Hjälp, min 16-åriga dotter kär i 25-årig man!

Det finns nog inte så mycket du kan göra åt saken egentligen, mer än att finnas där för din dotter och stötta henne. Hon är över 15 och "får" ha sex med en äldre.
Och så himla gammal är ju inte killen egentligen?
Behöver inte alls vara så att han bara är ute efter en sak. Och OM det nu visar sig vara så, så låt din dotter  lära sig av sina egna misstag.
Du får bara motsatt effekt om du försöker hindra din dotter. Bjud istället hem honom¨på middag och försök lära känna honom. Vem vet, han kanske är världens goaste kille:)?

jag var 16 när jag träffade min kille och han var 25. idag är jag 19 & han 28, vi är förlovade, bor ihop och har en dotter på 2 månader tillsammans :) Men jag måste ju tillägga att det har med mognad också, jag var väldigt mogen för min ålder när jag var 16. men jag tycker inte att du ska förbjuda deras "kärlek?" bara för att han råkar vara äldre än henne.. Mina föräldrar tyckte inte att det var några problem, dom såg ju hur lycklig jag var med honom. Lär känna killen

Detta behövde jag verkligen läsa... har haft svårt för att min 17 åriga svägerska är tillsammans med en kille på 26-27. Tycker själv det är tråkigt och kan inte förstå vad en 26-27 åring kan se hos en 17 åring. Hon är dessutom ganska omogen för att vara 17 och hävdar att "han är omogen" och är mer som en 18 åring... så därför är det inte så stor skillnad...

Skönt att läsa om er andra, att det inte bara behöver vara så att han utnyttjar henne.

ser flickan ut att må bra så glädj dig med henne. om hon verkar må dåligt så ge så mycket hjälp o stöd du kan (oavsett åldern på föremålet för hennes kärlek).

man kan älska varandra även om man inte har exakt likadan eller lika stor erfarenhet av livet. något du kan prata med henne om är ev att hon inte ska behöva anpassa sig till honom och försöka vara vuxnare än hon är för hans skull, hon ska få lov att vara som hon är och tycker han inte om henne ändå så är det inte kärlek. vid behov kan man kanske också prata om hur viktigt det är att inte låta sig begränsas av kärleken, man kan fortsätta umgås med sina kompisar, flytta till en annan stad och plugga, ha fritidsintressen, bo utomlands något år eller vad man nu skulle viljat göra om man varit ensam även om man älskar någon, är det kärlek så vill man att partnern ska var fri att utvecklas, sitta i soffan och hålla varandra i handen hinner man ändå med tiden:)

träffade själv min make när jag var 14 och han 27, vad han såg hos mig då är detsamma som han ser nu när vi delat glädje och sorg åtskilliga år, en personlighet som tilltalar honom och stämmer väl överens med hans, förståelse, förundran och gemenskap.

Jag var 17 när jag blev ihop med min sambo. Han var 25 då, och hade en dotter på 2,5 år.
Mina föräldrar var väl inte överlyckliga, men nu, snart 6 år senare är vi förlovade, har en son på 11 månader och gifter oss om knappt 2 månader.

Så döm inte ut förhållandet enbart p.g.a åldersskillnaden. (Har inte läst tråden).

min syster var 14 år när hon träffade sin kille som då var 24 år. nu har det gått 10 år å de är fortfarande tillsammans å har 2 barn ihop!! Det har funkar för dem i varje fall!!

Min mans syster var15 - han var 25. Gifta sedan 18 år, har 4 barn.

Det är även 10 år mellan mig och min man... fast vi träffades när vi var "äldre"...

Det är ju intressant att höra alla positiva svar från dem som själva har/har haft ålderskillnader i sina relationer. Jag får väl försöka vara lite mer vidsynt...

Men, jag är dock lite frågande till om det inte finns några oroliga föräldrar där ute med samma/liknande bekymmer som mig. Känner mig ändå inte så himla unik i min oro.

Hallå föräldrar med tonårsflickor, verkligen ingen som har något att säga? Alla verkar odelat positiva och det är ju trevligt, men..... Hur skulle ni känna om det var er egen sextonåriga dotter som kom hemdragandes med en nio år äldre man? Skulle det vara lika roligt då?

