Barn? Han är inte redo.

Jag skulle lämnat, annars är risken att det slutar med tårar och bitterhet enorm.
Och där skulle jag inte vilja hamna. Något så viktigt som familjebildning behöver man dela och ha gemensamt. Även om han ändrar sig om två år och VILL ha barn så har du levt med längtan länge. Och man vill inte "tjata" sig till ett barn eller gå runt med någon som tjurar över att ha blivit övertalad.

Eller om det visar sig att det tar tid för dig att bli gravid.
Eller om barnet har utmaningar eller är sjukt. Eller ni bara får en jäkligt tuff första tid med kolik eller liknande. Finns det risk då att han slänger ur sig saker kring att han faktiskt inte var redo och att det är ditt fel?

Jag vore tveksam till att skaffa barn med en sådan person. 

?eller så är det den här knuffen som får honom att vakna upp och inse vad han vill och vågar. Förutom det här med barn har jag ändå uppfattat av det jag läst (inte allt) att TS verkligen älskar sin sambo, att det är ömsesidigt och att de båda vill samma sak men en inte riktigt har modet just nu. Att hitta en partner man verkligen vill ha barn tillsammans med är inget man bara snyter ur sig. Jag förstår din poäng men vill verkligen förespråka eftertanke innan ett sånt avgörande beslut. Det sagt med all respekt för en fruktansvärt jobbig situation för TS. 

Förstår din input och ödmjukhet finns!
Har själv varit i situationen.

Men här verkar det inte vara något snabbt påkommet eller drastiskt.
Det är det jag vill få fram också, när det gått så här många år... vill man liksom vara den som drar hela grejen? Orkar man det?

Jag har som jag skrev levt i en sån relation där saker  upplevdes negativa, det fanns en vilja (sas det) men ingen handling. Det gällde inte bara barnfrågan utan kunde vara en utekväll med kompisar eller en födelsedagsfest.
Det var så mycket negativt så när den dagen/kvällen väl kom så var glädjen och förväntan död. Det var förstört. Och ska jag komma som en urvriden trasa så har jag inget att bidra med på festen, alltså blev jag oftare hemma = partnern "vann" men ingen var glad.
När jag insåg det så insåg jag också att nej, jag kan inte ha familj ihop med den här personen. Och skaffar vi barn så kommer allt kring barnet att riskera hamna i samma loop. Inkluderat vad som kan hända under en graviditet, komplikationer vid förlossningen (det var ju du som ville ha barn), saker efteråt, kommande ledighet, vab, allt. Inget våld i ordets mening men bara ett riktigt tråkigt och oschysst sätt. Och bristande ansvarsförmåga för sig själv och för hur det man uttrycker kan påverka andra.

Det finns säkert män som uttrycker sig som TS partner som upplever barnfrågan som väldigt diffus och svår att fatta beslut om för att den är så abstrakt. Och det kan jag förstå, det är abstrakt. Vissa av de männen kanske landar till slut och förstår att det kan ta tid och att man kommer hinna förbereda sig.
Men å andra sidan, om han inte riktigt är där? Är det rätt att pusha en sån person? Eller ska han helt enkelt bara få hållas och sen kanske inse om 10 år att nu är jag redo.. fast kanske i en annan relation där han är i bättre synk med sin partner?

Den jag lämnade har fortfarande ingen familj och det är 8 år sen så där var det bara snack... 

Helt med och förstår ditt perspektiv. Beklagar verkligen att du behövt få den erfarenheten. Där vill man inte heller hamna och där är det ju verkligen olika förutsättningar mellan män och kvinnor vilket gör det betydligt mer tidspressande för en kvinna. Hoppas att TS och hennes partner kommer fram till något som de båda kan leva och gå vidare med. 

Vi får hoppas på det!

Och det jag vill lägga till är att ultimatum är väldigt väldigt trist.
Men barnfrågan är rätt så avgörande, särskilt som Jimmy75 ovan skriver om skillnaden i förutsättningar kvinna/man.
Ibland är det helt enkelt så att man inte matchar/är på samma plan och då blir det ett slags ultimatum. Jag skulle inte säga att man ska lägga fram: antingen så skaffar vi barn eller så gör jag slut.

