Hur MYCKET betalade ni?

Vi var näst äldst på vår kurs, inte för att det säger så mycket då de andra bara var 1-3 år yngre.

Kursen ska vara förutsättningslös, man berättar det man själv vill och känner för och jag kände inte för att berätta så mycket så vi hamnade väl lite utanför pga det.

Jag önskar att jag kunde sagt och säga att adoption är the only way, för det är verkligen så jag känner men samtidigt vet jag att det är ett barn jag vill ha och får vi ej medgivande så tänker jag inte sluta försöka få biobarn, det finns inte i min värld just nu att leva utan barn.

Alla andra var så säkra på att adoptera var the only way, just för att de rent fysiskt inte kunde få barn rent biologiskt (en del hade gjort många ivf och några hade som sagt cancer och hos några par var det killen som hade fysiska problem och spermadonation kändes inte som alternativ för dem).

Jag tror inte så många i vår grupp berättade speciellt personligt. Jo, lite ytligt om vägen till adoption och där blev åldersskillnaden tydlig då många var betydligt äldre än oss och hade försökt många år, både hemma, med IVF, donationer och annat så blev det mest snack om det tyckte jag.
Vi kände oss väldigt udda som gick direkt på adoption efter knappt ett års försök hemma och utan någon "dom" på att det inte skulle funka hemma i sängen.

Flera par hade biobarn och ville ha syskon men kände sig tveksamma på ett eller annat sätt till adoption. De hade inte bestämt sig om de ville eller inte kändes det som men ville inte riktigt berätta varför så några diskussioner kring det blev det inte. Vi hade kommit så mycket längre i vår process rent mentalt att det bara var ett par som vi hade något riktigt utbyte med.
Hade vår kursledare haft personlig erfarenhet av adoption hade det nog hjälpt alla på kursen och vi hade kunnat få igång lite meningsfulla diskussioner.

Och jag förstår dig! Vi har inte gjort IVF men hade absolut gjort det om vi inte fått adoptera. Lycka till.

Tack för att du inte dömde mig, jag är van vid att få höra att om man har de tankarna är man inte redo för adoption. Men jag har aldrig lagt olika värde i hur man får barn, adoption var för övrigt det jag ville göra först och vi var på väg att börja med den resan när min mor dog och det var enklare (tyckte jag då i alla fall) att försöka med bio-barn.

Det som störde mig var att det skulle hamras in att adopterade barn är annorlunda. Att det var fel att önska ett barn som inte sticker ut i samhället (då var man inte redo för vad adoption innebär och jag vet att det inte var kursledarnas åsikt utan nog snarare socialstyrelsens åsikt). Det var snudd på tabu att önska sig ett friskt barn.

Jag ställde en miljon en frågor och vägrade låta bli att diskutera det som ansågs fult (eller i varje fall mindre fint) för om man inte kan ta upp det där och då när ska man då göra det?

Klart att det är annorlunda att adoptera, klart att barnen varit med om mycket men att utgå ifrån att de är totalt söndriga och aldrig kan bli hela är bara en hemsk människosyn det är inte sanning.

Vi gick kursen genom studiefrämjandet i Malmö och den kostade ca 2500:- per person. Då var den på 6 tillfällen och det ingick inget mer än själva kursboken.

Vår kurs var det två kvinnor som höll som båda hade två biologiska barn och ett adopterat, den ena var sjuksköterska och lärare inom vården och den andra var förskollärare.
Vi var enormt nöjda med vår kurs och har fortfarande kontakt med de vi gick den tillsammans med. Kursen gav så enorm mycket och jag är verkligen jätteglad över att vi gick den. Sista gången var det en tjej som var adopterad från colombia som kom och pratade och det var verkligen jätteintressant. Vi hade också väldigt mycket gruppdiskussioner och fick en väldigt positiv bild av adoption efter kursen.

miism, då hade vi samma kursledare

Vi gick kursen i Eslöv, den kostade nog ca 1500 kronor per person, jag har glömt exakt. Vi var yngst på kursen, men jag tycker att det var givande och vi knöt en massa kontakter med likasinnade. Kursledaren har själv 3 adopterade barn, varav ett av dem kom och pratade om hur det var att vara adopterad, mycket givande.

