Barn? Han är inte redo.

Hon är motiverad för att skaffa barn nu, han är inte motiverad för att skaffa barn nu (troligen vet han inte nu med säkerhet om han någonsin kommer vara motiverad för att skaffa barn?). 
Det finns betydande faktiska skillnader gällande vad som generellt motiverar människor av manligt respektive kvinnligt kön.

Människor som inte känner motivation är inte särskilt kapabla att utföra de saker som de inte är motiverade att göra. 
Alltså finns en uppenbar risk (det är nog säkert?) att hon kommer bli mycket missnöjd med honom om han går med på att skaffa barn trots att han egentligen inte har en egen stark motivation för att skaffa barn.
TS relation, lika som är så vanligt i väldigt många relationer, riskerar i så fall med självklarhet att drabbas av betydande problem pga detta.

Många (främst kvinnor?) verkar ha så extremt svårt att greppa är att människor av manligt respektive kvinnligt kön generellt INTE motiveras på samma sätt och inte för samma saker.

Vad som är rätt eller fel saker, rätt eller fel motivation, är i sammanhanget ointressant för det beror självfallet bara på från vilket perspektiv man ser på saken.

Det är fullkomligt naturligt att:
Kvinnor prioriterar och är mer kapabla för det som de är motiverade för.
Män prioriterar och är mer kapabla för det som de är motiverade för.

Summan av de två olika prioriteringarna har givetvis alla möjligheter bli positiv, om man bara förstår och har en ärlig vilja att utnyttja dessa olikheter på ett konstruktivt och bra sätt

Men att mer eller mindre tvinga någon, uttalat villkor eller underförstått, att skaffa barn är självfallet som att be om problem, som att be om att kärleksrelationen ska ta slut.

Men det är väl det budskap TS man ger (även om han kanske inte använder exakt de orden)? Så vad gör han för fel? 

Dina tidigare män ville inte ha barn med dig men till slut hittade du en man du lyckades övertala? Så nu har du barn med nån som egentligen inte ville? Känns det bra? 

Han är ju ärlig med att han inte vet i nuläget? TS har väl det valet? 

Men det är väl det budskap TS man ger (även om han kanske inte använder exakt de orden)? Så vad gör han för fel? 

Felet är väl att han inte säger rakt ut vad han vill utan håller TS på halster trots att han vet vad hon vill.
Är han osäker på om han någonsin vill ha barn så kan han ju säga det så ger han ju TS en chans att fundera på vad hon vill.

Ja,det har hon absolut. Har inte påstått något annat.
Jag har bara skrivit att jag inte tycker det är juste varken att hålla någon på halster när man vet att personen verkligen vill ha barn och man själv är osäker eller att skaffa barn med någon som inte vill.

Ja, det undrar jag också. Jag håller med om dina andra inlägg också, de på slutet i alla fall som är de jag har läst. Det är STORT beslut att skaffa barn, det ändrar livet för alltid. Det är därför inget som någon människa ska pressas till, utan det måste komma inifrån, att detta VERKLIGEN är något man vill. 

Sedan kan det säkert gå bra ändå ibland, om pappan är normal i grunden, och barnkär. Då kommer han att älska sitt barn när han får det i famnen. Men om det finns tveksamheter i hans psyke, så kan det sluta hur illa som helst.

Han kan vända sitt agg mot barnet, för att han nu inte längre får ha sex med sin fru, inte får sova om nätterna, för att paret inte kan gå ut tillsammans och roa sig, för att han måste göra mer hushållsarbete än förr och inte får vara ifred vid datorn för fruns tjat, för att han måste jobba jättemycket för att få råd med allt som frun tycker att barnet måste ha: kanske senaste moderna barnvagnen (ny förstås!), speciella barnmöbler, dyra barnkläder med märken, en fin friskola som tar ut avgifter - och barnbidraget får förstås inte röras, det ska sparas till barnet på konto...

Och självklart duger det inte längre med lägenhet. Barnet ska såklart växa upp i en villa - och mannen måste dra in pengar till den samtidigt som han renoverar den...

Sådant kan till och med sluta i barnmisshandel. 

Så läser inte jag det och så hade jag inte tolkat det om jag var TS.
(Men jag är inte TS så jag kan ha fel och jag har som sagt varit i den sitsen själv och upplevde det precis lika diffust.).

Killen gör inget fel. Man måste inte vilja ha barn och man måste inte veta exakt när. Men är man i relation med någon som känner som TS gör så behöver man ändå ta frågan till sig och försöka fatta ett beslut. Och är ens beslut då att jag fortfarande inte vet så kanske man inte är en match.


Vi vill båda två ha barn, men han vill inte nu..


Jag är 29år och har känt sedan jag var 21år 

Det är många år av längtan och väntan!!

Vi har pratat om barn, vi gjorde nästan slut vid 2 tillfällen pga att jag vill nu men han vill vänta.

Då är det en viktig fråga om man nästan gjort slut på relationen två gånger.

 Vi har pratat om faktumet att man aldrig kommer känna sig riktigt redo men han tror att det är djupare än så för honom.

Djupare hur då? DET är en fråga man skulle kunna diskutera med en terapeut. Om det är så att han vill ha barn men inte riktigt kan ta beslutet om att det är dags. Det handlar alltså inte om övertalning eller att terapeuten på något vis ska ge TS "rätt" för det finns inget rätt eller fel men ibland behöver man hjälp att förstå varför. Kanske är rädslan/farhågorna helt ogrundade, kanske inte.

..."han kan inte ge mig något om exakt varför han inte känner sig redo, när han kommer känna sig redo eller något sånt."

Näe, och så måste det få vara.
Där satt jag också fast. Min dåvarande sambo kunde inte säga när eller om eller vad som behövdes. Vi hade gått igenom förutsättningarna ekonomiskt, relaterat till våra jobb och eventuell ledighet, hur vi kände kring uppfostran mm men det landade liksom aldrig. Och jag vågade inte chansa. Rent krasst. 

Han säger ju att han vill ha barn men att han inte vet när? Han är ju ärlig med hur han känner? Så TS har ju chansen att fundera på vad hon vill?