"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

Fint och bra skrivet Morgonsolan!

Jag tänker så här. Som adopterad är du en del av två kulturer. Som barn kanske främst av den svenska. När du blir vuxen och vill veta mer om sina rötter, och har den stora turen att få kontakt med din biologiska mamma, så kommer kanske din adoptivmamma i bakgrunden för ett tag. Den adopterade kanske tänker att min adoptivfamilj har jag alltid, de har jag växt upp med, de finns där oavsett. Medan de biologiska är nya, de är spännande, samtidigt som de och den adopterade har gått miste om hela uppväxten. Då kanske, jag säger kanske, adoptivfamiljen kommer i bakgrunden ett tag - men kanske eftersom vetskapen finns att de finns kvar oavsett. Så länge den adopterade bor kvar i Sverige (och de gör de flesta) så är de familjen nummer 1. Det gäller för oss adoptivföräldrar att vara starka och stöttande - och det gäller ju faktiskt för alla föräldrar - för att den adopterade ska fortsätta att vara en harmonisk människa och vilja vara med oss i vuxen ålder när de hittat sin biologiska familj. Ja, det gäller faktiskt för alla föräldrar att vara ett stöd för sina barn, annars kanske de bryter kontakten! Hängde ni med i mina tankegångar?

Lite av mina tankar!

Min mamma & pappa kommer oavsett vad som händer alltid vara den som just har varit mamma & pappa
Efter 31 år så går liksom inte det att ersätta...och jag vill inte det heller.
Detta är bara en ytterligare möjlighet, något som jag har rätt till eftersom möjligheten fanns.

En tänkvärd dikt...

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.

Den första kommer du inte ihåg.
Den andra kallar du mamma.

Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna.
Den andra blev din sol.

Den första gav dig livet.
Den andra lärde dig leva det.

Den första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.

En gav dig ett ursprung.
Den andra gav dig en identitet.

En gav dig begåvning.
Den andra ett mål med den.

En gav dig förmågan att känna.
Den andra fanns där när du kände dig orolig.

En såg ditt första leende.
Den andra torkar dina tårar.

En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.

Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som förblivit obesvarad genom alla år. Arv eller miljö; vad är du en produkt av?
Varken eller raring, varken eller, bara två olika sorters kärlek.

Nä men usch va hemskt! Jag är själv adopterad och valde att leta upp mina rötter bara för att jag ville se landet och se hon som hade fött mig och det räckte. Det var jättekul att se mina rötter men mer än så var det inte. Dom som väljer att inte berätta för sina barn eller inte vill prata om det är bara dumma enligt mig och jag tror att det kommer slå tillbaka på dom. Mina föräldrar har alltid varit öppna om min adoption och berättat allt dom vet och det tror jag verkligen är jätteviktigt!

Jag har inte följt hela tråden, men som vuxen adopterad kan jga  - PERSONLIGEN - känna att ifall kontakt ska återtas mellan den adopterade och den biologiska förälderna så ska båda parter få "godkänna" det. Jag säger absolut inte att en adoption är något fult (som TS svärmor hade sagt), men jag tror inte heller på att komma in i min biologiskas moders liv hejdundrande efter 31 år och tro det är helt OK.

Visst är det olika från fall till fall, men jag blev bortadopterad därför att min mamma var ung och ensam.

Jag har inte heller följt denna tråden från början men vill ändå dela med mig lite om mina personliga tankar och erfarenheter.

Eftersom jag inte vet någonting alls om svärmodern är det svårt att uttala sig, men jag är ganska så säker på att det mesta handlar om rädsla och förmodligen också en del verbal klumpighet.

Jag är själv adopterad och har varit ganska aktiv i olika a-sammanhang. Har bl.a varit med och arbetat fram innehållet i föräldrakursen och föreläst i den samma, medverkat i forskning och debatt om vuxna adopterade och träffat både a-föräldrar och andra släktingar. I dessa möten är det inte helt ovanligt med en viss oro. Speciellt när man träffar olika föräldrakursare. De är oroliga för att inte kunna knyta an till sitt barn, att göra fel och misslyckas som föräldrar, att barnen ska växa upp och vända sig ifrån dem osv. Det finns mycket oro och rädsla och jag tror att hos många a-föräldrar (och a-barn) är detta en oro som kan leva kvar länge om än inte så påtagligt. Jag upplever att många uttrycker oro över att helt enkelt inte känna sig som "riktiga" föräldrar, att det finns någon annan som "konkurrerar" och vars position är orubblig. Som att bio-mammam alltid kommer att vara bio-mamman men att a-föräldrarnas roll/position tilldelats av slump/Gud/ödet osv. Väldigt slarvigt uttryckt, jag vet men jag vet inte riktigt hur jag skall formulera det..tror ni förstår vad jag menar? Det jag vill komma fram till är hur som helst att jag tror att en del av svärmoderns plumpa kommentar bottnar i denna rädsla att inte riktigt räcka till.