/TomMon 

www.famradsmaland.se/index.php&task=view&id=7&Itemid=7

Här är kursen som vi gick hösten -06

Min kurs kostade 1000 el 1500 (kommer inte ihåg)
Kommunen subventionerade den i alla fall. Den var på de lagstadgade 30 (?) timmarna men sedan hade vi en extra frivillig heldag då en ganska nyhemkommen ensamstående mamma kom och berättade om sin process (vi var ensamstående allihop i vår grupp)

Vi hade också en extragång då en vuxen adopterad kom och berättade sin historia.

En gång kom en psykolog som är inriktad på adoptionsfrågor.

Kursledaren hade en pedagogisk utbildning och var själv mamma till både adopterade och biobarn.

Vi fick boken "längtansbarnen" + en massa annat material + att man sedan fick gå en hämta-barn-kurs gratis när man gått den här kursen.
Väldigt positivt alltså!

Sedan var det ju mindre positivt att det var 10 månaders väntetid att få påbörja hemutredningen i kommunen - och jag fick verkligen ligga på för att den skulle påbörjas efter 10 månader också...

Vår kurs, gick 2006, var gratis i vår kommun och hölls av de damer på familjerätten som sedan också gjorde hemutredningar för adoption. De två som höll kursen för vår grupp fick inte utreda oss utan det var två andra som utredde och så byttes de av inför nästa grupp. De hade alla lång erfarenhet av adoptionsutredningar och var neutrala och pålästa. Vi tyckte det var en väldigt givande och bra utbildning.

Stämmer, och det är egentligen likadant MIA gillar inte att en adopterad kommer in och pratar heller, för det kan ge "fel" bild. Jag har föreläst på kurser utifrån att vara adopterad och adoptivförälder men jag inledde för säkerhets skull med att säga att det är MIN historia, MIN uppväxt och jag talar absolut inte för alla adopterade utan endast utifrån mig själv. Bara för att jag haft det som jag haft, känt som jag känt osv betyder det inte att era barn kommer att få det likadant. Vi är alla individer med olika referenser, upplevelser och erfarenheter. Nu föreläser jag inte längre, fick sluta med det när jag blev gravid. Men jag tror att de tar in andra adopterade som berättar nu också vilket är bra.

Jag känner likadant! Att många som vill adoptera dömmer andra som vill adoptera men som också fortfarande kan tänka sig biobarn och fortsätter paralellt med det.

Det är faktiskt inte förbjudet. Och med dagens extremt långa väntetider så kan man knappt vänta utan nästan bör göra det parallellt. Vi vill fortfarande ha biobarn även om det förmodligen inte blir så, men det viktigaste är att få barn och en familj och därför har vi tänkt börja med adoption. Men samtidigt kommer vi göra några försök till. Vi lär nog va redo för adoptivbarn om 3 år när den här processen e klar.
Men jag ångrar att vi inte ställde oss i kö när vi pratade om det för 1 år sen. Men då kände jag att jag gav upp längtan o försöken att bli gravid. Men så behöver det ju inte va!

Lite OT, sorry

Ursäkta TS, detta blir lite OT.

Jag både håller med och inte. Jag antar att du tänker lite som en pappa på vår adoptionskurs. Han tyckte att det var så oerhört mycket fokus på att adopterade barn är annorlunda. Till slut frågade han kursledarna: "Men måste ett adopterat barn verkligen vara annorlunda i precis allting? Finns det inget som är som vanligt? De kanske i alla fall lär sig cykla på samma sätt som andra barn?" Och visst har han lite rätt. Det är klart att det mesta i vardagen är som med vilket barn som helst.

Samtidigt kan jag tänka att det handlar lite om var man står i processen och hur stor barnerfarenhet man har. Jag har alltid ägnat mig mycket åt barn, suttit barnvakt, varit au-pair, lett barngrupper inom Röda Korset etc. Jag är utbildad lärare och har läst en del utvecklingspsykologi. Jag behövde inte lära mig hur "vanliga barn" är på adoptionskursen. Jag ville veta vad jag specifikt skulle tänka på kring ett adopterat barn. Vi gick dessutom kursen när vi redan var en bra bit på väg med utredningen (detta var innan kursen var obligatorisk) och adoptionen kändes därför ganska nära förestående. Pappan som ställde frågorna var ny i adoptionsvärlden, köade ännu för utredning och hade inte så stor erfarenhet av barn.

