Behöver barn konsekvenser?

Det jag vill säga med det här exemplet är att jag är tveksam till att det finns någon bra konsekvens som kan få sonen att sluta slåss eller ens lära sig något värdefullt av händelsen. Däremot hade hela situationen kanske kunnat förebyggas om föräldern (jag i detta fallet) hade visat sonen mer empati och förståelse för hans besvikelse och ilska över att han inte skulle få ha klänningen mer på dagis, innan han hade gått så långt att han började att slåss. Om jag istället för att bara tala om för honom att han måste lyda fröknarna hade haft en dialog med sonen och försökt hitta en lösning på problemet (kanske löfte om att han kunde få en annan mer praktisk klänning som fröknarna inte känner sig tvingade att ta av honom vid mellanmålet) så hade hela utbrottet kanske kunnat undvikas? Jag vet inte vad som är rätt eller fel, det är bara olika sätt att tänka.

zelia: min första tanke är "åfyförhelvete så jobbigt" och den andra är "shit, kan hon inte få en vuxen till med sig till dagis??"

Så du har mina sympatier. Jag tror absolut att du har rätt i ditt sista inlägg där du tänker att om du hade bekräftat honom så hade du kunnat förebygga utbrottet, och att inga konsekvenser i världen kan stoppa den typen av jävelskap när hela situationen redan ballat ur. Men vem är så klok och förtänksam hela tiden?

TygTiger: Tack för dina sympatier . Klok och eftertänksam är man inte förrän barnen sover sött i sina sängar och man har tid att tänka efter.

Zelia:

Min först tanke var den samma som "TygTigers". Tänkte att jag gått i taket alternativt satt mig och storgrinat....eller kanske bådeoch ....tänkte också att ni skulle vara två . Jag löser härsmältor genom att ta yngsta i bärsele på ryggen och den äldre under armen om så behövs......men de är 2 respektive 3 år.......det går ju inte om man har tre barn som dessutom är bra mycket äldre.....

 

Min tanke är väl samma som din i sista inlägget. Det handlar ju inte om att ge vettiga konsekvenser utan om helt andra saker som er situation bottnar i. Min spontana tanke var om det skulle vara idé att ta ett samtal på förskolegården....innan ni överhuvudtaget beger er hem? Antar att han var arg och frustrerad redan när du hämtade......och att helt enkelt reda ut det först, så att han får de känslorna bekräftade och så att säga sedda. kanske hitta något kul som väntar hemma etc. Oavsett om jag har glada eller arga eller ledsna barn så har vi nästan alltid en ordentlig "förhandling" innan vi verkligen öppnar grinden och går hem. Alla ska vara på det klara hur vi ska ta oss hem (på cykel, gåendes, i bärsele etc.), var man väntar om man cyklar/springer något i förväg, om vi ska gå in eller vara ute på gården när vi kommer hem etc. Det värsta är att jag ofta inte gör det med dem när jag är trött eller stressad.......vilket kan leda till......ja, det självklara .

 

Något helt annat: HEMSTÄD! Bästa investering vi gjort....och inte särskilt betungande ekonomiskt. "Linas matkasse" eller något liknande. Kanonbra, men fungerar inte för oss för då äter inte våra barn (vi har det skojiga problemet ). Hitta sådant som gör vardagssysslorna enklare. om ni inte redan har det.

Det där låter ju helgalet tycker jag...

Tvingar de andra barn att byta kläder vid mellanmålet?
Och varför ska just din unge göra det om andra slipper? Det kan ju knappast vara pedagogernas uppgift att bedöma om kläder tål att sölas ner eller inte...

Jag skulle nog inte acceptera det om det inte var så att alla har speciella mellanmålkläder. Då skulle jag ta ett ordentligt prat med pedagogerna eller förskolechefen. Det jag tar på min unge till dagis förväntar jag mig att han får ha på sig under hela dagen om han inte kissar ner sig. Eller har de klädkod?

I övrigt har jag en snart femåring som kan göra precis som din (men han är bara en - i alla fall ett tag till)... Konsekvensen här blir ofta att mamma blir arg och sur och stressad och högljudd och beter sig på ett sätt som hon måste be om ursäkt för efteråt. Tyvärr.

Det var ju välsignat skönt att höra att det är fler än jag som beter sig

För ärligt talat: det är inte det där med att ha ett system för konsekvenser/straff som jag tycker är svårt med uppfostran. Det är RESTEN. Att man blir trött och tjurig och hungrig även som vuxen. Och att tålamodet inte är oändligt. Och det onda samvetet när man inser att jaha, titta, den här konflikten hade ju jag kunnat förhindra rätt så enkelt.

(PS: bebis var lättare andra gången. Tycker jag.)

zelia: av ren nyfikenhet: hur skiljer sig hur ni hanterar er son med autism jämfört med er son utan autism? (Jag är nyfiken för att många av de barn jag träffat med autism trivs väldigt bra med system med mycket förutsägbarhet och jag undrar hur det fungerar med att ha ett jämnårigt barn utan autism. Har de olika regler och hur reagerar de på det? Du behöver såklart inte svara om du inte känner för det.)

Jo, ens självbild får sig ju en liten knäck när man inser att man själv också beter sig som en tjurig fyraåring - och att man i stunden faktiskt inte ens har lust att göra på något annat sätt...

Jag tröstar mig lite med att jag har bra exempel som han kan identifiera sig med när vi pratar om det efteråt. Det är ju alltid lite lättare att prata om det inte bara är han som har gjort dumma saker eller betett sig illa. Vi kan hjälpas åt att se förbättringspotential hos varandra 

...Skönt att höra om bebisen - jag börjar bli lite lätt orolig för det faktiskt. Känner att "lilla tonåren" nog tågar in här med stormsteg snart.

