Vilken diagnos?

Jag har själv både borderline/eips och anorexia, samt diverse andra psykiska svårigheter, först och främst måste vi klargöra en viktig sak jag läste i tråden -borderline ses inte längre som kronisk utan går numera att bota! Det räknas som ett syndrom och är ofta utvecklat från barndomstrauman/neglegering i barndomen eller liknande, nu finns evidensbaserad behandling (t.ex dbt, mbt) som göra att många får diagnosen avskriven. 

However, jag tror inte att det är detta hon har. Eips är en väldigt komplex diagnos som kräver betydande svårigheter på flera områden i vardagen (nu vet inte jag hela denna kvinnans historia men baserar min ?åsikt? på det jag läst). Jag gillar egentligen ej att slänga runt med diagnoser men om jag skulle gissa så skulle jag möjligtvis säga npf, någonstans på autismspektrat kompinerat med ätstörningsproblematik alternativt enbart ötstörningsproblematik +ångest/depression. Personer med autism har ofta drag av eips med starka känsloreaktioner, tidvis isolering, svårigheter i relationer osv. Även ätstörningsproblematik kan ge sådana uttryck. Ätstörningen skulle också kunna förklara till exempel varför hon hade reagerat starkt på fel skinkpaket, små förändringar som går emot planen i huvudet kan skapa starka spärrar/låsningar i hjärnan där man toralt tappar det (som att det blir kortslutnin i hjärnan) -detta kan öven hända vid autism.

Har man ätstörningar (eller autism för den delen) så har man ofta mycket generell ångest, samt ett nästintill tvångsmässigt kontrollbehov, där små förändringar förstoras enormt.

Med det sagt så går många diagnoser hand i hand och jag vill påminna och det är enbart kliniker som faktiskt kan sätta diagnoser, så tro ej för mycket på vad någon av oss skriver -vi har ej full kunskap, förutfattade meningar kan öka stigmatiseringen av psykiska svårigheter.

Om du mår dåligt av att umgås med kvinnan -ta avstånd. Om du är orolig -prata med henne och fråga hur hon mår.
Kom ihåg att prioritera ditt mående över andras men var såklart respektfull mot alla inblandade.

kram!

Tack för ditt fina svar! Mannen i paret har bekräftat att hon inte har EIPS men att problemet med stora känslosvängningar påminner. Men hon har alltså en annan diagnos. Eller flera då kanske. 

Det är ju så att säga gamla diagnoser /problem hon har. Hon har varit sjukpensionär i +30 år och jag har bara känt henne knappt 15 år. Men hon har inte varit så konstig och avog mot oss tidigare som på sistone. Så något som går i skov i alla fall. Tror jag det är. Vet att hon låg inlagd nån sväng för kanske ett halvår sen. Så vad det nu är har i alla fall blivit sämre sista året.

Försöker förstå varför hon svängt så. Inte så lätt faktiskt. Ligger lågt nu ett tag.

Ursäkta långt inlägg men problemet ökar och jag vill försöka förstå. Har en vän som det blir svårare och svårare att umgås med pga psykisk ohälsa. Det är svårt att förstå problemet och då blir det svårt att veta hur man ska agera. 

Upplever henne som lynnig. Hon kan plötsligt bli otrevlig och elak i tonen. Men är oftast vänlig och omtänksam. Svänger väldigt fort. Upplever också att hon säger en sak men agerar på ett annat sätt. Så hon blir väldigt motsägelsefull.

Hon jobbar inte utan har någon sorts sjukpension (sedan länge). Lite svårt med sociala situationer? Stora reaktioner på små saker eller vad man ska säga. Hon blir oproportionerligt ledsen eller blir arg eller upprörd över till synes helt oviktiga saker. Samtidigt är hon jättesnäll sekunden efter?

Exempel på situationer. Ibland när vi har bestämt något så bara avbokar hon med kort varsel. Då bara med ett mess. Hon ringer alltså inte ens. 

Andra situationer. En gång vände hon i dörren och bara försvann utan ett ord när vi skulle äta lunch ett större sällskap. 

Hon har även valt ibland att inte vara med men på ett helt OK sätt. Till exempel middagar. Det kan ju vara jobbiga situationer om man är känslig för sociala situationer. Så det känns mer förståeligt.

Vid ett annat tillfälle blev hon halvt hysterisk över att hennes make tog fel paket i kylen. Det fanns två likadana paket av något helt oviktigt, typ smörgåsskinka? Han tog fel och det var en katastrof tydligen?

Sen kan hon vara otrevlig och rent av elak till synes utan anledning. Det förstår jag inte. Hon blir så motsägelsefull. Nyckfull. Hon säger att hon vill umgås och sen blir hon elak när man föreslår något?

Jag upplever henne även som stressad? Liksom allmänt uppstressad på något märkligt sätt? 

