Ensamt

Jag har juh som sagt tyvärr problem med dem som har barn också..för de har bara på halvtid o vill då vara fria från barn. O jag har barn på heltid o då kan jag aldrig följa med när de ska hit o dit på diverse saker.. o då räknas jag bort rätt snabbt till förmån för ngn som kan göra vuxensaker

Har gett en man 6 mån nu... o han e fortfarande inte riktigt redo.. o det dyker juh upp en o annan halvtidsmorsa som försöker fånga honom, o de kan juh då också vara med på diverse fester, bjudningar och aktiviteter... jag har inget att sätta emot.. o han vill juh vara fri när han kan :S

Hmm... Ja, jag förstår ditt dilemma. Men å andra sidan finns det ju faktiskt män som accepterar att det är precis som det är för dig. När ni sedan varit ett par en tid och han fått en bra relation kan han faktiskt ta barnet om du vill göra något också. Nu är ju visseligen problemet att ni inte kan göra saker tillsammans utan barn. Men barnet blir äldre och barnvakter blir lättare och lättare att ordna. Din nya karls familj kanske ställer upp? Jag vet att man lätt blir lite negativ, det är jag med, men man får försöka gaska upp sig genom att tänka positivt. Tyvärr får man också tänka ganska långt in i framtiden, men ljuset finns där!

E just precis en sådan jag letar etre med lykta o ljus...o *sjunger för sig själv* -En daaag e priiinseeen hääärrr....eeeeen daaag e priiiinseeeen häääärrr ;P

Hur går det för dig Cee, med mannen som inte vet vad han vill? Jag har också mina barn all tid utom varannan helg, vet inte riktigt var jag kommer träffa någon som fixar det? Men någonstaaaaaaaaaaaaans finns han väääääääääääääääl *sjunget med falsk stämma* ;)

Är inte ensamstående dock, men kan känna mej ensam i min roll som bonusförälder, känner ingen i min ålder som är just bonusförälder, o bor i en liten by o känner att jag vill träffa nya människor, även om jag har några fina vänner, så jag känner igen mej i er ensamhet, men måste tilläga att alla ni föräldrar som pusslar och försöker få ihop vardagen som skilda föräldrar är fantastiska!!

Ja du,,, han säger at t han vet vad han vill..o det är att han inte vill.. fast så beter han sig som han vill...så mao snurrar det fortfarande lika mkt i min hjärna som försöker hitta svar o rätt väg att gå :S Vill veta vart det kommer att leda, så jag kan bestämma mig o sätta fart i den riktningen o slippa stå o trampa i ovissheten :S

Vänner är det värre med... de lyser med sin totala frånvaro... "Han" är den enda.. o han är jag mao väldigt rädd att förlora även på det planet...Ja..att bo på liten ort är tyvärr svårt när det gäller att träffa nya vänner, känner igen det så väl.. :S

Cee: Hmm låter knepigt. Som min senaste typ. Han velade. Visade en sak i sitt sätt att vara med mig och sa en annan. Han kunde inte ha en relation sa han men så var det ändå det han hade, kunde inte låta bli att träffa mig sa han. Vi ses inte längre. Jag sörjer det men ändå så skönt att inte behöva vara i ovisshet. Jäkla karlar. hoppas det ordnar sig snart.

Nej nej, inte hoppa på oss karlar här.  Jag har upplevt, och upplever, exakt samma sak som ni beskriver, men får precis det där från tjejer. Ni är inte helt lätta att tas med ni heller när allt kommer omkring. Antar att du inte menade att ALLA karlar är värda att kalla "jäkla karlar" och jag vet att alla tjejer inte är dåliga tjejer. Förstår ändå din känsla så jag säger "jäkla tjejer" helt enkelt.

millihenry: Haha nä men självklart vet jag att inte alla karlar är ena jäkla karlar :).. Finns en hel hög bra också. Knepiga är att veta vilka ni är bara. Och ja alla tjejer är inte bra tjejer heller. Så det det där är both ways helt klart. Man får kyssa några grodor innan man träffar rätt helt enkelt. Håll i minnet att vi är för jäkla bra för att ödsla tid på de som inte vet vad de vill :)

ja du..knepigt värre e det.

Vi hade ett snack.. han sa att han inte vill ha ett förhållande, vi träffas bara här hemma hos mig, utanför hemmet så visar vi inte "den" sidan. Så då borde det vara klart, han vill inte o då borde jag gå vidare. Men han beter sig som att han vill, han säger att han skulle bli ledsen om vi inte sågs mer o det rann tom en tår på honom då han sa att han borde släppa mig för min skull, för att jag blir sårad.

