern" är en sionistisk förolämpning mot alla som lever under Israels brutala militära kontrollen utan grundläggande mänskliga rättigheter.

    Dessutom är det historiskt vilseledande att hävda att Israel "erbjudit fred" redan efter 1967. I själva verket handlade det om villkorade erbjudanden som aldrig erkände palestiniernas rätt till egen stat eller återvändande. Att skylla ansvaret på ett fördrivet folk är att vända på förövarens och offrets roller och normalisera etnisk rensning.

    Slutligen är citatet från PLO-medlemmen Zahir Muhse'in, som ofta cirkulerar i sionistiska högerextrema kretsar, ryckt ur sitt politiska sammanhang och representerar inte palestinsk majoritetsuppfattning. Att använda det som "bevis" för att palestinier inte finns är inget annat än intellektuellt ohederligt.

    Du som lägger in sionistisk propaganda får då gärna svara på följande frågor:

    Hur förklarar du existensen av palestinska tidningar, organisationer och motståndsrörelser redan på 1920-30-talet, flera decennier innan KGB ens var inblandat i Mellanösternpolitiken?

    Om palestinsk identitet bara var en "sovjetisk uppfinning", hur kan då samma koloniala argument ha använts mot algerier, vietnameser eller sydafrikaner i deras frigörelsekamper?

    Varför ignorerar du och din text helt FN:s resolution 242 (1967) och senare 338, som tydligt erkänner att Israel är en ockupationsmakt och kräver ett tillbakadragande från de ockuperade områdena?

    Om Israel verkligen ville "byta land mot fred", varför har bosättningarna på Västbanken fyrdubblats sedan Osloavtalet?

    Varför ska palestiniernas kamp för självbestämmande betraktas som illegitim när Israels grundande själv vilade på mord, terrorism, etnisk rensning och internationell lobbypolitik?

    Är det verkligen seriöst att bygga en hel historisk tes på uttalanden från avhoppade KGB-agenter och en enskild intervju från 1977, men ignorera hundratals FN-resolutioner och internationella rapporter om ockupationens lagbrott?
  • Anonym (Antiextremist)
    Anonym (jury) skrev 2026-01-19 19:25:32 följande:
    Man kan ju bara konstatera att det avtal som Arafat tackade nej till i Camp David, utan att komma med något konkret motbud, var oändligt mycket bättre än det Trump-avtal som Fatah/Hamas tvingades acceptera med Trump 25 år senare. 

    Trump avtalet innehåller ingenting om framtida Palestinsk stat, ingenting om västbredden, ingenting om Jerusalem, ingen palestinsk militär kontroll över Gaza annat än möjligen i en avlägsen framtid, inget palestinsk medverkan i styret i Gaza annat än clearade teknokrater.

    I förhållande till Camp David är detta avtal som man nu accepterat obeskrivligt uselt. Tror du inte många palestinier hellre vill att Arafat skrivit under på Camp David, trots dom eventuella svagheter som du nämner, eller i det minsta kommit med ett konkret motbud, när slutresultatet 25 år senare är så katastrofalt mycket sämre?  
    Du fortdätter att kapa bort 90?% av min kommentar innan du  "svarar" och det så gulligt, det är ungefär som att läsa baksidan på en bok och sedan påstå att man förstått hela handlingen. Det visar inte bara din brist på argument, utan också på total oförmåga att greppa helheten. När du måste censurera det mesta för att få sitt svar att hålla ihop, säger det mer om din svagheten i dina egna ståndpunkter än om det man försöker bemöta. Rätt fegt, om vi ska vara ärliga. 90% av mina frågor hade du ingen svar på.

    Det är nästan gulligt dumt hur du lyckas återupprepa den gamla propagandarepliken om att "Arafat tackade nej utan motförslag", som om hela världens historia inte redan dokumenterat motsatsen. Har du faktiskt läst vad som hände i Camp David 2000, eller bygger du ditt resonemang på hörsägen och efterhandskonstruktioner?

    För det första: Arafat lade fram konkreta motförslag, men Ehud Baraks "erbjudande" vid Camp David var varken komplett eller skriftligt , det fanns inget officiellt dokument att skriva under. Även amerikanska diplomater som deltog, bl.a. Robert Malley, bekräftade senare att Israel aldrig lade fram ett slutgiltigt avtal, bara preliminära idéer. Att avvisa ett ofärdigt dokument utan garantier om suveränitet betyder inte att man "tackade nej till fred".

