Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Absolut. Det håller jag med om. Vart har jag sagt att det han gör är ok eller skyller på hans diagnos? Man kan inte se till att ett barn med diagnoser "sköter sig". Han har trots allt en funktionsnedsättning som vi gör allt vi kan för att stötta och förbereda. Det är ju inte som att vi tycker att det är okej det han gör utan vi gör det vi kan för att förhindra, avleda, säga åt. Vi har stöd från BUP med detta och de tänker att det är hans impulsivitet som gör det svårt och han står därför i kö för att få prova medicinering. Han uppfyller ALLA kriterier för adhd och hans symptom är så pass svåra att de kunde bekräfta allt under utredningen och se det där i rummet. Det är MYCKET ovanligt sa dem då barn normalt sett håller ihop i nya situationer men hans problematik är så svår att han inte ens klarar det.

Det du fetade betyder inte att hon fått som hon velat, utan uttrycker det. T ex att hon tycker att hon kan få ha TV då hon är hemma så sällan. Det innebär inte att det blivit så i praktiken. Däremot med pottan utanför toaletten, där var vi tvungen ta till den lösningen då lillebror inte kunde vänta på att man skulle diskutera med henne kring vad som är lämpligt eller inte. Att duscha ok, då förstår man att hon inte vill släppa in någon. Men att sminka sig, då får man lämna för att lillebror ska kunna kissa. Men precis i början kunde han ju inte hålla sig utan när han var kissnödig så var han tvungen kissa direkt. Det finns tillfällen när jag stått och borstat tänderna och hon helt sonika gått in i badrummet och nästan smällt upp badrumsskåpsdörren i ansiktet på mig och sagt att "Jag ska sminka mig". Det innebär inte att jag gått ut ur badrummet och tillåtit det. 

Men ja, till viss del försöker vi foga oss efter henne. Hon får välja mat oftare än syskonen, välja aktiviteter, film osv oftare. Undermedvetet gör vi nog generellt mer för henne. Hämtar henne från kompis t ex medan syskonen kan få ta bussen när de ska hem. Men de frågar inte heller om skjuts i samma utsträckning, men vi säger nog nej oftare till dem än henne generellt. Förmodligen för att det finns en undermedveten rädsla om att hon ska dra sig bort från familjen än mer. 

Och det blir ett svårt dilemma också. Vi kan såklart sitta ner med henne och ta ett ordentligt snack kring uppförande, hur man pratar med sina syskon osv trots att vi punktmarkerar också. Men det finns en rädsla om att hon ska misstrivas ännu mer om vi blir strängare. 

Hon är genrellt elak mot alla inom familjen. När vi tog ett ordentligt snack om en väldigt allvarlig grej hon gjort blev hon väldigt upprörd. Sa att detta är droppen för vad hon klarar av hemma hos oss, att hon valt bort oss som föräldrar för längesen och att hon väntar tills hon blir 18 år så hon kan flytta. Sen åkte hon hemifrån till pojkvännen i tre dagar och pratade inte med oss när hon kom hem.

Hon är generellt otrevlig. Säger sällan hej fast man hälsar på henne när hon kommer, dumpar sin disk på köksbordet för oss att plocka bort. När man säger att hon får sätta i diskmaskinen så hinner hon inte för hon ska iväg och springer ut genom dörren. När vi pratar om sånt här med henne sitter hon mest tyst. 

Vi försöker trots detta uppmuntra henne. Säga att vi älskar henne, att vi saknar henne när hon är borta, visa stolthet över henne osv för att hon ska känna sig älskad. Vi har ju trots allt fler barn i tonåren som blivit väluppfostrade, trevliga, hjälpsamma, tacksamma och snälla individer trots sina svårigheter och att de alla har samma lillebror och vuxit upp under samma tak. Därför har jag svårt att se att detta endast skulle handla om brister hos oss som föräldrar. Men något gör vi uppenbarligen fel eftersom hon verkligen avskyr oss.

Alltså, oavsett vad du vill kalla det, är det ju sant. ALLA måste kunna sköta sig. INGEN, oavsett diagnos, får skrika, hoppa på någon, banka på dörrar etc. Ingen får bete sig på ett sätt som gör en annan familjemedlem så pass obekväm i sitt eget hem att hen känner att hen inte ens kan vara där längre. 

Jag tror att ni har hamnat i en ond spiral där allt är tjat och allt är negativt just nu. Vi hamnade i samma, nu är vi bonusfamilj så lite andra förutsättningar men ändå samma mönster. Min sambo har två barn där adhd-diagnoser tillkommit sedan vi flyttade ihop och det har varit väldigt jobbigt för framför allt mig och mitt barn, men det har påverkat oss alla. Det blev mycket tjat på saker som var fel och saker som inte känns ok, beteenden som inte är ok osv. Till slut fick vi gå till en socionom hos kommunen för att kunna hålla ihop familjen. Våra barn är större än er minsta men beteendena har varit lite likadana.

Rådet vi fick var att en period fokusera bara på det som är bra. Inte uppmärksamma det som är negativt förutom om det var väldigt grova grejer. Jag var väldigt skeptisk till det från början men det gav frukt relativt fort ändå och det blev mycket lugnare och mer positiv stämning hemma.

Hur får du ihop det?

Vi har stöd från både BUP och habiliteringen. Dottern har haft eget stöd från både psykolog och kurator, men de tycker inte det behövs. 
Vi berömmer barnen mycket. Och uppmuntrar lillebror när han gör saker som är bra. Men som sagt, hans impulser är så starka att han inte kan motstå. Han vet vad som är rätt och fel och skäms efter han gjort något fel. Han behöver förmodligen medicinering. När hans äldre syskon var liten, med samma diagnos, fick jag låsa in min på toaletten för att hen blev manisk i att göra illa mig, kasta saker på mig etc. Vi fick ha tejp på alla skåpsdörrar, lås på alla dörrar hemma för att hen hela tiden gjorde sönder saker, klättrade, skruvade sönder olika saker, förstörde saker från kylskåpet osv. Hen hoppade också i soffan, byggde kojor med allt som fanns hemma osv. Medicinen var O och A för henom. Idag är hen en väldigt lugn, empatisk, omtänksam och snäll individ.

Vi har haft kontakt med kommunens föräldrastöd, vi har gått utbildningar för adhd och autism, vi har regelbundet kontakt med BUP och habilitering. Vi läser böcker  lyssnar på poddar och gör verkligen allt vi kan för att få till en fungerande vardag. Det funkar ofta bra, men det är just detta med storasyster och lillebror som är problemet. BUP tänker att det är svårt i dagsläget att göra något åt hans hyperaktivitet, och han står I kö för medicinering som de tänker kommer lösa många problem. Han är på priolista och korttidslista att vi kan komma med kort varsel om det blir avbokningar t ex.

Jag tänker framför allt kanske i bemötandet mot dottern. Istället för att påtala att hon aldrig är hemma, berätta för henne vad roligt det är att hon är hemma när hon är det, eller att säga vad kul att se dig om hon kommer ut ur rummet en stund osv. Likadant de få tillfällen hon kanske är snäll med sin lillebror, berätta vad ni uppskattar att hon var med honom en stund, hjälpte honom med det där, att hon höll sig lugn när han provocerade osv osv.