Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Går ju inte att klicka hjärtan på inlägg på FL, så du får ett så här istället: <3 

Vi pratar med henne HELA tiden om detta. Vi säger åt henne direkt det sker. Precis som vi säger åt lillebror direkt han gör något som stör eller något han inte får.Sen är det såklart skönare att vara hos pojkvännen som är ensambarn med en ensamstående mamma. Inga syskon alls. Fullt fokus på henne. Mamman lagar den maten de vill ha. Jag tänker att hon mår väldigt bra av det. Vi kan inte anpassa ALLT efter henne. Vi kan inte laga hennes favoritmat varje dag, vi har fler barn att ta hänsyn till också. 
Hon förväntar sig att alla ska lyda hennes minsta vink. När hon vill se TV då ska alla lämna rummet t ex med motiveringen att hon ser TV så sällan hemma och syskonen har massa tid att se när hon åkt iväg. När hon vill duscha då får ingen annan gå på toaletten före. När vi pottränade lillebror fick vi börja ha en potta utanför toaletten då hon ständigt var inlåst på toaletten och duschade, fönade håret, lockade håret, sminkade sig osv och vägrade lämna för att lillebror skulle kunna kissa. 

Vi stöttar lillebror HELA tiden. Vi har scheman, bildstöd, tidhjälpmedel, gör aktiviteter med honom varje dag. Men man kan inte avsätta en förälder som hela tiden ska vara med honom, ibland behöver han också få göra det han känner för och hitta på saker själv. Hon irriterar sig på att han ens existerar. I hennes drömvärld så skulle han inte finnas.
Att vi gjort det vi kan för henne samt haft mer tid för henne innan småsyskonen betyder inte att vi gjort exakt som hon velat. Alla som har fler än ett barn har haft ett ensambarn någon gång innan syskon kommit (om man inte fått tvillingar). Då har det inte funnits syskon att anpassa sig efter utan man har gjort det barnet velat göra. Gå till lekpark t ex. Direkt det kommer in syskon i bilden behöver man kunna kompromissa. Gunga först, sen lekpark. Nu försöker du bara hitta fel och brister att peka på. 

Kom plötsligt på en grej. Jag hade en kompis (vuxen alltså) vars grannbarn ofta kom in till henne för att det var stökigt hemma. När familjens sockontalt fick veta det styrde hon upp så att min kompis blev stödfamilj åt barnet och de fick en liten slant att hitta på saker för. Kan det vara en möjlighet för pojkvännens mamma? 

Jag har förstått att detta är ett ämne som rör upp. Det känns såklart inte kul att ett av våra barn inte trivs hemma. Så ska det såklart inte vara. Vi försöker dock så gott vi kan.
Någon skrev att detta säkert pågått flera år, nej det har det inte. Lillebror är inte så pass stor att detta kan ha pågått i så många år. Jag skulle säga att vi misstänkt att han har adhd sen han var 4 år ungefär. Då han var väldigt rigid, outtömlig energi, somnade aldrig på kvällen och var speedad hela tiden. Men då var han inte lika uppmärksamhetssökande gentemot storasyster. Jag skulle säga att problemet förvärrats sedan sista året på förskolan/när han började förskoleklass. Förmodligen för att det tagit för mycket energi för honom med allt nytt. Han är trött = mer överaktiv när han kommer hem. Jag har senaste året pendlat mellan att arbeta 50-75% för att minska tid på fritids och ge honom mer tid för återhämtning. Mor- & farföräldrar hämtar han några gånger i veckan från fritids och så kommer han hem vid kl 18-19-tiden. Det har inte påverkat dottern att vara hemma mer. 

Vi försöker ge henne egentid, men blir ofta nekade. Hon vill helst ha pengarna det skulle kosta och göra något tillsammans med en kompis istället. Vi har bjudit in till filmkväll, vi kollar på sport tillsammans och har köpt säsongskort så vi kan gå tillsammans men hon vill inte gå med någon av oss. Jag åker bort minst en helg i månaden med lillebror till mina föräldrar och hon är oftast inte hemma den helgen heller. Vi åker alla iväg till vår stuga ganska ofta, ibland varje helg och hon har inte vilja följa med senaste året. Då har hon varit hemma själv hela helgerna. När jag åker ensam är det sura miner varför inte pappan följer med och de andra syskonen som ibland stannat hemma också. Hon går in på deras rum och typ kräver att de måste åka. Riktigt påtalar hur mycket hon ogillar dem.