Jag raggade upp en snäll 30+kille på danshak när jag var 17 för jag orkade inte med barnrumporna och skvallerpittarna i min egen ålder, de var ungefär lika attraktiva som spyflugor och i genomsnitt dummare än tåget.

Och ska man själv göra nåt för första gången så underlättar det ju om åtminstone en av parterna har varit med förr.

Vi var ihop i ett halvår, hade en del sex och såg en massa på film ihop, jag åkte i en cool bil på studenten och dumpade honom med beräkning när jag började på universitetet, han grät den stackaren.

End of story. Om något så var det nog jag som utnyttjade honom.

Min mamma sa efteråt: Jag ville ju säga ifrån men du var ganska vuxen för din ålder, och jag misstänker att om jag hade protesterat så hade du gift dig med honom på pin kiv!

Men i genomsnitt är det nog inte ovanligt att små naiva flickor får vara med om ett och annat som de inte hade tänkt sig om de leker bete bland hajarna.

vad är det för en kille? vet du någonting?

jag var själv 16 när jag träffade min första kille som var 25. han var världens snällaste o jag kan förstå bevekelsegrunderna till att vi föll för varandra, vi behövde varandra lika mycket. han hade nog gärna levt resten av sitt liv med mig. men när jag hade hunnit bli 20 så hade jag vuxit ifrån honom o var nyfiken på annat.

jag tycker 9 år är jättemycket när den ena parten bara är 16 år. jag tror det kan hända mycket sorgligt. jag tror det är ofta som sådana historier inte slutar så jävla lyckligt. och jag undrar ofta över vad det är för killar som tycker det är ok. känns svårt att se att en 25åring tjej skulle vara med en 16årig kille.

men samtidigt. med min egen erfarenhet i åtanke. jag vet inte om man kan göra så mycket som förälder. finnas kvar, visa att man älskar henne även om man inte tycker att det beslutet är fantastiskt kanske, sätta vissa gränser av omtanke, se till att hon vågar prata med dig om något skulle hända. se till att de skyddar sig om man vågar beröra det ämnet. som någon annan skrev, hjälpa henne att se att hon fortfarande får vara 16 o göra sånt som 16åringar gör.

en annan sak jag kommer ihåg från mig själv som 16åring var att jag var ganska låst i mina tankar, jag såg inte alla alternativ då som jag senare har förstått att jag hade. det hänger ihop med åldern. tonåringar kan låta otroligt förnuftiga och vara fantastiskt verbala men de har ännu inte utvecklat fullgod förmåga till helhetssyn hur mogna de än förefaller. frontalloben i hjärnan är inte färdigväxt så de kan inte samordna all information. o då tänker jag att det är fint som förälder om man hjälper sitt barn att se att det finns alternativ, att man kan handla på många olika sätt när man skall fatta beslut.

även fast jag hade tur och träffade en väldigt snäll kille (som jag fortfarande är god vän med idag) så har jag önskat mig i efterhand att mina föräldrar inte hade lämnat mig så ensam. att de hade funnits där mera och ställt frågor o undrat o inte bara litat på att jag som alltid var så mogen och duktig och klok gjorde rätt. mina föräldrar accepterade mitt val fullt ut och min dåvarande blev en familjemedlem vilket var skönt men också gjorde att jag kände mig ensam med flera stora frågor och att jag hade väldigt svårt att avsluta relationen av lojalitetsskäl eftersom mina föräldrar och farföräldrar var så förtjusta i killen... jag önskar att min mamma hade vågat se när kärleken tagit slut o det bara var vänskap kvar o att hon hade kunnat hjälpa mig att avsluta det hela på ett bra sätt.

jag var 17 o träffade en man som var 29..vi var tillsammans i 7 år..fick 2 döttrar men sen flyttade jag för JAG försvann o behövde mera tonårstid..så det blev att at igen det...hade skitkul ett par år o nu är jag gift sen 7 år o har 4 barn sammanlagt, men jag var för ung för honom tycker jag