Hur får man energi...

Men för att försöka gå energi nu så måste du helt enkelt förlika dig med att du inte kommer få det du önskar från din man/sambo. Det tar bara mer energi att bli besviken. Tänk istället på hur bra du är som gör ditt bästa för barnen. Absolut behöver inte barn alltid en massa grejer och alltid det bästa. Men ofta är en passiv förälders försvar att barnen inte bryr sig och inte vill ha.

Tänk gott om dig själv och vilken fantastisk förälder du är. Sätt dig till ro och lyssna på en ljudbok som passar dina behov just nu. Eller pyssla med något som intresserar dig. Ta en liten stund till att göra något som stärker ditt självförtroende.

Jo, det är ju så. Ett problem är att när vi pratar om saker så är det ofta att det slutar med att han får det till att det bara är jag som är problemet. Att jag gör för mycket, är emotionell, att jag kräver för mkt av honom etc. Tror aldrig han under tio år ihop har sagt att något är hans fel eller han som borde ändra på sig utan det slutar alltid med att det är mig det är fel på. Eller att han hör mig men att det är vad det är och han inte kan ändra sig för mig.

Det spelar som ingen roll vad det är, men han lyckas liksom alltid vrida på saker så att det tex blir jag som är uppmärksamhetssökande för att jag önskar att få något snällt ord ibland, att jag slösar med våra pengar när jag köper saker åt barnen (även om jag använder mina egna sparpengar åt det), att jag är den som är onormal i allt. 

Fan. Jag vill egentligen absolut inte separera heller, vi hade det så bra innan barnen, men det är verkligen som att det kör ihop sig i det avseendet. Jag förstår heller inte varför eftersom han sen gladeligen använder saker jag köpt åt barnen och de är glada för det liksom. Så många saker han himlat på ögonen kring för att sen inse att barnen älskar det och sen lekt med det med dem. Det är bara som att jag konstant måste övertyga honom om att mitt sätt att se på saker också kan vara bra, som att det är prestige i det.  

Och ja, innan nån kommenterar. Jag har jämkat i saker från mitt håll och köpt hans sätt. Jag har skalat ned stora delar av mitt liv mot hur jag levde innan, men jag måste lägga upp en c-uppsats själv för att få igenom något åt andra hållet.

Känner igen det där! Och tyvärr du kommer inte få det du behöver av honom. Inte förrän du vågar visa för dig själv på riktigt att du klarar dig utan någon som inte kan ge dig det du behöver. Rädslan för det okända gör ju att vi fortsätter klaga på varandra i ett förhållande fram till det att tex någon av er plötsligt går och blir kär i någon annan.
Det gäller att bli stark inombords på ett sätt som gör att vi inte bara viker oss bara klagar på varandra. Bli stark i dig själv så blir istället det du behöver en tydlig markering istället för återkommande bråk. Om du förstår hur jag menar.

Jo, jag förstår. Jag är väl mest väldigt sårad att jag många gånger bönat och bett mer eller mindre att få någon respons. Men utan resultat. Det har lett till att jag själv börjar känna att jag är fånig och dum och ger barnen för mycket. Även om jag samtidigt verkligen inte tycker att jag gör det. 

Vi reser aldrig nånstans, vi gör inga stora saker. Barnen får aldrig nya flashiga saker utan i princip allt de har är ärvt i flera omgångar eller köpt second hand. Vi bor inte i en storstad, har ingen ny bil eller så.

Men att ha heltidsjobb, stå för all matlagning om barnen ska få varm mat, tvätt, mat handling och städ (jag jobbar hemifrån så sköter hemmet i raster och lunch varje dag) och sen också planera allt kring födelsedagar och jul är väldigt mycket. Att inte då heller få ett "tack att du ordnar när jag inte kunnat" utan mer ett "suck vad du håller på" är också en pil i hjärtat när både han och jag ser hur glada barnen är. 

Jag får också mesta mängden trots av barnen eftersom jag hämtar på förskola alla dagar och tar dem när de är som tröttast. 

Så jag har inte en bra tid nu haft någon återhämtning. Barnen är barn och utmanar mig rätt duktigt både med ord och fysiskt, men när jag blir utmattad så istället för ett peppande ord eller ett "hur är det, är du ok" från min man så får jag nån som väser "skärp dig!!"  åt mig.