Vi stöttar lillebror på alla sätt vi kan. Med rutiner, struktur, scheman, bildstöd, tidhjälpmedel. Vi gör aktiviteter tillsammans, tar alltid med honom på affären när vi handlar så det ska bli lite lugn hemma en stund. Han hjälper till med maten, när vi städar, med tvätten. Försöker sysselsätta honom så mycket det går. Vi sitter ibland i timmar och bygger lego med honom. Men han är ju också en människa och ett barn som måste få bygga kojor, busa högt, skratta högt. 
Och när det är nya situationer t ex att kompisar är på besök eller vi har vänner här då blir han extra spexig och vill få uppmärksamhet. Vuxna skojar tillbaka, frågar, är intresserade och då lugnar han sig ganska snabbt. Men storasysters beteende gör bara att hans beteende eskalerar. Ju mer sur och irriterad hon är, desto mer på blir han. Något vi pratat med henne om.

Jag tror hon tycker han är ett större problem än vännerna. Både vänner och pojkvännen vill gärna leka med honom, men får inte för henne. "Kom nu" säger hon och sliter dem till sitt rum. Eller frågar "Hur orkar du hålla på med den där irriterande ungen?". Vi har pratat med henne många gånger om detta. Hur hon tror det känns för lillebror att hela tiden få höra hur jobbig, irriterande osv han är. Han själv har uttryckt att han tror att storasyster hatar honom.

Men många av er kanske har rätt. Han behöver fogas mer, ta mer hänsyn till henne, bli tystare, respektera henne mer osv. Jag tycker faktiskt vi gör allt vi kan för att han ska låta henne vara men jag kan samtidigt tycka att hon borde ha mer förståelse för hans svårigheter också. Det ska inte bara gå åt ena hållet.

Bekräftar ni barnens, kanske främst dotterns, känslor så att hon känner att ni förstår henne? Min erfarenhet är att det krävs övertydlig och upprepad bekräftelse. Och att samtalen där man bekräftar de känslorna inte kombineras med samtal om att ni vill att hon ändrar beteende. Jag tänker att hon kan behöva samtal där hennes känslor tillåts ta all plats och ni lyssnar, frågar och kanske tröstar.Utan att värdera eller tjata om hur hon behöver förändra sig. 

Jag frågar eftersom jag själv är dålig på detta. 

Att bara prata med henne räcker tydligen inte, när hon inte ändrar beteendet.

Och nej, jag letar inte fel. Jag utgår från det du skriver, och det du skriver är att hon har fått styra och ställa och bestämma som hon vill under en längre tid. Du har ju även nu här skrivit hur hon kontrollerar er (det jag markerade fet). Och så skriver du hur hon trakasserar sin lillebror åt det grövsta. Till en sån grad att tom hennes kompisar reagerar. Detta är helt sjukt och komma sätta ordentliga spår på pojken.
Och i ditt senaste inlägg skriver du hur hon även är elak mot sina andra syskon. 

Men tydligen skrev du bara tråden för att få medhåll hur duktiga ni är och att ni gör allt rätt. För du tar inte till dig något som kan klassas som negativ kritik.

Ja, det gör vi. Vi själv tycker ju också att det blir intensivt i perioder så vi bekräftar att vi förstår att det är jobbigt för henne. Vi har frågat vad vi kan göra för att det ska kännas bättre, men får inget mer än dryga svar ttp "Adoptera bort honom". Och då är det svårt att möta hennes behov. 
Det du fetade betyder inte att hon fått som hon velat, utan uttrycker det. T ex att hon tycker att hon kan få ha TV då hon är hemma så sällan. Det innebär inte att det blivit så i praktiken. Däremot med pottan utanför toaletten, där var vi tvungen ta till den lösningen då lillebror inte kunde vänta på att man skulle diskutera med henne kring vad som är lämpligt eller inte. Att duscha ok, då förstår man att hon inte vill släppa in någon. Men att sminka sig, då får man lämna för att lillebror ska kunna kissa. Men precis i början kunde han ju inte hålla sig utan när han var kissnödig så var han tvungen kissa direkt. Det finns tillfällen när jag stått och borstat tänderna och hon helt sonika gått in i badrummet och nästan smällt upp badrumsskåpsdörren i ansiktet på mig och sagt att "Jag ska sminka mig". Det innebär inte att jag gått ut ur badrummet och tillåtit det. 