När det gäller barn som "inte sticker ut" så är min dotter just ett sådant. Hon kommer från Ukraina och frånsett sina vackra bruna ögon med halvmeterlånga ögonfransar så ser hon ut ungefär som svenska barn gör mest. Ibland kan det vara skönt både för henne och oss föräldrar att folk inte genast tror sig veta en massa om henne, baserat på att hon ser ut på ett visst sätt. Samtidigt tror jag att personal i exempelvis skola och barnomsorg nästan automatiskt inser att ett synlig adopterat barn kan behöva lite extra hänsyn ibland. När vår dotter har behövt något extra har jag märkt att en del personal inte tar det på allvar. "Men hon ser ju ut som alla andra" är en kommentar jag mött, som om det skulle radera sviterna av ett drygt år på ett underbemannat barnhem med ständiga avdelningsbyten och därmed vidhängande separationer. Dottern själv kan bli lite förvirrad och ledsen när kompisar inte tror på att hon är adopterad.

Jag ser inget fel i att vilja ha ett barn från Östeuropa just i förhoppningen att det ska vara lättare för barnet att inte sticka ut, men man bör vara medveten om att det inte löser alla eventuella problem. Dessutom finns det aldrig några garantier för att man får ett ljust barn. Vi känner ett par barn från Ukraina som troligen har romskt ursprung. De är så mörka att de hade kunnat komma från exempelvis Sydamerika eller Indien. Det har också hänt att barn från Ukraina, Ryssland mm haft minst en afrikansk förälder. Ryska barn kan se sydostasiatiska ut etc. Men så länge man vet om det och inte ser det som något problem så blir man säkert en bra förälder till ett östeuropeiskt barn, oavsett om det råkar bli en blåögd lintott eller inte.

Slutligen detta med att inte ha gett upp hoppet om biologiska barn. Jag vet att det finns olika synsätt. Personligen kan jag inte förstå problemet med att först och främst vilja ha BARN, oavsett hur de kommer till en. Vet man att man har flera års väntetid i adoptionsköer framför sig så är det väl rimligt att ta chansen med ett IVF eller två under tiden. Däremot får man förstås lägga bio-försöken på hyllan när man väl är på gång med adoptionsprocessen i landet (möjligen med undantag för länder där man säkert vet att det inte kan bli barnbesked på ett par år). Man måste vara säker på att man vill adoptera och att ett adopterat barn inte är något tröstpris istället för det bio-barn man helst ville ha. Men att man jämställer adopterade och bio och helt enkelt inte bryr sig om vilket det blir, bara man får bli förälder, tycker inte jag kan vara fel.

Jag har inga särskilda tankar om vart vårt eventuella adopterade barn skulle komma ifrån eller hur det skulle se ut (dvs om det skulle synas om det är adopterat eller inte).

Jag har aldrig tänkt på det viset. För mig har det alltid varit självklart att älska det barn man får oavsett var det kommer ifrån och hur det ser ut (jag är uppväxt med många släktingar som tog hand om andras barn, bland annat som fosterbarn och barnen var älskade även om de så  småningom åkte tillbaka till sina föräldrar).

Men jag anser att det inte ska vara fel eller tabu att ha tankar om att det kan vara enklare för ett barn om det inte sticker ut för mycket (kanske beroende på var man bor). Rasism finns i vårt samhälle och man kan inte bortse ifrån det.

Vi kommer inte att fortsätta med ivf om vi får adoptera men eftersom chansen att vi får adoptera är så liten så kan jag ju inte säga att vi aldrig mer gör ivf, det vore ju att säga att vi kanske faktiskt aldrig får barn och det är inte acceptabelt för mig.

Jag får väl säga att våra kursledare gjorde sitt bästa för att ge en rättvis bild, dvs att ja det kan bli mycket problem beroende på barnets bakgrund och uppväxt men också att man slutar vara adoptivförälder efter ett tag och blir förälder. Och att adoptivförälder blir de igen när barnen inte får sina behov tillgodosedda pga tex byråkrati men som sagt i vardagen är de bara föräldrar.

Jag kände nästan att det var en liten konflikt imellan det som de var tvungna att lära oss/prata om och deras egna erfarenheter.

Sen saknade jag som sagt en diskussion om hur det är att adoptera lite äldre barn och vad det faktiskt innebär att adoptera ett barn som minns sin uppväxt (eller hur jag nu ska uttrycka mig). För ett barn på 12 månader skiljer sig drastiskt från ett barn på 3 eller 4 år.

