Jag trivs inte hemma längre :-(

Visst är det kämpigt ibland.
Det var extremt jobbigt att "helt plötsligt bli" tvåbarnsmamma. En otrolig omställning.
Mitt tips är att ta det superlugnt. Går din store på dagis så låt honom bara gå dit ibland, när han har lust... Jag gjorde det stora misstaget att jag "tvingade" dit honom även när han inte ville. Han hade nämligen en gravid-sur dagisfröken med en ettåring som säkert var avundsjuk på att inte hon kunde vara hemma med sin ettåring och hon sade att om vi inte kom prick i tid till samlingen och alltid var närvarande när han nu hade dagisplats så fick han sluta på dagis.... Reglerna säger ju att man själv får bestämma den första tiden -  två timmar om dan, ingenting eller åtta timmar - your choise... Fattar inte varför jag inte satte ner foten mot den ruggiga dagisfröknen. Hon ansåg att det var osolidariskt av mig att inte låta något annat barn få platsen om vi nu inte skulle nyttja den till fullo!
Jag måste erkänna att jag gick från att ha varit världens lyckligaste enbarnsmamma till att bli en stressad bitterfitta så fort vi fick vårt andra barn...
Ta det piano, ät mycket godis och frukt, baka goda kakor, läs glossiga tidninga tillsammmans (barn gillar vakcra klänningar) r, bada långa skumbad och försök ta hand om er alla.... Det går. En sur fyraåring ska inte få regera. Se till att ni försöker behålla er relation - detta göres lättast genom att ta det lugnt... Gud , vad jag ångrar att jag rände till dagis hela tiden, och till öppna förskolan non stop och gick och fikade hela tiden... när jag var nybliven tvåbarnsmor - allt detta för att den store skulle få stimulans!
Se till att ni får stimulans tillsammans och livet får tillbaka sin guldkant! Kom ihåg - på deppiga gråa dagar finns det alltid läppstift och godis - det piggar upp!

Nu är jag "bara" plusmamma men såhär funkar det varannan vecka hos oss :) (barnen är 2½ och 4)

-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!?
Japp, men vi övar och övar på att det som dras fram ska bort och som tur är gillar barnen att hjälpa till att städa- de älskar att dammsuga och att torka disk tex. Försöker just nu lära dem att lägga smutstvätt i tvätten vilket de börjar bli himla duktiga på:)

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).
Nja. mycket ska kollas- såklart- de är ju himla nyfikna. Men det jag/pappa säger ska låtas bli låts bli efter att man sagt det ett par gånger. Det handlar mest om att vara konsekvent. Vi har t.ex. en situation nu när äldsta som är tjej börjar bli väldigt intresserad av kläder och smink och mina prylar liksom. Och jag visar gärna. Men vill inte att hon rotar själv- vilket hon helst vill. Och inte i min väska för den är 1 PRIVAT 2 kan det ligga viktiga papper/kvitton osv där i som jag inte vill försvinner. Det har hon accepterat efter ett par gångers test om jag menar allvar med att jag itne vill att hon ska rota i min väska. Lillkillen har helt nyligen börjat pilla på grejer han vet att han inte ska pilla på bara för att provocera haha :) men det är bara hålla samma linje där känner jag :)

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..
Det kan vi absolut, de vill ju gärna vara med men
- vi säger bara att de inte kan vara med just nu och att de får gå och leka med sina leksaker så länge. Det kan bli gnälligt vid få tillfällen men både jag och min kille är så att har vi sagt en sak så är det så, oavsett hur mycket man gnäller. Det handlar för oss om att vi måste kunna göra saker utan att barnen hänger i fötterna de får gärna vara med i nästan allt men om inte vi kan säga nej nu gör jag det här du får vänta lite så skulle inte vi få ihop vår vardan ALLS men två heltidsjobb dagis tvätt mat disk städ och allt annat.

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?
Måste inte, klart de vill ha uppmärksamhet ofta (helst hela tiden :)) men jag försöker ge dem det vid tillfällen som de inte "ber om det på ett negativt sätt" så det inte blir en vana att få typ negativ uppmärksamhet. Alltså: om du skriker och gnäller och gråter får du inte den uppmärksamhet du är ute efter- men är du snäll och trevlig så vill ajg ge dig min fulla uppmärksamhet. Nu menar jag BARA vid de tillfällen det är uppenbart att det inte handlar om några vitala behov. Bekräftelse och uppmärksamhet är också behov men man kan ju helt enkelt inte ge det 24/7. missförstå mig rätt :)

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls? Det är lugnt, barnen sitter på varsin stol och äter i lugn och ro. De är väldigt matglada båda två i och för sig. Vi pratar allihop. Kan alltid föra vuxendiskussioner- barnen får inte avbryta oss- lika lite som vi avbryter dem när de pratar. Försöker de avbryta ignorerar vi eller säger till och så frågar vi efter vad de ville säga vilket oftast bara är vad helst de kommer på.