Utan något i stil med att VI  behöver prata igenom det här så att VI förstår varandra. När vi båda har fått förklara hur vi känner och vad vi står så tar vi båda ansvar för att bestämma oss för hur vi vill göra.
Om det då visar sig att mannen ser barn om kanske 5-6 år och jag redan tycker att nej, jag har redan väntat ett antal år på detta så kanske jag lämnar. Jag har varit tydlig med vad som är viktigt för mig och du har varit tydlig med hur du tänker. Dessa två sakerna går inte ihop > vi går skilda vägar.

 Faktiskt inte, färsk forskning visar att allt färre kvinnor vill ha barn. Där dom genomfört olika undersökningar med olika kvinnor. Alla gav så klart olika anledningar. Men något intressant som gick att utläsa var att mycket beror på att Sverige tampas med en hel del samhällsproblem, en del av dessa kommer förvärras inom några år.

Jag tror att folk tänker till lite extra. Det blir tyvärr inte bättre, tiden vi lever i .Forskning visar redan att väldigt många av dom barnen som föds nu/växer upp. Kommer få det fattigare än deras föräldrar, våran generation. Mycket i samhället har blivit sinnessjukt dyrt. Och det kommer bli allt vanligare med vuxna barn som tvingas bo hemma i hög ålder.

Dom flesta som föder barn nu, är folk med pengar. Det syns rätt tydligt med i media,  det är alltid influencers eller artister som dom skriver " baby artiklar" med.
Även där visar forskning att det är folk med pengar och rika som kommer vara dom som skaffar barn. 

Sedan har du klimatet, titta ut. Vi är i December och det är 6-7 plusgrader, knappast normalt. Ännu värre när  hela december kommer fortsätta med sådant här väder, och vara onaturligt milt. Gillar man värme, så kan man glädjas åt att vi snart får extrem sommrar med runt 40 grader. Planeten blir varmare , så nog fan är det något galet med klimatet. Men en klimat forskare sa att vi längre inte bryr oss, klimatutsläppen har ökat med denna regering. Och vi kommer inte nå uppsatta klimatmål. Vilket innebär att det nu snart är försent att göra något åt klimatet. Vi förgör oss själva.

Sedan har du krig, ett samhälle som har noll solidaritet.  Jag själv förundras varför man ens tycker att det är kul längre att få barn i detta. Vad får dom ärva? Politikerna är dumma i huvudet som frågar vad det beror på ,att det är rekordlågt barnafödande. Alla vet.

För människans överlevande? För att kunna få fram fler skattebetalare . Kommer det ens vara relevant om vi snart inte har en beboelig planet att bo på? Eller i alla fall en väldigt sjuk planet.  Som kommer innebära sämre luft, inga resurser att få fram bra föda etc.

Mycket värt att tänka på.

Förstår inte er som kommer med förslag som går ut på att få mannen att gå med på att skaffa barn när han egentligen inte vill. Ni föreslår att de ska "gå och prata med nån" i syfte att mannen ska låta sig övertalas eller att TS ska komma med argument om att kvinnors fertilitet sjunker efter 30 osv. Nån föreslår till och med att hon ska hota med skilsmässa om mannen inte går med på att skaffa barn. Men löser sig allt bara för att mannen går med på att skaffa barn mot sin vilja? Vill man verkligen ha barn med nån som inte vill? Det är inte så att det är ganska kämpigt att ha barn? TS kan ju omöjligt veta hur det är. Är det inte ganska stor risk att TS startar en av alla tusentals trådar om att mannen tar alldeles för lite ansvar för barnet, är för ointresserad och har för lite engagemang och dåligt tålamod och att hon känner sig ensamstående och får göra allt själv? Det verkar ju hyfsat vanligt. Och då brukar svaren gå ut på att det är lika bra att skilja sig så har man i alla fall bara ett barn att ta hand om. Man kanske ska tänka sig lite för innan man väljer att skaffa barn med nån som inte vill? 

Bästa inlägget jag läst på Familjeliv. Du verkar vara den smartaste personen här. Du ger mig hopp om mänskligheten. Folk borde lyssna på dig.