Otrohet

Hur långt har du kommit i tankarna att hitta en annan man?

De bör nog inte ha kontakt alls egentligen. För enkelt då att falla tillbaka på gamla vanor, och inte bli fri. Inte kunna gå vidare på riktigt, men någon utan bagage, utan drama. Någon som är villig att satsa 100% på ett riktigt förhållande.

Sen är det bara jävligt konstigt att föreslå att de ska se varandra som syskon, men whatever.

Klipp bandet helt.

Efter 3 år borde han lämnat sin fru. Jätretråkigt med skilsmässa och svårt - men vem vill leva med en man som varit otrogen i 3 år? Där han har känslor för en annan? Alltså nej. Man är inte otrogen om man älskar sin fru/man. Man kan få känslor som poppar upp för någon annan, men när man tagit steget och varit fysiskt otrogen också då har man ju klivit ut .

Eftersom han inte avslutat med sin fru så  får du avsluta med honom. Det kommer ta lång tid för dig att acceptera förstås men fundera ut hur du ska ta hand om dig själv. Till slut ser du det allt klarare allteftersom.

Börjar landa där mer o mer. Men så rädd för att klippa precis när han ska lämna. Som att falla på målsnöret typ. Nu helg och då hörs vi knappt. Fler helger i rad där han inte ringt mig. Han orkar inte. Mår dåligt. Men det är som hela jag skriker efter kontakt. Jag fattar att det bara är att ta sig igenom hjärtesorgen men otroligt svårt att fatta ett beslut som gör så ont nu Men för att bli bättre sen 

Du har inte ställt ultimatum. Du har kommit med tomma hot. Han vet det.

Hade han verkligen vilja skapa ett liv med dig hade han gjort det. Du är kul sidotjej.

Han kan lämnar. Sen tar det sexmånader och han har hittat en ny bra tjej att flytta ihop med. Eventuellt behåller han dig vid sidan. 

Men hade han verkligen velat lämna sin fru så hade han gjort det.
Nu har han inte gjort det utan är kvar med henne fortfarande efter 3 år.
Det är en klassiker bland otrogna män att säga att de är på väg att lämna sin fru,att deras sexliv är dåligt eller obefintligt osv.
Så även om det är svårt så måste du nog försöka förstå att han bara har dig vid sidan av som något spännande som han inte får av sin fru.

Tystnaden talar för sig självt. Jag trodde att du på allvar försökte att hitta en man att dela livet med men inte kunde hitta någon, jag trodde att du skämdes som åtrådde en man som tillhörde en annan kvinna, och eftersom du träffade denne man så ofta trodde jag att du tvingades träffa honom i jobbet eller föreningslivet ofrivilligt. Är det då tvärtom? Men kära nån! Att med berått mod sticka in en kil mellan man och hustru och försöka tillskansa sig något som inte alls tillhör dig är ju så fruktansvärt fel. Är det verkligen så att du är helt utan moralisk kompass? Du skrev i trådstarten att du visste om att ni uppförde er som svin, men anledningen till att du gjorde det var inte att du själv skämdes, det var mer för att dela med dig av det kollektiva ansvaret med mannen. Men du måste ju själv ansvara för dina egna handlingar. Om det är så att du inte behöver träffa denna man dagligen i ditt arbete eller föreningsliv så är det ju hur enkelt som helst. Det är ju för f.n bara att avbryta relationen nu med en gång. Det är ju hur lätt som helst. Det är bara att bryta. Nu. Och en sak skall jag säga dig och det är att även om du lyckas erövra denne man så kommer det aldrig någonsin att bli ett lyckligt förhållande. Det är ett förhållande som bygger på svek och brustna löften. Den mannen har en gång i livet lovat en kvinna att han skall älska henne i nöd och i lust till dess döden skiljer dem åt, men det blir Du och inte döden som skiljer dem åt. Jag kan referera till två fall av med mig nära relationer, och jag skäms för att jag inte ingrep och förhindrade dem, men i båda relationerna skämdes männen för deras gärningar så mycket att de fick sömnproblem och psykiska problem, vilket ledde till deltidssjukskrivningar i båda fallen. Och de problemen kommer efter skilsmässan. Inte under tiden de var otrogna. Så, ja i båda fallen fick kvinnorna var sin invalid till man som straff för det de hade gjort. Men, vem vet, det kanske går bra för er. Tycker du att det är värt risken?

Jag vet att det bara är att lämna. Men ändå är det inte så bara. Ändå slits jag itu. Ändå messar jag, svarar eller ringer själv. Fast det bara är att lämna. Att kärlek kan vara ett sådant beroende det visst jag inte. Det önskar jag ingen. 

Du har grävt din egen grav. Genom att du inte tidigt satte stopp har du själv gjort dig kär och beroende.