Ja det där dränerar dig och tyvärr ledsen att skriva det här men om han inte vill ändra sig, vilket är nödvändig som familj, så är det bara ge upp. Alltså koncentrera dig på dig själv med att stärka ditt självförtroende. Tappar du det så kommer vägen bli så himla lång sen för att repa dig. Gör allt du kan för att stärka dig självförtroende på egen hand. 

Det med skilsmässa är ju nästa steg vilket du ju skrivit om. Men kom ihåg det är inte ditt fel. Du har verkligen varit en fantastisk familjemedlem. Kan tänka mig att dina barn är väldigt trygga och välmående i det du skapat.

Ja, det är hemskt dränerande. Det sorgliga är att jag aldrig bett honom ens göra lika som jag. Bara typ göra något. Senaste födelsedagen för ena barnet hade jag bakat tårtan (som barnet önskat sig väldigt länge), köpt paket, slagit in paket. Barnet var glatt på sin födelsedag och vi skulle ge paketet, jag står med det i handen. Då börjar han göra annat, typ vika tvätt. För "ja men vad ska jag göra då, bara titta på när barnet öppnar paketet eller, vad är det för nytta, det är saker som måste göras?". Jag fick gå tillbaka till barnet, säga att pappa fick en sak som stoppade lite men vi kan ju öppna det nu iaf. Fick hålla tillbaka tårarna att han inte ens kunde liksom vara med och STÅ där när jag ordnat med precis varenda sak. Jag kan ta rollen som projektledare bara jag har ett stöd.

Jag är så tom bara, det är ibland som att han verkligen inte har en förmåga att förstå andras känslor och ibland har jag funderat på om han har någon odiagnosticerad sak i grunden som kommit fram mer efter barnen och blivit tydligare.

Men att så först om dagarna ta barnens trots, höra att jag är sämst och helt dum i huvudet och att man vill byta ut mig mot en annan mamma som är snäll. Och då inte ha någon som stöttar som motvikt. Sen slita med allt i vardagen, ändå få höra av maken att jag inte gör nog, att det är rörigt hemma. Laga mat alla dagar och ha koll så vi har saker hemma och handla. Ha koll på alla barnens kläder när de växer och leta andrahand så vi kan köpa rätt storlekar. 

Och sen när jag är trött eller ledsen inte ha nån som frågar hur det är. Igår var jag väldigt ledsen på kvällen, satt och grät. Han gick och la sig och sa att vi får prata nån annan gång. Jag hade ingen, somnade tillslut av ren utmattning långt efter midnatt.

Har ni någon tex stuga eller annan tillflyktsort du kan åka till några dagar? 

Kan räcka med två nätter borta, bara för vila.

Hade börjat med att vråldumpa partnern. Bara där skulle den positiva energin börja komma tillbaka.

Jag skulle råda dig redn nu att börja jobba på en separation rent konkret. Att ta tag i det kommer att ge dig andrum och känsla av att det faktiskt händer saker och du kan lättare stå ut med kaos om du har en konkret plan och deadline stt jobba mot. 

Skriv en lista på vad du måste ta tag i och beta av den punkt för punkt 

Extra viktigt om det är så att du tyvärr nånstans  snart kraschar fysiskt/psykiskt att det finns fixade saker som underlättar så du inte sitter där och är fast i flera år till innan du konkret kommer därifrån.  

Jag ser det som att du måste börja ro din livbåt  och snabbt som fan  mot land innan du sjunker. En  ljudbok och promenad kommer inte hjälpa 

Håller helt med! Egentlig är det då du borde göra. Men märker att du inte är mottaglig för det. Då är stärka självförtroendet så du kan ta det steget bra. En ljudbok som handlar om just det, att stärka dig själv i den här situationen ett steg. 

Att separera är ju inte att bara packa en resväska och fly. Det bäddar för konflikter och den här mannen verkar inte se till barnens bästa utan mer föräldraskapet som en konkurrens föräldrar emellan. Då kommer det bli riktigt kämpigt vid en separation. Har varit för själv. Efter nästan sju år har det lugnat sig. Och efter totalt haveri där jag till slut blev inlagd för att kroppen la av. Sov i flera veckor. Så hitta en lösning men hitta också stunder nu att stärka dig själv både mentalt, nycklar i din situation, och fysiskt genom att komma bort ett tag.