Jag kan ge honom tid, om det finns en chans att det kan bli vi..men han vill varken säga bu eller bä... rädd att säga för mycket..o rädd att avsluta.. men han kan inte ens säga att det finns en chans.. Jag får liksom ingen rätsida på honom.

Han kommer hit o en hur go som helst o vi har det så mysigt o han släpper efter mer o mer.. pussar på mig, e omtänksam, busar m gumman.. O då känns det som vi är så nära... o sen, när han inte är här, då känns det som vi är hur långt från varandra som helst.

Jag gillar inte att "ge upp" ngn som bara behöver tid o stöd för att våga... jag vet vad jag har men inte vad jag får, vet att det e svårt att hitat ngn som det verkligen stämmer med, spec så bra som det stämmer mellan oss... men jag vet också att det här inte räcker för mig, det vi har nu.. Men samtidigt så känner jag, att om jag sätter stopp här nu så får det vara nog, då vill o orkar jag inte träffa ngn annan på läänge... o ja, då kan jag juh ha honom kvar, på den "nivån", för då tillför han juh en massa. Problemet är väl bara mina känslor för honom då.. :S O det är juh eg känslor som jag eg inte vet om jag har, vet juh inte om de skulle bestå om vi verkligen skulle inleda ett fröhållande o börja umgås o spendera mer tid tillsammans...för beter han sig liknande som han gör nu med att sköta sitt o höras sällan o inte vara spec "nära" bland folk, ja då skulle jag tröttna fort..

O om det nu är så...då vill jag inte slösa bort mer tid.. 7 månader räcker gott o väl!! Men e svårt att få ngr svar när jag inte får en chans att "testa" hur han är i verkliga livet. Att han e en väldigt go o fin person vet jag...men inte hur han är i en relation... :/

Så.. om ngn kan ge mig ett facit tack!! ;P

O JO! Karlar är skit!! MÄN däremot..det e fina saker det.. o utrotningsotade ;P

Förtydligande: (för att du inte ska behöva bli så upprörd igen ;P) Karlar är lite utav ett skällsord för mig (ta det nu inte på för stort allvar) O hittar jag ett fint exemplar... om jag nu ngn gång gör det.. ;P då e det ingen karl...för då är det en MAN! ;P

Cee: Oj oj det kunde verkligen varit jag som skrev det där. Precis så var det mellan mig och mannen jag träffade senast. Verkligen precis som du beskriver det. Och jag var så förstående, gav honom tid, fanns där, var trygg i vad jag ville etc .... han lämnade förhållandet till slut och jag är fortfarande nere efter det. Jag tror att om jag INTE varit så förstående och satt ner foten hade vi haft en chans. Svårt att förklara men jag gav honom inget motstånd så hur bra vi än var tillsammans räckte inte det. Hoppas verkligen det går bättre för er. I fortsättningen låter jga ingen man komma mig så nära innan jag vet att han är värd det.

Mmm.. vet juh att jag hade sagt åt en vännina att se upp o dra sig ur eller säga ifrån om hon hade berättat ngt sådant här..tyvärr är det juh svårare när det är känslor med i bilden... o tyvärr är juh inget så svart-vitt...

MEN ena stunden vet jag att det aldrig kommer bli ngt, ledsen men medveten om att jag måste bryta... o nästa stund så är jag mer förälskad än ngnsin och känner att vi kommer närmre o närmre varandra...nästa stund känner jag mig stark o  redo att gå vidare för att jag tröttnat o inte kommer få ut mer utav det... problemet är juh bara att det hela tiden skiftar mellan dessa känslor och att jag då aldrig kan gå vidare, bestämma mig för vad jag ska satsa min kraft på....

Vill testa o veta...  men men...på något vis närmar vi oss en upplösning... för juh längre tiden går destom mindre förståelse har jag o desto mer less blir jag på situationen o desto mer vill jag ha om jag ska fortsätta... o antingen går han med i det eller så bryter han...

Problemet är att han sagt "nej"... men beter sig som "ja".. han blir ledsen om vi bryter... han blir lite sotis om ngn annan flirtar med mig... han blir mer intensiv i sin kontakt om jag blir mer avhållsam i min...

Men jag gillar inte att inte veta..att inte kunna bestämma mig o sätta fart åt det hållet... men men, det är säkert nyttigt att lära sig att kunna avvakta lite... o ngt lär man sig säkert...o hur eller hur är han en människa som faktiskt är väldigt fin och som jag är glad att jag fått lära käna o spendera tid med =)

O ja...det här är en bra kväll, en stark kväll... en när jag inte bryr mig så mkt om honom på ngt känslomässigt plan :P

Hoppas du ska våga satsa igen Tricia och hitta din prins... vi får inte ge  upp!! :)

Hej hopp!
Här är en till som känner igen sig. Fast jag är dubbel i många aspekter
Är sen graviditeten helt ensam med mitt barn som blir 5 i sommar. Flyttade hem till Sverige och började om med att lära känna folk. Har sedan flyttat och har långsamt byggt upp en liten krets av vänner. Familjen bor inte i närheten.

