Avslag

Skulle vi tycka att det är ok med en 51-årig mamma och en 37-årig pappa? En undran.

För mig är det ingen skillnad. Jag personligen skulle kanske kunna tänka mig att ge det paret medgivande för att ta emot ett barn som är över fem år, förutsatt att de i övrigt tycks ha goda förutsättningar att bli föräldrar. Så gjorde man nog ofta förr. Nu finns ju de prejudicerande domarna som säger att högre ålder på barnet inte är skäl att ge medgivande till någon som fyllt 43. Jag förstår tanken att äldre barn kan ha större behov än yngre, att de kan ha hunnit vara med om saker, komma efter i sin utveckling etc på ett sätt som gör att de behöver extra starka föräldrar. Men det blir väldigt stelbent när den som lämnade in ansökan vid 42 år och tio månader kan ta emot en femåring när hon är 45, medan den som var 43 fyllda när ansökan lämnades in inte får ta emot en sexåring när hon är 46. Det skiljer lika mycket i ålder på förälder och barn och behoven hos den som adopteras som sexåring kan väl inte skilja sig på något fundamentalt sätt från behoven hos den som är fem vid adoptionen.

I princip tycker jag kanske att 50+ börjar bli mycket även för att ta emot ett äldre barn, men det kan finnas omständigheter som talar för det enskilda paret och då spler det mindre roll om det är mamman eller pappan som fyllt 50.

Jag tror tyvärr att folk missbedömmer hur jobbigt det kan vara att få hem adoptivbarn när man börja komma upp i åren. Jag har själv adopterat sent i livet (jag var 39 och fyllde 40 när vi hämtade den sista och har själv erfarit att man inte är lika pigg efter 40 som när man är 30 eller som när man är 20. Det är en realitet - oftast! Nu är ju den risken eliminerad i stort sett med de nya reglerna, men samtidigt är jag ledsen för att möjligheten att kunna adoptera runt 40 starkt har begränsats eftersom det finns omständigheter som gör att det ibland just är på det sättet att man träffas sent i livet, håller kvar för länge i IVF-svängen etc eller som i TS situation där ena partnern är lite äldre (OBS i det här fallet inte 50 år!). Jag tycker generellt att 50 är för gammalt oavsett om man är man eller kvinna, men just den delen vilka som accpteras i landet tycker jag att länderna själva kan bestämma.
Så om nu ett land accepterar en 51 årig mamma och en 37 -årig pappa kan det vara ok, men personligen tycker jag inte att det är riktigt bra, som jag redan skrivit!

Vet inte om ni har sett detta?!? Men det kanske är det något att visa era utredare. På BV:s hemsida söker de en familj till en fyraåring där ett utav kraven är ”Ålderskravet på 45 år kan förbigås med ett antal år... ”.
Stå på er och lycka till.

Att ursprungsländerna har andra ålderskrav än de svenska riktlinjerna är nog förhoppningsvis de flesta medgivandeutredare väldigt medvetna om (Kina har ju t.ex 55 år för barn med i förväg kända särskilda behov) .... men kommunernas medgivandeutredare har ju oavsett att följa de svenska riktlinjerna ....

Jag har funderat rätt mycket över just denna bit i ditt inlägg. Vad innebär detta i praktiken? För man lever väldigt olika i Sverige, tar man då en normal-svensk norm eller vad utgår man ifrån?

Idag är ju många familjer där bara en arbetar. Innebär detta då att det är accepterat eller utgår man ifrån att det svenska samhället kräver att båda arbetar? (tänker på att samhället är uppbyggt efter detta med tanke på kostnad för bostad, mat, dagis osv).

Ska båda arbeta heltid? Får man vara egenföretagare (det är trots allt vanligast att vara anställd).

Det låter kanske som dumma frågor men det är en uppriktig undran från min sida över vad som anses vara norm.

Hej

Dum fråga kanske, men det finns kanske någon som har lust att svara: Läkarundersökningen man gör under hemutredingen är inte särskilt grundlig, och därför trodde jag att det tillkom någon läkarundersökning när det sedan är dags att skicka iväg sin ansökan till landet. Hur fungerar det när man sedan skickar sitt medgivande till ett specifikt land? Finns det någon mer läkarundersökning som tillkommer?

P.s Ge inte upp Mrs Celan!

Ja, de flesta länder kräver en ny läkarundersökning. Omfattningen av denna varierar mycket, beroende på vilket land det gäller.

Tanken har nog aldrig varit att adoptivfamiljer ska ligga exakt på medelvärdet för allting när det gäller svenska familjer. Däremot har man insett att sådant som ibland skedde förr - att exempelvis en ensamstående kvinna  i åldern 50-60 fick adoptera ett barn för att hon plötsligt insett att det är lite jobbigt att bli bli gammal utan att ha några barn eller barnbarn. Just det exemplet kommer från en forskningsrapport jag läste för något år sedan.

Likaså finns det många exempel i svensk adoptionshistoria på hur kvinnor med "klena nerver" (alltså exempelvis deprimerade eller med någon form av psykisk sjukdom) av läkare "ordinerades" att adoptera ett barn. Om hela depressionen egentligen bara handlade om att kvinnan var olycklig över sin barnlöshet så gick det säkert hur bra som helst, men många gånger var det allvarligare än så. Detta har bland annat Madeleine Katz skrivit om.

