Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Man kan ju i allafall fråga om personalen är villig att ställa upp på bild o. förklara att det är för barnets skull osv. det skadar ju inte att fråga.
Kort på byggnaden, noga nedskriven adress osv.

Har nog blivit "skadad" lite när man sett spårlöst/saknad på tv - de sakerna har iaf hjälpt där.

Tilläggas kan att själv hade jag aldrig hittat min fam utan det programmet.

Jo, språk - lära sig åtminstonde lite av språket kan ju vara bra.
Beror ju iofs på hur gammalt barnet är när h*n kommer till er.

Det är jättebra om man får möjligheten att besöka barnhemmet, det är inte alla länder som tillåter detta. Vi fick det, vi hämtade vår son på barnhemmet, fick filma och fota hur mycket vi ville och vi tog också namnet på de skötare som haft ansvar för sonen under hans första tid i livet. Det är jätteviktig information. Och vi har foton och film på hur de bär honom och pussar och kramar honom etc. MEN! Om han visar att han inte vill söka sina rötter, eller ens se filmerna så måste man som förälder vara öppen för det också. Precis lika öppen stöttande som om han vill åka på återresa och söka sina rötter etc. Men jag är så tacksam över att vi fick besöka barnhemmet etc och kunna dokumentera så mycket som möjligt!

Ja det gäller att lyssna till barnets behov oavsett vad detta behov är! Håller med dig.

Mammaillvictor, Hade klasskompisar i skoltiden som mådde rätt dåligt därför valde jag att läsa om adopterade barn under kursen just för att kunna bemöta på rätt sätt.

Inoka, skrattar gott åt din båthistoria

Emcjoh, Hoppas att jag någon dag kan hjälpa en elev så gott det går. Hoppas att du mår bra idag, kram

Det är bra

Oj, vad glad jag blir över att min tråd växt och fortfarande finns.

Jag har gått in och läst ibland men eftersom era dialoger ser så bra ut har jag inte gått in och svarat och sen del har velat fråga någon speciell.

Tack alla för att ni håller tråden kvar.

kram

hej här kommer lite tankar kring din fråga Raspberry81: "När man är på återresa som adopterad, känner man sig inte väldigt svensk snarare än att man smälter in?"

När jag reste till mitt Indien kändes det väldigt konstigt att var lik så många på utsidan. Det blev många konstiga tankar, för ibland sågs jag som indier tex när jag betalade entre till en djurpark och ett konstmuseum då fick mina resvänner betala som turist men jag fick betala som indier vilket var billigare. Det kändes konstigt och blev en lång tids tankar.

Men så kände jag mig ändå mer svensk än någonsin när jag gick är på Mumbais stora gator, men kunde ändå smälta in i en stor folkgrupp mer än mina ljusa resevänner gjorde

kram

Raspberry81: "När man är på återresa som adopterad, känner man sig inte väldigt svensk snarare än att man smälter in?"

Jo, så kände jag det, har aldrig känt mig så svensk som när jag var i Rio.

Hej pa er! :)

Jag har ocksa haft det lite "knepigt" med min adoptivmamma.
Vi ar valdigt olika men det har blivit lite battre med aren.

Jag bor f n i Thailand, dar jag ar fodd och har en dotter som ar drygt 10 manader.

Kanner mig inte sarskilt svensk nar jag ar i Sverige for jag delar inte mangas varderingar om hur allting "ska" vara jamt.
I Sverige far man alltid fragan forr eller senare, vart man kommer ifran och sa borjar det diskuteras kring det vare sig man vill eller inte.
Dessutom haglar det ju kommentarer fran "klumpiga" man bade om det ena och det andra vilket inte alltid ar sa roligt.

I Thailand gar jag som "thai", aven om de fragar ibland, da jag inte kan spraket sa bra.
I Thailand kanner jag mig mer thai pga sattet att se pa saker och hur man behandlar andra.
Har sett mycket "skit" har ocksa i form av korruption inom myndigheter och mycket annat.
Trots att jag inte talar spraket sa bra sa kanner jag mig anda mer "hemma" har an i Sverige.

Knepigt att forklara men det ar mer en kansla.

Traffade en kvinna en gang som jobbar pa en myndighet som har hand om thailandska adoptioner idag. Hon har traffat manga adoptivbarn som har kommit tillbaka for att soka sina rotter men av alla sa var jag den som var mest "thai" till satt och kroppssprak.

Hej

Kul att få prata med andra som är adopterade.
Är adopterad från Sydkorea och kom hit när jag var 6 månader. Är idag 30 och har en son på 5.
Har haft en bra uppväxt med underbara föräldrar som alltid varit öppna med att jag är adopterad. Har en äldre bror som är deras biologiska barn, men jag har alltid kännt mig som deras "riktiga" barn, de har aldrig gjort skillnad på oss.
Nu funderar jag mycket på att åka tillbaka till Korea. Men samtidigt känns det jobbigt, känner mig super svensk och trivs med det.
Måste man verkligen åka tillbaka?
Kan det inte ge mer förvirring?
Samtidigt vill jag visa min son varifrån mamma är.

Självklart måste man inte åka tillbaka! Jag är också adopterad och jag har inte varit mogen att åka till Ecuador, trott att jag varit det när vi skickade våra papper för att själva får adoptera ett barn därifrån men icke Vet inte om jag är mogen nu heller egentligen...eller vill. Däremot vill jag så fort jag bara kan åka tillbaka till Vietnam där vår son är född Knepigt. Men varför ska man tvinga sig själv att åka dit om man inte känner sig mogen?