    För det andra: Vad du kallar ett :oändligt mycket bättre avtal" (Camp David) innebar att palestinierna skulle få totalt splittrade enklaver, utan kontroll över gränser, vattentillgångar eller luftrum, och där Israel hade fortsatt militär närvaro. Vilken stat är det? En schweizerost med vägspärrar? En stat bara i teorin men inte i praktiken?

    För det tredje: Det "Trump-avtal" du hänvisar till var knappt ett avtal, snarare en diktatplan från Washington, framtagen helt utan palestinsk medverkan. Att jämföra den med Camp David och hävda att palestinier "accepterat" den är fullständigt felaktigt, de har förkastat den just eftersom den inte nämner någon palestinsk stat eller verkligt självstyre.

    Så frågan blir: bygger du din uppfattning på faktiska historiska dokument, eller på sionistiska berättelser som falskt utmålar palestinierna som irrationella och "oförmögna till kompromiss"? För då är det inte Arafat som saknade realism, det är din sionistiska propaganda som saknar grund.
  • Anonym (Antiextremist)
    Anonym (jury) skrev 2026-01-19 22:53:18 följande:
    Palestinska självstyret har inte medverkat till utformningen av Trump avtalet, men i efterhand uttryckt sitt stöd till alla delar av det. Hamas har accepterat dom delar av planen som inte handlar om deras  avväpning eller upplösning. Både Fatah och Hamas har därför helt eller delvis accepterat planen, och absolut inte 'förkastat' den.

    Du behöver inte övertyga mig om att Trump-avtalet är ett diktat som är uselt för palestinierna. Min poäng är bara att man genom att avvisa Camp David avtalet när man satt mot motståndare som Clinton/Rabin/Barak har hamnat i en mycket värre situation när man nu sitter mot motståndare som Trump/Netanyahu. Man kunde haft ett eget land med Gaza och större delen av Västbanken, samt med delar av Jerusalem som huvudstad, men nu ser detta alltmer hopplöst ut och den enda möjligheten som finns kvar är att besegra Israel militärt.

    Men du vägrar tydligen att se denna aspekt och vill hellre kalla alla som inte delar dina drömmar om en perfekt 'rättvis' lösning för sionister.
    Gång på gång avslöjar du dina brister på argument. När du måste skära bort huvuddelen av ett inlägg för att kunna "svara", signalerar det egentligen: "Jag har inga hållbara argument mot helheten." Det visar din oförmåga att ta in sammanhang, nyanser och logik, du duckar för komplexitet och fastnar i någon enstaka lösryckt mening.Den som är trygg i sina åsikter vågar bemöta hela resonemanget, den som är osäker, oärlig eller en som manipulerar  börjar klippa, förkorta och misstolka.

    Din kommentar är återigen djupt vilseledande både historiskt och moraliskt. Att hävda att Palestinska självstyret "uttryckt sitt stöd till alla delar av Trump-avtalet" är helt enkelt felaktigt; tvärtom förkastade de det öppet som en kolonial plan som fråntar palestinierna rätten till självbestämmande. Att Hamas "accepterat delar" är lika mycket en halvsanning, de har konsekvent betraktat hela upplägget som illegitimt och koloniallt.

    Dessutom vittnar jämförelsen mellan Camp David och Trump-planen om en grundläggande missuppfattning: Camp David "erbjudandet" var aldrig ett verkligt erbjudande om suverän stat, utan en karta styckad av ockupationszoner och total israelisk kontroll. Att hävda att man "kunde haft ett eget land" är att blunda för det faktum att inget land kan existera utan kontroll över sina gränser, sitt luftrum och sina naturresurser.

    Slutligen är det djupt cyniskt att föreslå att palestinierna själva är ansvariga för sitt lidande för att de inte undertecknade sin egen underkastelse. Att kräva att ett ockuperat folk ska acceptera att dödas, fördrivas och förtryckas är inte realism, det är att normalisera brutal kolonial logik. Kritik mot en sådan hållning handlar inte om "drömmar om perfektion" utan om att försvara grundläggande principer: rättvisa, jämlikhet och mänsklig värdighet.

    En person som argumenterar hederligt citerar korrekt, återger motpartens poäng så rättvist som möjligt och står sedan tydligt för sin egen position. Det gör inte du. Tragikomiskt faktiskt.