Jag är lite både och till mina ensamma kvällar. Mitt jobb är socialt och jag är rätt slut efter en dag. Så när sonen har somnat gillar jag att skrota runt och inte känna att jag behöver vara social och trevlig längre.
Har haft ett förhållande (jo, det går fastän man är inklusive barn ) men det var lite tungt just av samma anledning. Jag kände aldrig att jag riktigt kunde andas ut och att det även då önskades en trevlig, social, sexintresserad, otrött person som jag, efter den första passionen, inte riktigt kände igen mig i särskilt ofta. Vill gärna bli kär och skulle gärna vilja ha en större familj fast känner inte nåt behov i nuläget av ett förhållande som i stöter på problem. Det tar så mycket energi som jag hellre vill ha till annat.

Jag är nog ofta stressad över att få ihop vardagens fåihopallting med de där jäkla tvätt/städningen/plocka upp i all oändlighet. Men gillar att hitta på saker och är nog rätt påhittig. Men saknar att hitta på tillsammans med andra, fast å andra sidan är det mest svårt att kunna tajma det man ska göra. Det är enklast att bara vara vi två för att snabbt kunna dra iväg på nåt. Lite dubbelt alltså.

Sedan har jag svårt med stackarssyndromet som många känner för oss. Det känns inte bra att umgås om det är inbegripet att det är synd om oss. Sned balans liksom. Visst fasen är det tufft på vissa sätt men innebär också en massa enkel frihet som vi lever. Men jag kan känna mig utanför gemenskapen just för att jag är ensamstående och blir mycket sällan bortbjuden (hm, hur ofta bjuder jag hem folk..?).

Cee: Jag förstår dig precis. Jag har varit där, precis i de känslorna, det är för jäkla svårt. Kom ihåg att du är värd någon som är beredd att stå för att han vill vara med med dig. Håller tummarna att allt blir bra.

Sarachi: Håller med dig helt och fullt. Det är inte synd om oss, vi har det väldigt bra på många sätt och vis och det ska man uppskatta :)

Tricia: Tackar! =)=)=)

Sarachi: Du har så rätt så, o håller med. Nog e det mkt det nykära man lever i och allt känns toppen, men när det börjar lägga sig så blir det jobbigare. jag är också trött och sliten och vet inte heller hur jag skulle orka och att börja ha en massa konflikter och kompromissande o dyl..njae.. been there.. det har jag INGEN ork för alls längre,

MEN jag tror också att det är så att man är så trött och har en sådant behov utan egentid just för att man är ensam med allt, allt ansvar och allt som ska fixas och ordnas. Hade man varit två hade man också fått mer egentid genom att man kan sticka ifrån ett par timmar för att träffa en väninna, eller för att träna eller bara komma ifrån o göra ngt roligt.

Men det svåra är nog att ta sig dit, innan ett förhållande kommer dit... för det tar juh tid. och då måste man kämpa sig igenom den där trötta, kämpiga tiden då man inte orkar vara så där gullig och söt o het på gröten.

Det svåra är nog att hitta en kille ( i mitt fall) som är en sådan där klippa som "genast" tar sig en sådan roll... Finns nog inet så många..o det e nog oftast singelpappor i sådana fall som redan vet vad det innebär.

Jag är inte i din sits, men vi är en familj som gärna umgås med ensamma mammor med barn, eller det har råkat bli så. Vi har en son och kommer med all sannolikhet inte få fler barn, så vi känner att vi passar bra ihop med några singelkompisar till mig, som har varsitt barn (ensam vårdnad). Det kanske finns nån sån liten familj som oss att bonda med? Även som familj kan man ha svårt att hitta vänner vars livspussel man ryms i, om det kan vara någon tröst.

Hej

Ja har inte kunnat skriva här på ett tag men hur e det med er alla? vad händer idag hos er? orkar inte läsa genom alla just nu men vad är samtalsämnet just nu??

ha det bra

Cee: Ja det är ju där skon klämmer... var hittar men en man som är beredd att ta sig an familjelivet så man inte ensam måste dra hela lasset även i ett förhållande? Jag orkar heller inte med alla konflikter, småtjaffs o sånt som blir. där har man det verkligen bra som singelmamma.