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?
Inte mer än vanligt.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?
För det mesta ja. Självkalrt har vi superpissiga dagar då inget funkar, superpissiga veckor och månader med men det löser sig ju alltid bara man kommer på var den felande länken sitter så man kan åtgärda det :)

Har en 4-årig dotter och en bebis på snart 3 månader. Trivs inte heller med att vara hemma...


-Fastän mitt barn är rätt duktig på att plocka undan efter sig så ligger det leksaker/grejer/teckningar/osv överallt utspritt i hela huset!?

Ja det är ständigt saker överallt, hon har alltid ont i benet när det ska städas...

-JAg känner inte att jag får ha nga av mina grejer i fred, allt skall undersökas, kollas igenom, osv. Har jag ngt som är jätteviktigt att ha i fred så måste jag gömma det på en säker plats (det mesta hittas).

Behöver inte gömma ngt tack och lov.

-Kan ni fixa med ngt eget projekt när barnet/-n är vakna? Typ baka, hänga tvätt, diska..

Nej, om jag har tur så har jag typ 15 minuter på mig, sover bebisen får jag göra allt med henne på armen.

-Måste ni hela tiden leka/uppmärksamma/svara på frågor/lyssna på ert barn?

Leka behöver jag inte men däremot svara på frågor.

-Vem pratar mest vid middagen? Har ni lugna middagar? Kan ni föra ngt vuxensamtal er vuxna emellan alls?

Pratar mest gör dottern och det blir inte många ord sagda alls oss vuxna emellan. Man ber henne vara tyst men efter 2 sek är hon igång igen..

-Om ni vuxna pratar vill ert barn omedelbart ha er uppmärksamhet?

Ja för det mesta.

-KÄnner ni harmoni i vardagen? Att ni kan andas?

Nej inte så mkt alls. Känner mig trött och grinig och konstant sur...

Det var jag som skrev ts för drygt 3,5 år sedan. Sedan dess har det kommit ytterligare en lillebror I familjen. Jag älskar mina barn så att jag kan bli galen men det är med sorg jag konstaterar att jag känner likadant som i ts..
Vi får inte ngn ordning på vardagen. Min man och jag har börjat slita lite på varandra, vi får inte riktigt ngt andrum.
Pojkarna är fantastiska... men tre pojkar är.. energiska, högljudda, livliga, klättrande, kivande etc etc. Vi vuxna är rejält slitna och vi vet inte vad vi skall göra. Ibland drömmer jag om att få åka bort själv, eller att de andra gör det så att jag för en gangs skull kan få vara ensam hemma.
Jag står inte ut längre snart

Jag skriver inte det här för att kritisera dig men hur kommer det sig att du skaffade en trea när du mådde så dåligt med två barn?

Molly1989 jag tror inte mitt mående har med antalet barn att göra. Ettan har varit oerhört krävande. Tvåan var väldigt enkel. När jag skrev ts var han bara en månad.

Jag älskar mina barn oändligt och vi ville vara en stor familj.

Trött sliten o less kan man väl bli vare sig man har ett eller tre eller inga barn!

Det har funnits fler dimensioner i hur jag mår oxå. Eller orsaker. Som vantrivsel på jobb. Många missfall. Flyttat till ny ort där vi inte rotat oss. Etc.

Men kan ni inte göra just det du säger då? Antingen får du åka bort ett dygn själv någonstans, eller så får mannen ta barnen och åka och bo någon annanstans ett dygn? Det är vår räddning att göra så någon gång i halvåret - jag blir en ny och bättre människa. Allra helst så ska de åka bort, vi städar INNAN de åker, och så får jag njuta själv i ett städat hem. Underbart! (Ändå är våra inte så små längre, men det är så himla skönt att vara ensam!)

Det kommer bli bättre och lättare längre fram. Heja heja!

Självklart älskar du dina barn, men det är utmattande ibland. Kan du hitta återhämtning som passar lite då och då? Typ 30 min rask promenad på kvällen med en vän? Ut i naturen, få frisk luft, social kontakt och kunna notera vad det är för årstid (typ mindfulnes) - allt i ett. Låter kanske löjligt men fungerar svinbra!

