Anonym (TS)

Tue 21 Oct 22:59

73 svar

Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Har en 16 årig dotter som inte trivs hemma. Hon fick en lillebror för sju år sedan som har adhd. Han har alltid haft mycket energi och varit hyperaktiv. Men hon tycker att han är så jobbig att hon inte kan vara hemma. Hon har under senaste åren ofta sovit borta. Flera helger i månsden men sover allt oftare borta och speciellt nu efter hon fått en pojkvän. Senaste månaderna har hon i princip sovit där varje natt. Hon kommer hem nästan varje dag. Hämtar kläder, duschar eller liknande men åker direkt iväg igen. Hon äter sällan hemma, äter oftast hos pojkvännen och vi känner att vi snart behöver börja betala pengar till hans föräldrar för att hon typ bor där. När vi pratar om detta säger hon att hon inte klarar av att vara hemma. Att lillebror är så jobbig. Och jag förstår henne. Han är på henne hela tiden när hon är hemma. Vill vara med henne och hennes kompisar/pojkvän, bankar på dörren, skriker utanför hennes dörr, kommer in på hennes rum. När vi gemensamt försöker se en film en fredagskväll hoppar han på dem i soffan, skriker, söker uppmärksamhet. Jag förstår att hon tycker det är jobbigt. Vi försöker avleda, hitta på något tillsammans med honom, skicka iväg han till någon kompis eller liknande, men det är ett heltidsarbete och det funkar inte alltid. Han blir som manisk att vara på henne och hennes kompis/pojkvän.

Han märker väl också att hon blir irriterad. Han ritar teckningar med hjärtan och förlåt och skickar in under hennes dörr. Han vill väl egentligen bara vara med henne ibland också, men hon har inget intresse av det. Hon pratar sällan med honom, visar inget intresse för honom utan kallar honom bara för ungjävel, jobbig, att han är en demon och liknande. Han får ALDRIG positiv uppmärksamhet av henne. Vilket nog också spär på att han verkligen vill få uppmärksamheten.

Men hur ska man hantera detta? Hur ska man få henne att trivas bättre hemma? Hur ska man få lillebror att tagga ner? Och hur ska man få henne att acceptera att han finns?

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 22 Oct 17:05

#31

Anonym (Ebba) skrev 2025-10-22 15:52:51 följande:

Vi har lite samma problematik som ni TS. Äldre syskon som inte får vara ifred och "flyr fältet" pga yngre syskon med NPF som är väldigt väldigt på.
I vår familj har det hamnat på oss föräldrar att avleda och hitta på saker, det är det enda sättet. Att be den yngre att bygga lego själv lite så att jag kan börja med maten tex går inte för det enda han vill är att gå bort till storebror och hänga i hans rum. Oftast med den bästa av avsikter, han älskar sin bror (10+ år åldersskillnad) men har svårt att respektera gränser. Storebror kan ha kompisar eller tjejer där, det som sker i rummet passar sig inte för yngre barn, han har läxor, han vill sova osv. Han bjuder in och förstår att lillebror inte är som andra, han är jättefin med honom. Men vi är också noga med att han har rätt att säga ifrån och bli respekterad. Är dörren stängd så är den.
Lillebror är tyvärr för liten för att man ska kunna använda det tvärtom och säga att du skulle bli jättearg om någon klampade in i ditt rum. För han älskar det, han vill aldrig vara själv

Vi upprepar varje gång att storasyster vill vara ensam på sitt rum, vi tar fysiskt bort honom varje gång. Vi bygger lego, pysslar, ser film, går ut osv. Men det går inte att avsätta en person att hela, hela tiden vara med lillebror. Jag tänker att det behöver gå lite åt båda hållen. Att vi gör det vi kan samtidigt som storasyster behöver ha lite acceptans att det inte kommer vara 100%-igt.

Sen tänker jag att det blir lite spänning i det förbjudna också. Att aldrig få komma in, aldrig få vara med, aldrig få uppmärksamhet gör ju att han gör allt för att få just det. Han är inte alls lika brydd i syskonens kompisar. Visst är han på där med, men ger sig ganska snabbt då de gärna har med honom. Men då dörren alltid är stängd till något form av umgänge eller bara att få se vad som händer så blir nyfikenheten ännu större just hos storasyster.

