Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Hon har haft samtalsstöd genom åren men avslutas alltid då hon uttrycker att allt är bra och generellt inte pratar så mycket. Hon har haft samtalsstöd utifrån ehen psykisk ohälsa, depression och ångest bl a innan hon fick sin diagnos. Men även efter hon fått diagnosen. Vi har tänkt att en kontaktperson kanske skulle varit bra, men hon vill inte ha det.Självklart tar vi fysiskt bort honom från dörren HELA tiden. Vi försöker ju inte bara avleda honom med andra saker. Vi har sagt ifrån på skarpen, höjt rösten, vi har även pratat med honom vid lugnare tillfällen om hans beteende. Ibland får vi helt enkelt lyfta med honom till vårt sovrum och låsa in oss där och starta en film för att han inte ska springa upp till hennes rum gång på gång på gång på gång. Så får en vuxen vara med honom i sovrummet tills han varvat ner. Alternativt att vi tar med honom ut och hittar på något, åker till affären, går till lekpark eller liknande. Vi försöker så gott vi kan skapa en lugn hemmiljö men det är ju omöjligt att ha det så 24/7 när man lever i ett hem med flera barn med diagnoser.
När han är så uppspelt funkar ingenting om man inte får honom att varva ner först. 

Men han har ett beteende där han blir manisk på att göra saker han inte får. Man vet att direkt man säger nej, sluta eller försöker avleda honom så kommer han bli mer manisk att göra detta. T ex om han slänger ut popcorn. Säger man åt honom att sätta popcornen i munnen istället så slänger han ännu mer, plockar man bort popcornen blir han manisk i att försöka få tillbaka dem genom att ta stolar, lådor etc att försöka klättra på. När man tänker att han varvat ner så har han egentligen smidigt en plan för hur han ska få tag på dem. När man säger att han får sitta lugnt i soffan om vi ska se film blir han mer hyper. Springer fram och tillbaka, fram och tillbaka och hoppar upp i soffan eller i famnen på dottern och hennes pojkvän. Alternativ fungerar ej t ex att se en film han själv kan välja i sovrummet så vill han inte. Han vägrar även om en vuxen sitter med. Han blir manisk på att vara på dem t ex. Andra gånger går det utmärkt.

Vi har verkligen inte varit curlande föräldrar på något sätt, men innan småsyskonen hade vi såklart större möjligheter att anpassa oss efter henne. När lillebror kom var hon ganska stor och han har tagit mycket tid. Hon har alltid haft ett stort behov av uppmärksamhet både av oss och kompisar och är ständigt igång. Men direkt hon lidit av tristess så förväntar hon sig att vi ska kunna göra saker med henne, vilket inte alltid är möjligt i lika stor utsträckning som innan lillebror kom. 

Vi har pratat med henne många gånger om dessa okvädesord hon använder. Sagt att det absolut inte är acceptabelt att kalla honom för diverse saker. Får ögonrullning till svar. Påtalar det varje gång hon säger något elakt. Ställer vi krav väljer hon helt enkelt att inte vara hemma.Ja, så är det nog också. Han är hyper utåt sett, hon är inte det. Hon har behov av att få ha det lugnt omkring sig och det försöker vi tillgodose så gott vi kan. Man vi kan inte ha honom tyst och stilla all den tid hon är hemma. Hon blir lätt stressad osv. Jag förstår att det är jobbigt. Det är precis lika jobbigt för oss, men vi kan inte välja att åka hemifrån. Jag försöker tänka att det ändå är en relativt kort tid. Det äldre barnet var likadan som liten. Sög verkligen ALL energi. Men det blev bättre och bättre när hen började skolan och nu har det blivit en väldigt fin, omtänksam, lugn och väldigt snäll person av hen. Hjälper till, leker med lillebror, hjälper lillebror, låter lillebror vara på hens rum och titta på film, prova tv-spel eller bara vara där. Men man märker att deras relation är annorlunda också.

I storasysters fall gör hon ingenting med sin lillebror. Varken pratar eller umgås utan irriterar sig bara på honom. Det finns inget intresse från hennes sida att skapa en relation. Vi övriga i familjen tycker såklart att det är jobbigt med hans hyperaktivitet och ständiga hittepå, men vi som ändå har en annan relation till honom också ser hans otroligt fina sidor också. Han är så rolig att umgås med då han har så mycket att berätta och säga. Han är påhittig. Han vill gärna vara snäll, fixa myskvällar, rita fina teckningar, ge fotmassage osv men dessa sidor ser ju aldrig hon då hon inte ägnar en sekund åt honom utan endast är irriterad och arg på honom. 

Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Därför skaffar man inte sladdbarn. Syskon ska växa upp med varandra. Annars får det vara

TS, det finns flera olika problem här. Det ena är att storasyster inte kan slappna av hemma och att hon inte får vara ifred för lillebror. Det är ett jätteproblem och driver henne säkert hemifrån.

Det hade varit en sak om lillebror bara var sådan ibland, eller i varierande grad. Även storasyskon får lära sig stå ut med småsyskon. (Till en viss gräns.) Men du skriver att han är på henne "jämt", vill vara med henne osv. Ingen hade stått ut med det i längden.

Ett annat problem är storasysters egen diagnos, att hon inte verkar intresserad av sin lillebror alls, samt verkar ha svårt att acceptera att världen inte kretsar kring henne. Det beteendet ligger hos henne, inte hos lillebror. Hon får inte kalla honom fula saker och hon måste också växa upp och inse att hon inte kan få allt som hon vill. Ni verkar inte ha glömt bort henne utan försöker ge henne mycket uppmärksamhet och verkar ha låtit henne styra en hel del. Kanske anpassar ni för mycket? Men till viss del hör hennes beteende också till åldern.

En självupptagen storasyster, en mycket krävande lillebror och fler syskon med diagnoser. Det låter som ett tufft familjeliv och det låter faktiskt som ni skulle behöva mer avlastning, särskilt med 7-åringen.

Utan att vara insatt i diagnoser och annat så tänker jag att lillebror känner verkligen av vad storasyster tänker. Och tycker. Allt han vill är att hon ser honom och hänger med honom. Ju mer hon undviker honom desto mer vill han vara med henne. Desto mer intensiv blir han för att få hennes uppmärksamhet. Desto jobbigare tycker hon. Att det är. 

Jag tänker att ni faktiskt ska backa lillebror i detta, utan att för den delen köra över storasyster. Ni får sätta ner foten mot systern lite grand. Jo, hon får åka till sin pojkvän men först ska hon spela yatzy (väl valfri aktivitet som passar båda och inte tar så lång tid) med lillebror. Kanske kan pojkvännen också vara med?

Sätt en timer på tiden som är lämplig för det som de ska göra och tydliggör det för både lillebror och storasyster att efter den tiden så får de göra andra saker. Så kan framförallt storasyster känna att hon kan åka till pojkvännen eller vad det är.

De kommer aldrig bli tajta med varandra men även som vuxen är det ändå bra att ha en okej relation med sitt syskon. 

För er relation med dottern är det också bra att sätta ner foten. Man får inte alltid göra som man vill, man ingår i en familj. Ni gör inte heller som ni vill alla gånger. Har själv en 16-åring och för det mesta är det ok att äta hos kompisar (eller ute om hen har pengar till detta), men vi har ibland har vi planerad familjetid (spelkväll, middag eller vad som finns på agendan) för att hinna ses allihop. Då planerar vi in det efter matcher och träningar så ingen kan skylla på det. Bjud in pojkvännen också! Hon har valt honom som en del av er familj ändå. 

Barnen har inte valt familjen, det är vi vuxna som valt att skapa den. Det är vi vuxna som ser till att skapa relationerna mellan barnen genom att vi umgås då och då. 

För övrigt tänker jag också att ni behöver prata med pojkvännens familj. Kanske även där säga till dem att de faktiskt får skicka hem dottern ibland. De kanske inte tycker det är roligt att ha henne där så ofta men inte vågar säga det högt? Vet föräldrar som beklagat sig men inte vågar säga något för att riskera att barnen ska bli arga. Barnen tycker inte att föräldrarna ska prata med deras respektive föräldrar osv. 