Kan även tillägga att den där ibland molande osäkerheten finns även hos a-barn. Minns hur jag i yngre tonåren kunde storma iväg och vräka ur mig ett "Du älskar mig inte på riktigt för du är inte min riktiga mamma" eller "Jag är bara ert välgörenhetsprojekt". Jätteelakt och jag skäms som en hund när jag tänker på lilla mamma.. Men i hettans ögonblick är det ju så att man tar till sådant som man vet tar skruv. Efter en sådan kommentar har man ju vunnit diskussionen för vad ska stackars mamma säga till svar..? Om hon ens har kvar talförmågan då.. Och samtidigt som det är för att trotsa och såra ordentligt så är ju ändå valet av kommentar uttryck för en viss osäkerhet, "tänk om dom inte älskar mig på riktigt" eller "undrar hur det hade varit om jag var deras biologiska barn".

Och ang. kommentaren om det vietnamesiska barnet. Fantastiskt korkat sagt men dessvärre inte helt ovanligt det heller. Har träffat många a-föräldrar som vill ha/har valt barn från "vita" länder för de tror det kan bli lättare. Även där förmodligen mycket oro..vad omvärlden ska tycka, att folk ska veta att "vi är sånna som inte kan få barn på riktigt", rasism..finns säkert lika många anledningar som det finns knasiga kommentarer. Har även hört tvärt om, en a-mamma som berättade att anledningen till att de valt Vietnam var att barnen där var så söta, flickorna var så vackra och petite. Ehh..ja..genomtänkt så det skvätter om det! Speciellt med tanke på att hon sa detta till mig och jag precis stått och berättat att jag var från Korea. Ibland undrar man ju. Men så tänker jag att hon förmodligen menade det som en komplimang, att hon tyckte asiater var vackra? Eller så är det bara något jag kom på för att trösta mig själv med så jag kunde fortsätta vara professionell..

Kan bara svara för mig själv (& min man) vi önskar inget hellre än att vår dotter & hennes framtida syskon vill söka sina rötter! Vi hoppas då att vi får följa med på deras äventyr. Vi är super nyfikna på vår dotters biologiska föräldrar trots att vi vet massvis, men det är ju inte samma sak som att få träffa dem personligen....

Tack så enormt för ditt kloka och tänkvärda inlägg! Har just inget att skriva eller kommentera om det... vill bara säga att jag satt som naglad och läste det för att det var enormt intressant. Jag hoppas att du fortsättar att jobba med ämnet adoption och att du gör din röst hörd. Du har berättar-gåva!

Också ny och inte insatt i tråden, men jag håller med emmattias i stort sett.

Saken är den att folk inte är så säkra på hur de ska reagera. Hur många gånger har man inte fått frågan vart man kommer ifrån och när man svarar, som i mitt fall, Lerum, så ser de lite skamsna ut och säger att de menar vilket land. Många kommentarer är mycket mer klumpiga än så, men främst handlar det nog inte om mer än att man inte inser vad som kan vara sårande för en grupp som man inte själv tillhör.

Mina a-föräldrar har alltid låtit mig och min syster veta allt, se i våra AC pärmar och gå på events och vi hade böcker och saker från Korea hemma hela våran uppväxt. Min sambos föräldrar var mer tveksamma och han brukar säga att han nog aldrig har sett en koreansk flagga i sitt föräldrahem...medan jag hade en på dörren hemma hos mig. Men de är inte sämre a-föräldrar för det. Det tror jag handlar om utbildning, och trots att jag inte vet något om den nya föräldrautbildningen som är obligatorisk i dag så känns det i alla fall som ett steg åt rätt håll. Blivande a-föräldrar behöver veta att se barnen som 100% sina egna men ändå inse att de har en bakgrund i ett annat land, med annan kultur. Min mamma brukar alltid säga att om folk kommenterade på att jag och syster var asiater så var det som att hon inte fattade det för hon såg ju oss som sina och inget annat...men trots det lät de oss fördjupa oss precis så mycket vi ville och behövde i vår kulturella bakgrund.