Känner du dig deppig? Låter lite så mellan raderna. Och med deppig menar jag avstängd/utmattad även om du SAMTIDIGT är lycklig och tacksam över barnen. Människan är komplex och alla känslor kan finnas på samma gång.

3barnsmammaofrun, tack söta för ditt inlägg. Jag började nästan gråta för det var klokt och träffande.

Jag har nog varit o är lite smådeppig, och det har nog varat länge. Jag har liksom tappat bort mig själv sakta men säkert. Jag gillar vara hemma mkt med barnen trots allt, fastän det är urjobbigt. Vi flyttade från Sthlm till en pytteliten ort för 5 år sedan o bor nu i världens bästa hus o omgivning.

Men.. det är isolerat här. Och vi känner inte många. Det blir liksom ensamt och man tappar helt det vardagligt sociala. Vi har kvar våra gamla vänner men blir inte jätteofta vi ses.

Så har jag 6 år bakom mig av vantrivsel på jobb o 3 missfall. Så det har varit lite tungt.

Nu har jag nytt jobb som känns bra. Men behöver få ett uppsving överlag. Och mer lugn o harmoni hemma. 3 pojkar är som sagt rätt energiskt krävande.. 1,5 och 3,5 och snart 8.

Önskar ngn kunde råda, vart skall vi bo? Hur skall vi finna mer lugn? Hur skall vi ha det för att bli mer lyckliga? Vad saknas?

Bra råd jag fick att gå på promenad etc. Här i skogen är lite för mörkt men jag fattar poängen och finns säkert annat att göra..

Förstår verkligen att du är utmattad efter allt det där. Skönt att jobbsituationen är bättre nu (hurra!) då kanske inte det tynger ned dig längre.

Jag brukar tänka att smådeppighet är som en förkylning. Man kan gå runt och dras med den jättelänge. Inte så sjuk att jag tar mig tid att tillfriskna, och jag kan fortfarande skratta med barnen och ha fantastiska stunder - men lite konstant dämpad. Men går man med den där förkylningen alldeles för länge kan det leda till värre saker, (som en lunginflammation). Smådeppighet som pågår länge kan enligt min erfarenhet ge en depression till slut. Vilket nästan kan vara bra för då kanske man tar sig tid att göra något åt det, och ser till att ta hand om sig själv. Men såklart bättre om man tar tag i det innan dess.

Som tur är finns det jättemycket som hjälper! Vad gör dig glad? Säkert jättebra med en resa som någon tipsade om här, men det går inte riktigt att återhämta sig från utmattning på bara en helg. Kan du hitta något som du gillar att göra som fyller på själen? Och gärna något som du ser till att göra för dig själv redan nu, och inte något som ska ske längre fram när det är mindre jobbigt hemma. Det är nu du behöver pyssla om dig själv. Som sagt, det kan vara så enkelt som att gå en rask promenad varje dag. Eller något estetiskt, typ måla tavlor, gå på yoga, osv osv.

Om du inte bara är smådeppig utan det gått över till att du är nedstämd på riktigt kan du vända dig till din husläkare. Om husläkaren är bra kan du få tid hos någon att prata med. Försök bortse från det jobbiga i att be om hjälp. Du skulle ju aldrig gå med en förkylning i 5 år utan att kolla upp det.

Kram kram

Tack igen 3barnsmamman vad klok du är! Önskar en sån som du bodde i min närhet .

Du själv har tre barn låter det som, är de större? Hur upplever du tillvaron?

Jag vet inte injaga är smådeppig eller deprimerad på riktigt. Tror ngnstans mittemellan kanske. Allmänt låg liksom. Och känner mig inte lycklig riktigt även om jag är väldigt lycklig över min familj och andra ting.

Vill få mer ork. Och lust till grejer. Laga mat till ex. Det älskar jag. Men typiskt sånt som inte känns så kul längre. Eller att se fram emot saker. Eller att planera grejer.

Jag ska verkligen ta mig en funderare på vad jag behöver o skulle må bra av. Jag skrattar på jobbet varje dag numera och det känns jättekul! Men jag ska klura på vad jag behöver utöver det.

Kram!

Mina 3 barn är lite större än dina nu och det är helt klart lättare. Tiden när barnen är typ 1,5 - 5 och måste kollas hela hela hela tiden är förbi.

Det låter verkligen som om du har kontakt med dig själv och vet hur du mår. Och du reflekterar över hur du kan må bättre. En toppenstart! Du har ju ställt ett par jättebra frågor (var skall vi bo? Hur skall vi finna mer lugn? Hur skall vi ha det för att bli mer lyckliga? Vad saknas?) och det kommer du själv att kunna svara på. Men kanske ska du börja med att försöka bli av med "förkylningen" först så att du kan tänka klarare.