Han är inte på henne jämt, endast när hon har kompisar/pojkvännen. När hon är ensam hemma det är den vanliga "vardagslunken" är han inte på henne. Som jag skrivit så är det när något bryter rutinen, t ex att det är kompisar på besök som han blir hyper och på. Men hon irriterar sig även när hon ensam utan kompis/pojkvän. När hon kommit hem från skolan och jag t ex vabbat så är första reaktionen "Varför är han hemma?" och så åker hon iväg. 
Hon tycker han är irriterande för att han pratar eller leker. Hon hör honom till sitt rum när han leker på nedervåningen, även om han inte skriker eller låter illa. När man frågar vad hon tycker är jobbigt är svaret bara "att han existerar". Sen är hon en person som ständigt är igång. Umgås med vänner. Med pojkvännen, är sällan ensam utan alltid tillsammans med någon. Så ofta när hon är hemma har hon med sig någon och det är då han blir på. Han vill framstå som cool, tuff och göra sig till för kompisen eller pojkvännen. Vi har försökt uppmuntra henne att göra saker tillsammans med lillebror. Men hon "tar hellre livet av sig" säger hon för "han är så jävla irriterande och en demon". Kompisar och pojkvännen har reagerat på hur hon beter sig mot honom och pratar om honom och frågat "Leker du aldrig med din lillebror?" Hennes svar "Nä, han är den mest irriterande människan i världen". 
Samtidigt är den är fin balansgång. Det är ju i slutändan vårt barn. Hon har inte valt ett syskon på det sättet och vi vill inte heller typ tvinga henne.
Har kompisar vars tonåringar är barnvakt ibland, men det skulle vi aldrig kunna begära av henne genom att hon uttrycker ett sådant ogillande mot honom. De andra barnen har inget problem att vara med honom. Vara barnvakt. Bjuder in till umgänge och lek. Kittlas och skojar med honom. Spelar spel osv.

Vi har svårt att veta vart gränsen går. Hon är vårt äldsta barn och när man pratar med andra verkar det normalt att de är borta mycket. Vi säger ibland att hon får äta hemma eller följa med på någon aktivitet som vi ska göra, men hon vägrar. Vi känner att det mer skapar konflikter och tär på relationen så vi har försökt vara förstående med att hon tycker lillebror är jobbig och därför väljer att vara borta. Att försöka möta henne där. Vi känner att vi uttömt alla våra resurser för att få henne att trivas hemma. Vi kan som sagt inte låsa in lillebror i en bur. Utan han behöver ju också kunna få leka, ta hem kompisar osv. Men även ibland också ta det lugnt. Vilket han gör också. Han är inte uppåt väggarna hela tiden utan kan som sagt leka lugnt, sitta still och pyssla osv. Men han pratar mycket, frågar saker, vill att vi vuxna ska vara med osv och hon irriterar sig bara på stt han låter och finns.

Dottern säger att pojkvännens mamma sagt att hon får äta där. Att det är hon som bjuder in till måltider osv. Men man kanske borde prata med henne också. Det blir ju dyrt för en ensamstående mamma att hela tiden ha en tonåring extra som äter. 

Dotter trivs inte hemma pga lillebror

En diagnos är aldrig en ursäkt att bete sig illa. Ni får helt enkelt styra upp att lillebror sköter sig och jobbar för att han inte ska hoppa på henne eller skrika. Hon har rätt att kunna vistas i sitt eget hem och vara bekväm och trygg där. Ni måste förstå att båda barnen är ert ansvar och ni misslyckas just nu med att finnas där för båda två. 

Ta ert föräldraansvar nu, herregud.

I trådstarten står det att han är på henne hela tiden, samt ofta bankar på hennes dörr och skriker. Det framgick inte att det bara gäller när hon har pojkvän eller kompisar på besök, men det kan ju vara nog så jobbigt.

Detta ursäktar dock inte att hon verkar störa sig på att han alls existerar.

Det verkar finnas minst ett barn till i familjen. Hur är hennes relation med det andra syskonet? Hur var hennes relation med 7-åringen när de var mindre? Har den alltid varit ansträngd?

Att vara borta mycket är normalt i hennes ålder. Att tonåringar ofta tycker att småsyskon är jobbiga, är också normalt. Men det är inte ok att hon beter sig som hon gör. T om hennes jämnåriga reagerar ju.

Nästa gång hon irriterat frågar varför lillebror är hemma när hon kommer hem, hoppas jag att du bestämt svarar: "För att han bor här."

Jag tycker att det låter lite som att ni tassar på tå kring storasyster för att hon inte ska försvinna ytterligare. När det som snarare skulle behövas är ett allvarligt samtal, samt att sätta gränser även för henne. Du skriver att ni försöker, men har ni verkligen satt er ner och pratat allvar med henne? Ställt lite krav på henne?

Det handlar inte om att tvinga henne att vara barnvakt eller tvinga henne att umgås med lillebror, men på vissa sätt måste hon skärpa sig.

En diagnos är aldrig en ursäkt att bete sig illa. Ni får helt enkelt styra upp att lillebror sköter sig och jobbar för att han inte ska hoppa på henne eller skrika. Hon har rätt att kunna vistas i sitt eget hem och vara bekväm och trygg där. Ni måste förstå att båda barnen är ert ansvar och ni misslyckas just nu med att finnas där för båda två. 

Ta ert föräldraansvar nu, herregud.