Anonym (Fiona)

Wed 22 Oct 17:46

#32

Finländsk skrev 2025-10-22 15:33:10 följande:

Vem säger att de inte tar sitt föräldraansvar? Det att sonen och dottern inte beter sig så bra mot varandra säger inget om hur mycket föräldrarna kämpar för att lösa det. Utmaningarna i familjer där flera personer har npf kan vara, och är ofta, komplicerade, utmattande och svårlösta.

Det är ju rätt självklart att de har misslyckats om det nu gått såpass långt att ett annat barn undviker att vara hemma för att hon inte längre trivs. Det är ju rätt extremt.

Anonym (Fiona)

Wed 22 Oct 17:50

#33

Anonym (TS) skrev 2025-10-22 15:34:36 följande:

.

Anonym (Fiona) skrev 2025-10-22 15:05:35 följande:

En diagnos är aldrig en ursäkt att bete sig illa. Ni får helt enkelt styra upp att lillebror sköter sig och jobbar för att han inte ska hoppa på henne eller skrika. Hon har rätt att kunna vistas i sitt eget hem och vara bekväm och trygg där. Ni måste förstå att båda barnen är ert ansvar och ni misslyckas just nu med att finnas där för båda två.

Ta ert föräldraansvar nu, herregud.

Du har inga barn med diagnoser märker jag direkt då du använder ordet "sköta sig". Därför kommenterar jag inte ens det du skriver.

Nej, alltså jag fattar att det är svårt att svara när nån säger nåt du inte vill höra. Klart man ska anpassa hur man lär ut och uppfostrar om ett barn har en diagnos som innebär att hen kan behöva extra stöd, men oavsett diagnos får ju inget barn bete sig illa mot andra. Man kan inte blunda för dåligt beteende eller ursäkta det genom att skylla på diagnosen. Det är inte okej och din son vinner inte på att ni beter er så heller.

Spucks

Wed 22 Oct 18:02

#34

Anonym (TS) skrev 2025-10-22 12:35:08 följande:

Vi har verkligen inte varit curlande föräldrar på något sätt, men innan småsyskonen hade vi såklart större möjligheter att anpassa oss efter henne.

Som du skrev det i ditt tidigare inlägg, har ni dock gjort exakt som hon ville.

Anonym (d)

Wed 22 Oct 18:04

#35

Anonym (Fiona) skrev 2025-10-22 17:46:04 följande:

Det är ju rätt självklart att de har misslyckats om det nu gått såpass långt att ett annat barn undviker att vara hemma för att hon inte längre trivs. Det är ju rätt extremt.

Det är inte det minsta extremt. En 16åring med pojkvän vill inte vara hemma för att yngre syskon är jobbiga är inget extremt problem. Beteendet på barnet kanske kan gå under extremt men det är helt förståeligt i så ung ålder och med diagnos. Det kan ta tid att få till en fungerande vardag och pojken behöver få växa upp. Ingenstans går det att utläsa att föräldrarna faktiskt struntar i att försöka.

Du har många karatesparkar att ge i en situation där du inte är insatt.

Spucks

Wed 22 Oct 18:09

#36

Anonym (TS) skrev 2025-10-22 14:06:04 följande:

När hon kommit hem från skolan och jag t ex vabbat så är första reaktionen "Varför är han hemma?" [...]

Hon tycker han är irriterande för att han pratar eller leker. Hon hör honom till sitt rum när han leker på nedervåningen, även om han inte skriker eller låter illa. När man frågar vad hon tycker är jobbigt är svaret bara "att han existerar".
[...]
Vi har försökt uppmuntra henne att göra saker tillsammans med lillebror. Men hon "tar hellre livet av sig" säger hon för "han är så jävla irriterande och en demon". Kompisar och pojkvännen har reagerat på hur hon beter sig mot honom och pratar om honom och frågat "Leker du aldrig med din lillebror?" Hennes svar "Nä, han är den mest irriterande människan i världen".

[...] hon irriterar sig bara på stt han låter och finns.

Alltså vilket jäkla beteende! Om det har varit mitt barn, hade jag inte lockat för att hon ska spendera tid hemma/med oss, utan jag hade rytit ifrån ordentligt och gjort det klart för henne att detta är helt oacceptabelt och att beteendet slutar NU. Annars får hon leta eget boende.
Detta är värsta mobbningen och svår psykisk våld hon håller på med, och aldrig i livet skulle acceptera det.

Anonym (G)

Wed 22 Oct 18:40

#37

Anonym (Fiona) skrev 2025-10-22 17:46:04 följande:

Det är ju rätt självklart att de har misslyckats om det nu gått såpass långt att ett annat barn undviker att vara hemma för att hon inte längre trivs. Det är ju rätt extremt.