Jag kan personligen vara lite tveksam även när det gäller människor som lever väldigt udda liv, exempelvis extremt religiösa människor. Nu menar jag inte familjer som går i kyrkan (moskén, synagogan...) varje vecka. Jag har även träffat på familjer i exempelvis Jehovas Vittnen som gott och är tillräckligt "normala". Däremot träffade jag en JH-familj där barnen fick lära sig att mannen är Guds ställföreträdare på jorden. Alltså måste alla, både pojkar och flickor, respektera vuxna män. Kvinnor är inte lika viktiga och i och med att en pojke kommer i puberteten så står han över kvinnorna i sin omgivning - oavsett om det handlar om mamma, en lärare, chefen på hans sommarjobb eller vad det vara må. Om en familj visar sig ha så extrema värderingar så anser jag inte att de är lämpliga som adoptivföräldrar.

Om jag förstått rätt så finns det en del JH-familjer som inte firar jul, inte låter sina barn delta i vissa skolaktiviteter (t ex julfirande) och på andra sätt har åsikter och rutiner som gör dem udda och möjligen olämpliga som adoptivföräldrar. 

Jag tror att adopterade mår bra av att leva i så "normala" familjesituationer som möjligt. Därför tycker jag inte att det är okomplicerat om två homosexuella adopterar gemensamt (pratar alltså inte om närståendeadoption). En dåligt integrerad invandrarfamilj är kanske inte heller den optimala uppväxten för ett barn som adopteras. Ett annat exempel är Victoria och Daniel, vars eventuella adoption diskuterades i en annan tråd. Hur onormal skulle inte en uppväxt med dem som föräldrar bli?

Konstigt ... Vi har ett par där hon var drygt 50 och han knappt 40 när de adopterade det första barnet.. De har fått adoptera två barn men de fick ett medgivande för lite äldre barn drygt 3. Nr två var även SN barn - klumpfot men hon var opererad och klar när hon kom.

Jag tycker ni inte ska ge er. Kontakta MIA och hör hur de ser på saken.

Hej

Normalt handlar mycket om sammanhang. Vad är normalt, för vem och i vilket sammanhang. Det är svårt att sätta sig in i en annan människas vardag och verklighet om man inte går i deras skor. "Normalt" är individuellt.

Hej.

Utredaren ska ge er en utredning med rekommendation men hon ska INTE fatta beslutet. Hon ska INTE fatta beslut pga rådande köer. Det kan variera mycket spec om man väljer SN och ingen vet vad som händer under de närmaste två åren.

Men MIA har ju inget med kommunernas handläggning och bedömningar att göra ....??

Visst är det så, men när det gäller ett litet barns hela liv så kan man inte chansa hur som helst. I vissa sammanhang är det normalt att knarka och det går säkert att hitta någon som använder droger och ändå någorlunda väl klarar att ta hand om sina barn. Men det är långtifrån tillräckligt som argument för att jag skulle vilja låta knarkare adoptera.

När det gäller vuxna människor som har kontroll över sina liv så finns det inte mycket som bör vara förbjudet. Vill du bosätta dig i en koja i skogen och leva på avkok av kottar så får du göra det. Det kanske känns bra och "normalt" för dig. Men du får inte utsätta ett barn för det och du får absolut inte adoptera ett barn under de premisserna.
Ett barn som ska adopteras bort är helt utelämnat till vuxnas godtycke. Det kan inte föra sin egen talan, är ofta till och med för litet för att förstå vad som händer. När adoptionen väl är genomförd finns det inget att göra. Varken barnet, socialtjänsten som gett medgivandet eller ursprungslandets myndigheter har någon "ångerknapp". Därför bör man vara försiktig med vem som får adoptera. Barnets rätt till en väl fungerande familj väger tyngre än vuxnas önskan att få bli föräldrar. Det räcker inte att vi inte är alldeles säkra på att en viss adoptionssökande är olämplig. Tvärtom bör man välja bort alla som inte med största möjliga säkerhet är lämpliga. Och det gäller oavsett om vi tittar på om de är tillräcklgit friska, lagom gamla eller tillräckligt "normala".

JH-familjerna hanterar sin religion rätt olika. Just nu har jag en elev som är JH och det märks i stort sett inte. Familjen är troende vittnen och de följer sin religions regler, men de gör ingen stor affär av det. Om det ska julpysslas i skolan så tillverkar den här eleven att par "Krya på dig"- eller Tack-kort istället. Sjunger vi julsånger så är den eleven tyst. När klassen skrev uppsatser om sin drömjul så skrev den här eleven om sitt drömjullov. Inga problem alls. Skulle just den familjen dyka upp som adoptionssökande så skulle jag inte ha några invändningar. Däremot har jag haft andra JH-elever som alltid protesterat högt och ljudligt så fort någon hängt upp en liten julstjärna i klassrummet. Elever vars föräldrar krävt andra aktiviteter för sina barn när resten av klassen ska ha julavslutning (att bara utebli är tydligen inget alternativ för en del). Föräldrar som menat att vi borde låta bli att uppmärksamma elevernas födelsedagar bara för att just deras barn inte firar sådant. Är man sådan och liksom går omkring med "Jag är annorlunda" stämplat i pannan, så är man nog inte lämplig som adoptivförälder.

När det gäller samkönade par så tänker jag lite på samma sätt. Det finns en klichébild av framför allt manliga homosexuella som väldigt annorlunda. De bögar jag känner lever inte alls upp till den. De lever vanliga Svensson-liv med villa, volvo och vovve. De åker till sommarstugan på helgen, umgås med släkten, sitter barnvakt för syskonbarnen. Frånsett att det råkar handla om två män och inte en man och en kvinna så är de verkoigen precis som folk är mest. Mina egna barn har aldrig reagerat på att det skulle vara något konstigt. Därför tror jag att de skulle funka bra som adoptivföräldrar, om de nu velat och haft möjlighet att adoptera. Men nu bor vi förstås i Stockholm och lever i en rätt tolerant miljö. Kanske är det annorlunda i en liten småstad där det räcker att åka till Egypten istället för till Kanarieöarna på semester för att bli stämplad som lite udda.