Zelia:

Kommer ihåg en diskussionstråd från långt tillbaka då Thy (som jag upplevt som en av de mest kloka jag mött härinne) rekommenderade "Explosiva barn" av Green. Att den skulle vara riktigt riktigt bra just när det gäller att möta utåtagerande barn. Tror att det var den i alla fall.

Den har jag läst och den är jättebra!

Äh, tjat om naturliga konsekvenser osv. Är inte mänskligt beteende per definition naturligt? Oavsett behöver barn lära sig "naturliga" konsekvenser så väl som att människor i dess omgivning kan bli arga, ledsna, besvikna, och välja att ta ifrån en leksak eller vad som. Alla konsekvenser vi ska tackla i livet är inte naturliga sådana, utan snarare är de flesta sådana som uppstår vid konflikt med människor. Därmed inte sagt att man ska straffa för att uppfostra barn, utan bara att barn måste lära sig att människor reagerar på det man gör och behandlar en olika grundat på det.

Tack för era svar . Vi har insett att vi måste vara två som hämtar och lämnar och har nu planerat om arbetstiderna. Problemet är ju att man förlorar arbetstid när man inte kan gå omlott. Men det är det värt.

Jag har fått mycket bra tips av den här tråden som jag ska testa . Seriesamtal kör vi lite med till autismsonen och det kan ju vara till hjälp även för vår normalstörda son. Det ska jag absolut testa. En slagkudde var också en idé som är värd att prova. Städhjälp skaffade vi samtidigt som vi började med sonens intensivträning . Vår bästa investering någonsin . Ross Greenes bok är min bibel och också ett måste i vårt liv. (Nummer två är "Problemskapande beteende" av Bo Hejlskov). Sakta börjar saker ändå bli bättre tycker jag, även om jag fortfarande får psykbryt då och då (skönt att höra att det finns fler vuxna som beter sig som tre-fyraåringar).

När det gäller dagiset så är jag ganska besviken på dem. Jag har ännu inte helt klart för mig vad som egentligen hände och saknar versionen från den pedagogen som var ansvarig för att sonen fick klä av sig klänningern (jag ska prata med henne på tisdag då vi har utvecklingssamtal). Den andra förskoleläraren har jag pratat med som hastigast. Hon sade att det inte funkade att sonen hade klänningen på dagis då han hade vägrat ta av sig den vid mellanmålet. Dessutom hade hon ännu ett argument: de andra barnen kunde bli avundsjuka för att sonen fick ha silverklänning på sig på dagis! Det tycker jag också är dåligt. Min son har ju gått och varit avundsjuk på tjejerna på dagis för att de har så fina kläder på sig och det är ingen som säger åt dem att ta av sig sina klänningar! Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag. Förvisso är sonens klänning kanske ingen vardagsklänning utan en kortkort volangklänning som jag hade under en salsashow en gång i tiden. Men den passar perfekt som halvlångklänning till D och han brukar kombinera klänningen med en sjörövar-bandana på huvudet (ha, ha). För mig får sonen spilla på klänningen hur mycket han vill (jag skulle aldrig skicka dem till dagis i kläder som jag var rädd om). Jag kan förstå att min son blev arg för att han blev tvingad att klä av sig klänningen vilket de andra barnen som också hade klänning inte behövde. Jag önskar att jag hade varit mer förstående mot sonen. Men vi har pratat nu iaf och han vet att jag förstår hans besvikelse. Nu har jag också köpt en blommig bomullsklänning på Lindex (en sådan som de flesta småtjejer äger) till sonen och den finns det absolut ingen anledning att ta av honom pga avundsjuka eller matfläckar.

Tygtiger: Vår autistiska son behöver mycket förutsägbarhet och hela familjen har anpassat oss efter det. Vi använder bla scheman, bildstöd och förberedelser. Autismsonen har mycket fixeringar (man får bara gå en viss väg hem från dagis, man får inte säga vissa ord, man kan inte åka i sista vagnen i tunnelbanan, man måste lägga vissa leksaker på ett speciellt sätt etc) och det har ju blivit så att hela familjen är slavar under det. Vi kan inte jobba med att öka sonens flexibilitet kring allting utan har valt några få saker som vi jobbar med. Om man har ett extremt oflexibelt barn så måste ju resten av familjen vara mer flexibel. Det inkluderar även syskonen ibland. Vår normala son har precis förstått att hans tvillingbror är handikappad och det märks att han redan känner ett ansvar över sin bror. Han blir orolig om M försöker rymma eller om han gör illa sig. Han hjälper ofta till frivilligt vid Ms träning. Men han tycker det är jobbigt också. Ibland skriker han att han också vill vara handikappad så att jag ska hjälpa honom lika mycket som jag hjälper M.

Ja det är inte lätt, men sakta så lär man sig kanske att bli en bättre förälder. Eller man utvecklas i alla fall precis som barnen. Mycket av det som jag trodde tidigare om barn och föräldraskap är förändrat och det är ju tack vare barnen som man fått lära sig ett annat sätt att tänka.

Jo visst behöver barn lära sig att människor kan reagera negativt såväl som positivt på sådant de gör (sådant är livet), men samtidigt är det ju inte riktigt det tråden handlar om utan hur man som förälder faktiskt medvetet väljer att agera när man blir arg, ledsen, besviken etc. i syfte att fostra. Visst kan man hävda att allt mänskligt beteende är naturligt, men vissa beteenden (hos såväl vuxna som barn) vill vi ju gärna stävja och andra uppmuntra.....det är ju själva poängen . Jag vill att mina barn ska bete sig på vissa sätt och inte på andra. Det gäller ju även mig.