Men ja, till viss del försöker vi foga oss efter henne. Hon får välja mat oftare än syskonen, välja aktiviteter, film osv oftare. Undermedvetet gör vi nog generellt mer för henne. Hämtar henne från kompis t ex medan syskonen kan få ta bussen när de ska hem. Men de frågar inte heller om skjuts i samma utsträckning, men vi säger nog nej oftare till dem än henne generellt. Förmodligen för att det finns en undermedveten rädsla om att hon ska dra sig bort från familjen än mer. 

Och det blir ett svårt dilemma också. Vi kan såklart sitta ner med henne och ta ett ordentligt snack kring uppförande, hur man pratar med sina syskon osv trots att vi punktmarkerar också. Men det finns en rädsla om att hon ska misstrivas ännu mer om vi blir strängare. 

Hon är genrellt elak mot alla inom familjen. När vi tog ett ordentligt snack om en väldigt allvarlig grej hon gjort blev hon väldigt upprörd. Sa att detta är droppen för vad hon klarar av hemma hos oss, att hon valt bort oss som föräldrar för längesen och att hon väntar tills hon blir 18 år så hon kan flytta. Sen åkte hon hemifrån till pojkvännen i tre dagar och pratade inte med oss när hon kom hem.

Hon är generellt otrevlig. Säger sällan hej fast man hälsar på henne när hon kommer, dumpar sin disk på köksbordet för oss att plocka bort. När man säger att hon får sätta i diskmaskinen så hinner hon inte för hon ska iväg och springer ut genom dörren. När vi pratar om sånt här med henne sitter hon mest tyst. 

Vi försöker trots detta uppmuntra henne. Säga att vi älskar henne, att vi saknar henne när hon är borta, visa stolthet över henne osv för att hon ska känna sig älskad. Vi har ju trots allt fler barn i tonåren som blivit väluppfostrade, trevliga, hjälpsamma, tacksamma och snälla individer trots sina svårigheter och att de alla har samma lillebror och vuxit upp under samma tak. Därför har jag svårt att se att detta endast skulle handla om brister hos oss som föräldrar. Men något gör vi uppenbarligen fel eftersom hon verkligen avskyr oss.

Hej TS!
 Ville bara skriva att jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Vi har en snart 16-åring med adhd och en liten mycket intensiv och utåtagerande 3-åring.
 Det är tufft som bara den, vi föräldrar blir toktrötta..
 Kanske skriver mer en annan dag, godnatt och kämpa på!!
/ En mamma i liknande situation

Hur kommer brodern in i hennes rum? Kan hon inte låsa dörren? 

Okej, då är det där skillnaden är. För vi måste avsätta en person att göra det för att förhindra att han går dit. Ibland när han hamnar i sin loop och bara vill in till brorsan så får annat som jag (eller maken) tänkt göra läggas åt sidan och så får vi ta den lille och hitta på något/aktivera oss tillsammans. Eller gå ut. Men vi har inte fler barn, bara dessa två, så för oss funkar det. Absolut inte optimalt och mycket av det man önskar kunna göra blir inte av (träning på egen hand, laga mer ordentlig mat) utifrån hur vi måste prioritera men ska stora killen kunna ha stunder då han är hemma med oss och inte flyr till andra så måste vi hålla lillebrorsan därifrån.

Vi har dock mer acceptans från den äldre, kanske för att han också är lite äldre än er dotter. Han förstår varför hans bror är så här, att det inte är vad man önskat men nu är det så och att den yngre inte förstår eller kan sluta som ett annat barn kanske hade gjort. Vår stora låter den lilla vara med när det passar, de kan kolla på film ihop eller spela Minecraft på PS4 så att den lilla liksom borde känna att han fått en dos av att hänga där. Och äldsta låter den yngre vara med ibland när han har sin flickvän hemma, då kan de spela UNO. 
Han är ju samtidigt smickrad av att hans lillebror tycker så mycket om honom, det hade inte varit kul om det varit åt andra hållet heller.

Och vår äldsta son har aldrig sagt något direkt nedlåtande faktiskt. Eller att någon är störd eller att han tar livet av sig. Utan man hör oftast bara MAMMAAAAA eller GÅ UT HÄRIFRÅN.  Så även det äldre barnet måste kanske fundera lite på hur man uttrycker sig, bara för att man är ansatt eller stressad betyder inte att det är fritt fram att säga vad som helst. Tycker jag. Jag kan visa förståelse och jag kan förstå att man känner som man gör men vissa saker bör inte komma ur ens mun (vilket ju gäller även oss vuxna).