Hur får man energi...
Jag måste få något så jag orkar mig genom den här julen.
Hm. Du har rätt mycket ideer om att saker måste vara på vissa sätt. Jag kan ändå få viss förståelse för din man/sambo.
Det är inte sakerna du gör som i sig är fel (det låter som mysigt och fint) men du skriver om dem som om de hade samma vikt som att tex borsta barnens tänder (som ju är viktigt på riktigt till skillbad från att ha många ljusstakar).
Om du är så här oresonlig när du pratar med din man/sambo så förstår jag att det skär sig och att ni inte når fram till varandra.
Hur kan man tex bo fyra personer varav två småbarn i ett hus på 160 kvm och inte ha plats för en plastgran? Jag fattar att du inte vill ha en plastgran, men skälet platsbrist låter fullkomligt orimlig och sättet du raljerar över saker som skulle förenkla för dig får mig att undra om en del av din stress ändå inte är självpåtagen. Du verkar vara ganska fast i dina måsten, som om de vore av Gud givna.
Ställ dig frågan om saker i vardagen verkligen är så viktiga .Eller är det bara för att dina kompisar eller föräldrar gör så som gör att du känner att det måste göras på det viset.
Jag skriver inte så här för att hacka på dig utan för att jag tycker mig ana att det kanske inte bara är så att han är slö utan det kanske också är du som har onödigt högt ställda krav och svårt att dra ner till en mer rimlig ambitionsnivå i den situation som du är i.
Hm. Du har rätt mycket ideer om att saker måste vara på vissa sätt. Jag kan ändå få viss förståelse för din man/sambo.
Det är inte sakerna du gör som i sig är fel (det låter som mysigt och fint) men du skriver om dem som om de hade samma vikt som att tex borsta barnens tänder (som ju är viktigt på riktigt till skillbad från att ha många ljusstakar).
Om du är så här oresonlig när du pratar med din man/sambo så förstår jag att det skär sig och att ni inte når fram till varandra.
Hur kan man tex bo fyra personer varav två småbarn i ett hus på 160 kvm och inte ha plats för en plastgran? Jag fattar att du inte vill ha en plastgran, men skälet platsbrist låter fullkomligt orimlig och sättet du raljerar över saker som skulle förenkla för dig får mig att undra om en del av din stress ändå inte är självpåtagen. Du verkar vara ganska fast i dina måsten, som om de vore av Gud givna.
Ställ dig frågan om saker i vardagen verkligen är så viktiga .Eller är det bara för att dina kompisar eller föräldrar gör så som gör att du känner att det måste göras på det viset.
Jag skriver inte så här för att hacka på dig utan för att jag tycker mig ana att det kanske inte bara är så att han är slö utan det kanske också är du som har onödigt högt ställda krav och svårt att dra ner till en mer rimlig ambitionsnivå i den situation som du är i.
Saken är också att jag vill att vi pratar om det. Men när han blir sur så blir han också otroligt svår. Dels långsint, så han kan ignorera mig i flera dagar. Dels inåtvänd till en nivå att han inte knappt svarar på tilltal.
Så om jag kokar över någon gång av ren utmattning så får jag sen en make som inte säger något på flera dagar mer än att jag är svår. Då är det svårt att ha en dialog. När jag försöker lyfta saker med honom i netruala lägen lovar han saker men sen händer inget (han sa hela hösten att han skulle börja laga mat och ta mer såna delar men det blev exakt 0 gånger). Säger jag något när jag till slut får nog, då möts jag av iskyla och en person som bara blir arg och tyst.
Det är inte enkelt då. Jag blir ju också irriterad när han helt stänger ut mig så fort jag försöker ta upp saker som blir jobbigt för mig, samtidigt som han vägrar berätta något om hus han ser på sakerna som också kunde hjälpa mig förstå honom.
Och jag har väl lite fått nog att känna att jag är den enda som ska försöka göra den andre nöjd eller glad.
Och det fattar jag verkligen (det du skriver i de senaste inläggen) och jag står fortfarande fast vid det jag skrev först - att jag tror att du skulle må bättre utan honom. Han verkar mest vara som en boja som håller tillbaka och trycker ner dig. Att vara tyst flera dagar är ju helt vidrigt. Jag hade aldrig accepterat sånt beteende från min man. I vårt förhållande är det helt självklart att båda sliter på efter bästa förmåga.
Delade ni lika på allt innan barnen kom? Fixade han pynt , bytte gardiner, planerade och lagade vardagsmat och sånt då?
Men jag har fortfarande svårt att fatta grejen med brist på förvaring. Ni bor ju så stort. Det måste ju gå att avsätta ett helt rum bara för förvaring med ett så stort hus. Eller bygga massor av garderober. Men du behöver inte svara på det. Det är ju egentligen irrelevant. Jag får dö nyfiken.
Men ta dig ur detta. Kanske börja med parterapi så att han förstår allvaret. Även om det skulle finnas områden där du kan tagga ner så är ju hans beteende förfärligt. Än så länge är barnen små, men snart kommer de att märka hur arbetsfördelningen mellan er ser ut och jag gissar att det inte är värderingar som du vill föra vidare?
Saken är också att jag vill att vi pratar om det. Men när han blir sur så blir han också otroligt svår. Dels långsint, så han kan ignorera mig i flera dagar. Dels inåtvänd till en nivå att han inte knappt svarar på tilltal.
Så om jag kokar över någon gång av ren utmattning så får jag sen en make som inte säger något på flera dagar mer än att jag är svår. Då är det svårt att ha en dialog. När jag försöker lyfta saker med honom i netruala lägen lovar han saker men sen händer inget (han sa hela hösten att han skulle börja laga mat och ta mer såna delar men det blev exakt 0 gånger). Säger jag något när jag till slut får nog, då möts jag av iskyla och en person som bara blir arg och tyst.
Det är inte enkelt då. Jag blir ju också irriterad när han helt stänger ut mig så fort jag försöker ta upp saker som blir jobbigt för mig, samtidigt som han vägrar berätta något om hus han ser på sakerna som också kunde hjälpa mig förstå honom.
Och jag har väl lite fått nog att känna att jag är den enda som ska försöka göra den andre nöjd eller glad.
Jag känner igen sååå mycket. Just det där med att julpyntet faktiskt är något som får en att må bra. Men genom att dra ner på det så blir det att du även där får följa din sambos pipa.
Om jag och min förra man hade varit lika självupptagna och lagat mat när vi känner för det etc hade barnen antagligen placerats i familjehem.
Tänk nu på att personer svarar dig här utan att förstå din hela bild. Att behöva försvara dig när du redan är dränerad gör ju inget bättre.
Fokusera på att du gör allt för barnen och att du gör det väldigt bra.
Ni lever helt olika liv i samma familj. Det går ju inte. Du kommer krascha.
Tar detta så lång tid?
Laga mat, tvätta, städa - ja det måste göras året om och ni bör dela dessa sysslor året om.
Ljusslingor, julstjärnor, ljusstakar, tomtar - två vuxna borde kunna fixa detta på en kväll. Att allt är på vinden borde göra det snabbare att ta fram det.
Köpa gran - max en timme en helg.
Julkort - vill maken att hans släktingar ska få kort får han ägna ett par timmar åt det en kväll.
Paketkalender - vet ej, ett par timmar?
Julklappar - en lördag, när barnen är med pappan. Sen tar du dem en lördag medan han handlar.