Jag förstår att det kan bli problem att adoptera ett äldre barn (äldre än 4) men vi är öppna för tanken på det också men skulle som sagt ha velat diskutera vad det innebär rent praktiskt. Det blir ju inte bara ett byte mellan talat språk utan kanske även att de måste lära sig läsa igen. Och vad innebär det att ha svenska som andra språk när de börjar skolan?

www.varbergsposten.se/Upload/VP_2010_9.pdf&comment=yYAPZ9/UOqEZVrCs20N09w==

Tack. Jag ska ta mig tid att läsa igenom den.

Det är ju just sådant som är så värdefullt med att kursen besöks av föräldrar som redan har adopterat! Teori i all ära, men det är oftast lättare att ta till sig när någon berättar om egna erfarenheter. Därför blir det så tokigt när man ska förbjuda besök av såväl vuxna adopterade som adoptivföräldrar.

Vi som gick kurs på "den gamla goda tiden" hade flera sådana besök. Våra två kursledare var själva adoptivföräldrar. Den ena hade två adopterade barn som kommit som mycket små. Det ena barnet hade visat sig ha ett ganska gravt rörelsehinder. Den andra hade ett biologiskt och ett adopterat barn. Det adopterade barnet hade ett känt SN vid adoptionen, men visade sig senare vara svårare funktionshindrad än någon vetat om. Vi fick därför ganska god insikt i hur det är att vara förälder till ett barn med funktionshinder och vi var väl förberedda på att ett adopterat barn kan ha någon skavank som visar sig först vid hemkomsten. Vi lärde oss också en del om tankar och känslor inför att få sina barn på olika sätt. Våra kursledare gav en realistisk bild av livet med sina barn. De försökte inte få oss att tro att SN alltid är enkelt, men de berättade samtidigt om alla glädjeämnen kring barnen och hur det positiva ändå övervägde, trots  operationer, besök hos sjukgymnaster och kamp mot byråkrater.

Vi fick också träffa en vuxen adopterad kvinna som berättade om sin syn på ursprung, återresor och liknande. Dessutom kom en familj som adopterat två barn, varav det ena var lite äldre. Ett par på kursen var inställda på att adoptera ett barn på 4-6 år och för dem var det förstås mycket värt att få ställa frågor till någon som redan tagit emot en fyraåring.

Jag tyckte att kursen som helhet gav mycket, men besöken var nästan det allra bästa. Jag har också själv en gång fått besöka en kurs som våra gamla kursledare höll. Jag var där för att berätta att vi adopterat ett barn med särskilda behov, och hur bra det gått. Det var otroligt roligt att få träffa alla förväntansfulla blivande föräldrar och svara på frågor. De flesta passade på att fråga om allt möjligt, inte bara SN. Jag fick berätta om vårt adoptionsland, om vilket stöd vi haft från AC under processen, om Öppna förskolan för adopterade, om hur anknytningen gick - ja, om i princip allt! Det var så tydligt att alla på den kursen tyckte att det var givande att träffa en någorlunda nybliven adoptivförälder.

Att förbjuda besök från adopterade är ju bara galet. Tjejen som besökte oss var noga med att poängtera att det hon berättade var hennes historia och inte allas och så länge man tar med det så ser jag inget problem.

Om våra kursledare inte hade adopterat själva så tror jag inte att kursen varit lika givande. För man behöver något som uppväger allt det negativa som måste gås igenom, man behöver höra att det kan gå bra (annars vågar nog ingen adoptera, utan att tro på det menar jag)

Det är kanske inte så vanligt att man adopterar barn som är 4 och äldre? Dvs att det inte finns så mycket kunskap i vårt land.

Många funderingar...

Det blir nog vanligare och vanligare att få lite äldre barn. I höstas anordnade AC Norr i Stockholm Adoptionernas dag och bland alla föredrag där var en kvinna som adopterat en pojke på ca fyra år. Flera av åhörarna skulle själva adoptera äldre barn och passade på att ställa frågor. Har för mig att det även varit familjer som berättat om att ta emot äldre barn när det varit Öppet hus på AC:s kansli. Nu vet jag ju inte var du bor. Är det inte i närheten av Stockholm så finns kanske inte så stort utbud av föreläsningar och träffar.

Skåne så det är en bit till stockholm. vi får se vad som händer, ska genom nålsögat först (dvs utredningen)