Jag glömde nog bort mig själv och fyllde inte på tillräckligt när det var som intensivast hemma. Hade inte heller någon som helst koll på hur jag mådde, utan trodde att jag var överlycklig. Och det var jag ju.. också. Numera har jag lärt mig att det inte "hålla andan" och köra på, utan när det är intensivt behöver jag tänka på återhämtning. Uppförsbacken är här och kommer fortsätta länge till, det är ingen ide att bara vänta tills den tar slut, utan istället se till att göra uppförsbacken väldigt trevlig. Känner numera också igen signalerna och parerar utmattning innan den kommer. Om jag t ex blir ljudkänslig och barnens röster helt plötsligt stör mig så är det "Jahapp, dags att börja gå ut på rask promenad 30 min per dag i naturen". Inte för att jag egentligen orkar eller har lust...men det hjälper som sagt. Samma sak på jobbet. När det blir intensivt är det lätt att hoppa över lunchen och kasta i mig en wrap framför datorn. Men det är ju när det är intensivt som jag verkligen måste ta mig i kragen och äta lunch och varva ned, gå en vända i dagsljus och andas. 

Fick enormt mycket tips från vänner, BVC och tidningar av typen "Amelia" osv, men de flest tipsen började med "Du måste..." och redan där blev tipset en belastning. Det klassiska tipset är att "Du måste sänka kraven på hur hemmet ser ut. Lägg ned städningen och njut istället" osv. För de allra flesta fungerar det säkert toppenbra, men när jag följde det rådet blev jag bara ännu mer nedstämd. Nu har jag lärt mig att ju jobbigare jag har det (typ barn i trotsåldern), desto mer uppskattar jag att ha rena ytor, nyputsade fönster, krispiga lakan och fina snittblommor på bordet. Samma sak på jobbet. När det blir krävande hjälper det mig att ha extremt snyggt och undanplockat på mitt kontor. Har också märkt att om jag städar för någon annans skull (t ex inför besök) så är det inte längre återhämtning. Det måste vara städning för min egen trivsels skull för att fungera för mig, haha. 

Och som sagt, det handlar absolut inte om att man inte passar som mamma eller att det är barnens fel. Snarare tycker jag att de mammor som ger precis allt för sina barn som är mest i farozonen. Precis som de som älskar sitt jobb kan bli utbrända eftersom de hade så kul på vägen (se t ex Cissi Elwin mabra.com/cissi-elwin-frenkel-jag-har-inte-varit-snall-mot-mig-sjalv/).

Mitt enda tips (jag gillar ju inte riktigt tips) är att lyssna på Fredagspodden (med Hannah och Amanda). Lovely.

Kram

Har bara läst ts, låter lite som mig! Min stora är en krävande 4 1/2-åring och den lilla är en enkel, snart ett-åring. När den lilla föddes blev det KAOS med den stora. Hela året som gått har vart otroligt tufft och vi har i omgångar sökt hjälp för att hitta lösningar på den storas humör. Nu tycker jag att det lättat något, vi har alla landat i nya roller, fått lite distans, vi tar inte så allvarligt på utbrott längre osv. Men jag har känt exakt som du, jag vill inte vara hemma, jag har ångrat min situation osv. Det folk säger är att det blir bättre, det är nu det är sin tuffast, kanske börjar jag märka det själv. Skulle vara guld att ha personer som dig att bolla med...!

Jazzkermit, jag bollar gärna.. känner mig lite ensam även om min man o jag pratar massor om det.

Kanske kan vi stötta varandra lite.

3barnsmamman, tack igen, vad härlig du är som tar dig tid att svars till mig. Det värmer verkligen!

Du verkar vara klok och det du skriver låter vettigt.

Apropå ljud o barnens röster, jag har blivit så extremt känslig för stoj o stim. Jag liksom reagerar m hela kroppen o själen. Ibland kanske med all rätt men ibland känner jag ju att det är jag som är överdrivet känslig. Men svårt att värja sig för det blir en ofrivillig stress i kroppen.

Jag skall tänka på dina tips om pyssla lite för sig själv. Jag har släppt det för att jag känner mig lite likgiltig men ska försöka ta mig i kragen.

En annan oro är mitt nya jobb som är heltid men som jag egentligen vill jobba deltid på. Jag är fortfarande provanställd så känns lite illa att gå ner i tid men får klura lite på det där.

Tack för att du delade med dig om dig o ditt. Och kram igen.