Det här med att diskutera med sina barn har gått för långt!!!

Niccan: "Vill sonen vara kvar i köket och leka medan jag lagar mat är det ok, men då får han sluta skrika och kasta saker. Vill han skrika får han göra det någonstans där ingen får ont i öronen och vill han kasta saker får han gå dit ingen eller något kan ta skada. Inväntar sonens respons. Många gånger räcker detta och sonen lugnar sig och är nöjd med att själv välja att lugna sig och stanna kvar i köket med mig. Gör det inte det utan fortsätter får jag förhandla vidare genom att visa vad jag menar. T.ex. kan jag lyfta ut honom utanför köket, fortfarande inom syn- och hörhåll men tillräckligt långt bort för att han skall uppfatta "avståndet" och att hans beteende inte längre får önskad effekt. När jag bestämt ställer ner honom passar jag också på att upprepa att han gärna får vara med mig i köket om han vill ha sällskap tills maten är klar, men då får han lugna ner sig först. Inväntar respons. Har det gått så här långt är sonen troligen redan mer ledsen än arg och vi kommer sannolikt överens om att försonas och kramas lite istället, varpå han åter får bekräftat av mig att han nog mest är trött och hungrig och det förstår jag verkligen. Sen får han välja om han följer med mig tillbaka till köket eller om han vill göra ngt annat på egen hand. Kanske vi tom hjälps åt med det sista för att bli klara snabbare. Oavsett har både jag och han sin heder kvar i behåll och ingen större skada är skedd. "

Det tycker jag låter mer som att du bestämmer och sätter regler, inte att du förhandlar med honom. Att förhandla som jag ser det är att barnet får vara med och bestämma.

Jag tycker att "resonera" är mer ett korrekt ord att använda. Jag tror att vad Niccan vill sätta fingret på är att man låter barnet komma till tals och att man lyssnar på det. En del föräldrar verkar tycka att ett nej är ett nej och det ska framföras till barnet genom ångvältsmetoden = att grusa allt motstånd.

Även om man använder sig av ett resonerande/förhandlande sätt betyder ju inte det att man låter barnet bestämma, mer att man styr in det på rätt spår så att det fortfarande tycker att det har fått vara med och påverka situationen. Och sedan är det så otroligt viktigt att barnet inte känner att det har tappat ansiktet som någon skrev, att det har fått gå ur en konflikt med hedern i behåll, att det inte känner att det har "förlorat" utan att båda har vunnit.

Följande situation utspelade sig här hemma för ett tag sedan:

3-årige sonen hämtar uppladdningsbara ficklampan ur laddaren. Han lyser omkring med den och sedan lyser han oss i ögonen vilket han vet att han inte får. Vi säger till honom men han lyder inte. Vi säger att vi kommer ta ifrån honom lampan om han inte slutar. Han slutar inte och vi tar lampan och ställer undan den. Gråt och skrik och han vill ha lampan tillbaka. Vi förklarar att vi ställde undan lampan för att han lyste oss i ögonen. Vi sa att vi skulle göra det och nu blev det så för att han inte gjorde som vi sa. Sonen lugnar ner sig och vi pratar om det. Sedan säger han : men jag ska bara ställa tillbaka den i laddaren.
Här skulle vi kunnat vara oresonliga föräldrar som tycker att ett nej alltid är ett nej in absurdum. Istället säger vi: ja, men då litar vi på att du ställer tillbaka den i laddaren direkt.
Vi ger honom det förtroendet och han ställer tillbaka ficklampan. Vi fick alla som vi ville - inget mer lysande och han fick ställa bort lampan på sina villkor - alla är glada och nöjda . Han har fått känna att vi har lyssnat, att hans åsikt respekteras och har därigenom fått växa som människa.

Niccan - har bara läst slutet av tråden men åh så klokt ni verkar bemöta ert barn!

Jag tycker då att man oftare hör föräldrar som hotar sina barn med straff som de inte genomför än föräldrar som resonerar och motiverar sina barn och sedan "ger upp".

TS, jag håller med dig delvis men jag förstår inte riktigt exemplet med att 5åringen inte får följa med och handla på ett bra tag när h*n har tagit godis på affären. Av rent praktiska skäl skulle jag inte kunna genomföra detta. Och jag ser det inte som något straff heller att barnet inte får följa med, det är ju ingenting roligt med att handla mat.

Jag diskuterar väldigt mycket med mina barn för att mina egna föräldrar uppvisade chockerande exempel på hur man inte bör göra. Jag har bevarat detta mycket färskt i minnet och har därav lärt mig att lyssna på mina barn och ta hänsyn till mina barn.
Självklart vet jag att det är viktigt att sätta gränser för sina barn. Om mitt barn slåss på lekplatsen, går vi ögonblickligen därifrån och det spelar ingen roll hur mycket hon tjurar, man slåss inte, punkt slut. Sedan(när situationen har lugnat ner sig) så tar jag upp det med min dotter igen och förklarar för henne varför hon inte fick vara på lekplatsen längre. Det är klart att man måste sätta gränser vid sådana tilllfällen. Jag har ju ansvar för mitt barn, men man får inte glömma att förklara världen för barnet och inte bara skrika och dra! Jag vet hur det är och jag är en mycket söndrig vuxen och har alltid lovat mig själv att det aldrig ska hända mina barn!

.....jag håller med TS i allt!.... skönt att höra att man sätter rimliga gränser för sina barn... gränser som är adekvata för åldern!.... jag håller på med min 1,5 åring för fullt och sätter gränser och hon testar hela tiden.... DET ÄR NU MAN SÄTTER GRUNDERNA FÖR BARNETS FORTSATTA BETEENDE!..... det går inte att börja sätta gränser helt plötsligt när barnet är 8-9 år... man kan... men det kommer att blir otroligt tufft för föräldern....

Man måste sätta gränser och uppfostra sitt barn och det finns ju såklart både bra och mindre bra sätt att göra det på. Men man är förälder och inte barnets kompis. Visst ska man respektera sitt barn och lyssna på sitt barn, men ett barn är just ett barn och vi är de vuxna som ska kunna lära dem hur livet fungerar.