I dag är min syster inte alls särskilt intresserad av Korea, hon lever med en thailändare och har tre barn och säger att om de ska åka någonstans så blir det Thailand, vilket är helt förståeligt. Medan jag och sambon konstant planerar nästa resa till Korea, både för att vi älskar landet i sig och för att vi har familj där numera. Vi planerar också hur våra framtida barn på bästa sätt ska lära sig koreanska och alla grejer man kan göra med barn på semester i Korea. I slutändan blir alla olika oavsett om man har samma förutsättningar som tillgång till kulturen ifrån vilken man kommer, men jag tror att det är bättre om a-barn får göra det valet medvetande och inte bli "tvingade" till att bli helt svenska. Jag tror att de generellt (kan som vanligt inte gälla i 100%) blir säkrare i sig själv om de får den möjligheten.

Jag är själv adopterad från Chile, Santiago. Kan tycka ibland att andra har mer intresse över att jag ska söka upp mina chilenska föräldrar än vad jag har. Får ofta frågan om jag inte ska göra det. Men jag känner att om jag skulle göra ngt så är det just att fara till Chile och se landet inte ngt annat. Känner inte ngt behov av att söka mina"rötter" på annat sätt. Däremot kan jag fundea på hur det hade varit om jag inte hade blivit adopterad, hur hade då mitt liv sett ut idag. Min största lycka i livet var nog att få bli adopterad till de föräldrar jag har idag och det land jag bor i. Känner enorm tacksamhet.

Tänk om man helt plötsligt som adoptivförälder inte var värd någonting i sina barns ögon, att man plötsligt räknades bort att någon annan blev kallad mamma och jag bara var tanten från Sverige, att ens barn skulle flytta tillbaka till sina födelseländer och försvinna för alltid, att allt det man trodde var äkta helt plötsligt försvann och man stod helt enam kvar på sin ålderdom, tappade kontakten......

Om man tror att detta skulle kunna hända fast man älskar sina barn så det gör ont, då skulle väl vem som helst kunna kläcka ur sig det som TS svärmor sa!

Jag hoppas att min yngsta dotter som har möjlighet, senare knyter kontakter med sin biologiska familj, men jag hoppas och tror att jag alltid kommer att finnas på en speciell plats i hennes hjärta...men det kan jag ju inte säkert veta!
Jag hoppas inte att min äldsta dotter ger sig iväg till Kina för att hitta sina rötter. Där verkar sannolikheten minimal för att hon skall få napp efter biologiska släktingar utan istället bara irra runt i evigheter eller tills pengarna tar slut och bara bli grymt besviken. Jag hoppas att hon och jag istället kan resa dit och se oss omkring tillsammans! men det är ju knappast upp till mig!

Ja, om oron finns, så är det inte konstigt alls att kläcka ur sig något sådant. Jag tror som sagt att TS svärmors kommentar bottnar just i oro och rädsla.

Visst önskar man som förälder att alltid få finnas på en speciell plats i sina barns hjärtan. Men vi kan aldrig veta säkert med några barn, inte biologiska heller. Vi har alla våra barn till låns, vi kan bara förvalta och vårda kärleken så ömt det bara går och hoppas att våra barn alltid känner sig älskade och trygga hos oss.

Vilken otroligt fin dikt!!!!

Jag tycker att man ska ha i åtanke att biomamman faktiskt kanske inte alls älskade sitt barn och faktiskt eventuellt bara ville bli av med barnet. Det FINNS sådana situationer, och man behöver inte blunda för dem.

Min svärmor är så där.... Min man berättade för mig hans adoptivmamma pratade aldrig om adoptionen bara mer om hur de ansökte och hämtade honom från Arlanda. Han fick inte ens veta han va från SK tills tonåren de va när han vågade fråga adoptivpappa när de satt själva i en bilresan. Och hon är super anti över min man sökte upp sina rötter och de visade sig bio mamman hade inte get medgivande om lämna bort, de va hennes pappa som kontaktade SWS och tog direkt efter förlossningen. Fortfarande idag så pratar adopt mamma illa om biomamma och säger saker som "dom är smuts och säkert äter hundar". Min man hade väldig jobbigt uppväxt med henne, hade adoptionscentrum efter följt några år till för se hur det går, han skulle förmodligen blivit platsera på ett fosterhem. Så illa var det....