sextiotalist skrev 2010-08-16 12:55:43 följande:
innan mitt kom i treårstrotsen vísste jag inte vad trots var. Han har alltid varit viljestark, envis, ej mutbar (avledande manövrar har inte fungerat här), så vi hade haft viljemotsättningar innan. Men de hade man alltid kunnat ta sig ur. Men när tre-årstrotsen kom så var den så olik de tidigare fighterna. För vår del så var det enda sättet att ta sig ur vissa situationer det var att bli riktigt , riktigt arg. Då vaknade han upp och insåg att nu tog jag steget för långt. För hos oss var det rent "testa gränser", från barnets sida fanns det inget förhandlingsutrymme. Sedan har det gått en tid med den vanliga envisheten och temprament, så kom 6-års-trotsen med testning av gränser igen, att den kallades lilla puberteten är inget snack om saken.
Nu är han i puberteten, med och emellanåt är han vidrig att ha med att göra, kommenderande, snäsig, otrevlig. Det enda som får stopp är att bli riktigt arg, att visa att han har passerat en gräns hur man behandlar omgivningen.
Nu har han kommit i en period där han anser att han bestämmer hemma, han försöker ta över fullständigt hemma. Till slut fick vi nog, när inte det gick med samtal, diskuterande kunde nå fram till tonåringen så slog vi näven i bordet och upplös nu är det vi vuxna som bestämmer, för att få vara med och bestämma så skall man visa respekt för omgivningen, inte behandla omgivningen som ett gäng slavar för att upprätthålla servicen hemma.
Nu har han backat en hel del.
Det jag vill ha sagt att det är att man försöker uppfostra sitt barn till en individ som respekterar sin omgivning, att med mognad ta ansvar över sig själv, men så kommer hormonstormarna, växtvärken i hjärnan som slår omkull alla goda intentioner.
Det var väl någon som skrev att under puberteten är hjärnan stängd för ombyggnad och det kan nog vara så flera perioder i ett barns liv.
Det enda som finns att göra då, är att sätta gränserna kring sig själv. att våga visa att ens eget existensberättigande samt att hela tiden komma ihåg att man fortfarande är förälder och våga visa styrriktningen för barnet och att våga "kränka" barnet, att visa barnet vad en riktig kränkning är. För mig är det inte att kränka barnet att vid vissa tillfällen inte ta hänsyn till ett barns vilja, även om barnet känner sig kränkt, så är det inte att kränka barnet.
För mig är det inte att kränka barnet att låta det ta realistiska konsekvenser av sitt beteende och handlande, även om barnet känner sig kränkt.
Hade vi tagit hänsyn till vårt barns lättkränkta ego, så hade vi troligen fått en fruktansvärt superegoist istället. För vårt barn har ett väldigt lättkränkt ego och är dessutom smart nog att kunna utnyttja det. Han kan verkligen manipulera mig (men inte sin pappa) och även linda mig runt sitt finger.
Men till hans försvar, 75% av tiden är han väldigt trevlig, ser lösningar och kreativ för att gå vidare, omtänksam.
En ung människa i puberteten har givetvis en lite annan agenda än vad en, exempelvis, treåring har. Att jämföra åldrarna är inte rätt, av en "nästanvuxen" kan och bör man förvänta sig en hel del saker av som man inte kan göra av ett litet barn. Genom sitt agerande kan man självklart få en tonåring, ett större barn eller en vuxen att känna sig kränkt även om det inte är avsikten. Man kansåklart ÄNDÅ behöva fatta ett beslut men då tycker jag att det är oerhört viktigt att man gör det med respekt för den andres känsla.
Om man beslutar om en nödvändighet där man helt enkelt inte kan få med sig barnet eller den nästanvuxne och han/hon känner sig förbisedd, sårad eller arg eller vad det nu är för känsla som uppstår så får man ha respekt för det och visa att man förstår att han/hon är ledsen eller besviken just nu.
Med ett sådant förhållningssätt så är man respektfull och man tar barnet på allvar ÄVEN om det inte blev såsom barnet hade önskat. För så är det ju, både stora och små barn (och vuxna) kan ibland vilja saker som inte är genomförbara av olika skäl, inget fel i det!
ledsamt att läsa att ni verkligen försöker men att det inte riktigt får effekt.. Kommer han att börja på dagis i höst?
Jag tror på lite av det goda, lite hemma, lite dagis, lite jobb osv.Jag tror det kommer att gå bra på dagis.Kanske behöver han sina kompisar och jäåmnåriga att skoja med och inte bara gulla med lillsyrran 
Han är mitt i trotset o jag vet inte hur jag ska hantera det! Eller... jag vet ju egentligen, jag är förskollärare med specialpedagogisk utbildning, men tyvärr hjälper det föga när orken o tålamodet tryter... Det enda som händer är att jag får ännu sämre samvete efteråt eftersom jag vet hur jag borde agerat istället... Men i stundens hetta, just då när det händer, då tar reptilhjärnan över. Jag tycker inte om mig själv när jag hör hur jag tjatar, skäller o hotar!