Vad kan detta vara och framförallt hur ska jag agera? Vi ses redan rätt sällan men det blir ju problem så fort det är något. Samtidigt bjuder de in oss och hon är ju så gullig när hon är gullig så att säga.

Maken hennes är ju snäll och så, men han slätar mest över hennes beteende. Han säger inte ifrån, misstänker att det skulle göra problemet ännu större. 

Det jag vet är att hon haft depression och till och med försökt ta livet av sig vid något tillfälle. Hon har också berättat att hon hade ätstörningar som ung. Någon sorts terapi som är som en sorts KBT fast för känslokontroll har nämnts. Kommer tyvärr inte ihåg vad det hette.

Just nu har jag backat då jag är en snäll person som blir ledsen av hennes elakheter. Men jag tänker att relationen kan fungera om jag förstår varför hon blir elak och kan undvika att hamna där? Tack du som läst ända hit.

Råd någon?

Länge sen jag startade tråden. Det har inte varit mycket kontakt. Nåt mess vid påsk bara och eventuellt att de hälsar på i sommar. Sambon har hållit den lilla kontakt som varit.

Kommer fortsätta ligga lågt tror jag. Det är sambons bekanta från början så jag tänker att jag backar så får dom interagera med min sambo.

Kvinnan är så att säga ny i sammanhanget, de träffades för ca 15 år sedan och mannen kände min sambo innan vi träffades för ca 25 år sedan. Det var lättare att umgås så länge han var solo men samtidigt måste man acceptera att han valt den livspartner han har. 

Har sällan haft problem med udda människor men just det här med att hon är elak gillar jag inte. Där går min gräns.

Länge sen jag startade tråden. Det har inte varit mycket kontakt. Nåt mess vid påsk bara och eventuellt att de hälsar på i sommar. Sambon har hållit den lilla kontakt som varit.

Kommer fortsätta ligga lågt tror jag. Det är sambons bekanta från början så jag tänker att jag backar så får dom interagera med min sambo.

Kvinnan är så att säga ny i sammanhanget, de träffades för ca 15 år sedan och mannen kände min sambo innan vi träffades för ca 25 år sedan. Det var lättare att umgås så länge han var solo men samtidigt måste man acceptera att han valt den livspartner han har. 

Har sällan haft problem med udda människor men just det här med att hon är elak gillar jag inte. Där går min gräns.

Kommer inte avsluta men inte fronta heller eller vad man ska säga. Det får sambon göra. Kommenterade till mannen att jag tyckte NNs kommentar mot mig var otrevlig, då svarade han ungefär att då förstår du hur jag har det.

Tydligen är hon elak mot honom också när det här med hennes överreaktioner kickar in. Det trodde jag faktiskt inte. Det är världens snällaste man och han gör verkligen allt för henne. Tror problemen går i skov och att hon är rätt ok mellan varven.

Något som går i skov är ju bipolaritet. Människor som har det kan förlora sina vanliga hämningar och bli t ex. elaka under en manisk period. De brukar också ha väldigt mycket energi och ha igång många saker. Kan sedan krascha rakt in i en depression. 

Men då är de inte lika elaka, när de är mer i normal fas. Det kan finnas som ett litet grunddrag då, men förstoras jättemycket under ett skov.

Nej, det tror jag inte, rop på hjälp alltså. Mer som en förklaring till mig om hur hon är och att hon inte specifikt är elak mot mig. Han kommer inte lämna, dom är en bra bit över 60 och har varit ett par länge, eller hyfsat länge i alla fall. Han har nog lärt sig parera hennes nycker.

För mig är det frustrerande att inte förstå. Har närstående med psykisk ohälsa, även haft såna kollegor, har vänners barn (nu vuxna) med NPF osv. Det går oftast bra att umgås åtminstone ytligt med människor bara man förstår hur de fungerar. 

Hon ligger ju inlagd ibland så mycket vet jag, och hon äter mediciner. Mer än så vet jag egentligen inte. Men är ganska säker på att det även finns fysiska problem av något slag som hon behandlas för. Hon var riskperson under pandemin och det börjar ju vara länge sen så hon var ju inte mer än runt 55 då. När hon är inlagd har hon behövt ligga kvar tills ?värdena stabiliserats? vad nu det betyder. Någon sorts bevakning i alla fall och sen utskriven när det ser bra ut.

Men kanske går bet med henne då. Det är omöjligt att förstå henne. Hon uppträder ofta ouppfostrat men jag fattar ju att det inte är ouppfostran så att säga. Men när hon gör både mig och våra barn besvikna så är det kanske bara att ge upp. Backa och låta sambon fronta. Så får man ta det därifrån. Det är viktigt att ha gränser för vad man själv accepterar. Pratar mycket med barnen om gränser (tonåringar) generellt alltså, inte angående henne.

Jag har sagt det förut och säger det igen.  Det är definitivt borderline