Krävs inte mycket för att en sextonåring ska lämna hemmet. Det är normalt bland den åldersgruppen att vilja vara mindre hemma.

Anonym (Fiona)

Wed 22 Oct 19:24

#38

Anonym (G) skrev 2025-10-22 18:40:02 följande:

Krävs inte mycket för att en sextonåring ska lämna hemmet. Det är normalt bland den åldersgruppen att vilja vara mindre hemma.

Anonym (d) skrev 2025-10-22 18:04:47 följande:

Det är inte det minsta extremt. En 16åring med pojkvän vill inte vara hemma för att yngre syskon är jobbiga är inget extremt problem. Beteendet på barnet kanske kan gå under extremt men det är helt förståeligt i så ung ålder och med diagnos. Det kan ta tid att få till en fungerande vardag och pojken behöver få växa upp. Ingenstans går det att utläsa att föräldrarna faktiskt struntar i att försöka.

Eh, jo, klart det är extremt. Det handlar ju inte bara om en tonåring som vill slå sig fri, hänga med kompisar och börja bli vuxen. Hon säger ju själv att hon inte klarar av att vara hemma. Det är extremt och TS borde vara orolig och jobba hårdare för att hennes barn faktiskt känner att hon kan vara hemma ibland.

Anonym (TS) skrev 2025-10-21 22:59:43 följande:

När vi pratar om detta säger hon att hon inte klarar av att vara hemma. Att lillebror är så jobbig. Och jag förstår henne. Han är på henne hela tiden när hon är hemma. Vill vara med henne och hennes kompisar/pojkvän, bankar på dörren, skriker utanför hennes dörr, kommer in på hennes rum.

Hans beteende är inte okej och ingen, allra minst han själv, tjänar på att inte ge honom ordentligt stöd i vardagen. Det är inte rimligt att han beter sig som han gör, och med tanke på att det troligtvis varit sådär i flera år, förstår man att flickan tröttnat. Väldigt sorgligt alltihop.

Anonym (TS) Trådstartaren

Wed 22 Oct 19:30

#39

Anonym (Fiona) skrev 2025-10-22 17:50:37 följande:

Nej, alltså jag fattar att det är svårt att svara när nån säger nåt du inte vill höra. Klart man ska anpassa hur man lär ut och uppfostrar om ett barn har en diagnos som innebär att hen kan behöva extra stöd, men oavsett diagnos får ju inget barn bete sig illa mot andra. Man kan inte blunda för dåligt beteende eller ursäkta det genom att skylla på diagnosen. Det är inte okej och din son vinner inte på att ni beter er så heller.

Absolut. Det håller jag med om. Vart har jag sagt att det han gör är ok eller skyller på hans diagnos? Man kan inte se till att ett barn med diagnoser "sköter sig". Han har trots allt en funktionsnedsättning som vi gör allt vi kan för att stötta och förbereda. Det är ju inte som att vi tycker att det är okej det han gör utan vi gör det vi kan för att förhindra, avleda, säga åt. Vi har stöd från BUP med detta och de tänker att det är hans impulsivitet som gör det svårt och han står därför i kö för att få prova medicinering. Han uppfyller ALLA kriterier för adhd och hans symptom är så pass svåra att de kunde bekräfta allt under utredningen och se det där i rummet. Det är MYCKET ovanligt sa dem då barn normalt sett håller ihop i nya situationer men hans problematik är så svår att han inte ens klarar det.

Anonym (Gea)

Wed 22 Oct 19:33

#40

Anonym (Fiona) skrev 2025-10-22 17:46:04 följande:

Det är ju rätt självklart att de har misslyckats om det nu gått såpass långt att ett annat barn undviker att vara hemma för att hon inte längre trivs. Det är ju rätt extremt.

Jag gick nyligen en adhd-kurs hos BUP och de ägnade en bra stund åt hur man ska hantera personer som du. Rådet var att acceptera att ni helt enkelt är okunniga (och oftast i övre medelåldern eller äldre) och sen fasa ut kontakten eller åtminstone undvika samtalsämnet. Deras erfarenhet var att man som förälder bara förlorar energi på att försöka förklara - energi som man behöver för att orka med vardagen. Dina åsikter räknas alltså av expertis inom npf som ett av de problem föräldrar till barn med adhd behöver lära sig att hantera. Som om det inte räckte med de mycket krävande barnen.

Dotter trivs inte hemma pga lillebror

INNEHÅLL