Mandarina skrev 2012-08-10 08:29:49 följande:
Jag är ledsen. Din ton och attityd gör att jag inte tänker ta mig tid att förklara. JAG upplever dig som icke-mottaglig för vad jag har att säga. Jag tror du förstår precis vad jag talar om.
Därför väljer jag att inte göra det. Utan jag hänvisar till "Kärlekens roll".
Min ton beror på att jag blir personligt förolämpad när du säger att min sons problematik beror på att jag inte har knutit an till honom, att jag inte har varit tillräckligt öppen och mottaglig för hans signaler. Du har aldrig sett mig med honom, du har aldrig träffat honom så du vet inte hur han är. ÄNDÅ så tar du dig friheten att säga att det är anknytningen som har skapat honom och hans problem. Att jag har tre barn till, med samma far till alla barnen, att hans problematik uppkom innan han fick syskonkonkurrens, en tid där både jag och hans far hade mycket tid för att ägna oss åt bara honom. Att de andra tre barnen inte har fått samma problematik, fast de har fått samma uppfostran, förutom att de inte alls har fått samma uppmärksamhet som äldsta sonen. De andra barnen är tvillingar och en tjej som bara är 14 ½ månader äldre. Där kan vi snacka om att man som förälder hela tiden känt att man inte har räckt till.
Och jag upprepar än en gång till, du säger inget om boken, vad den handlar om och vad du har fått ut av den? Kan du inte berätta det, så jag kan få höra din åsikt, vad det är som du håller med om i boken. Hur ska jag kunna vara varken mottaglig eller ickemottaglig för vad DU tycker och vad du grundar dina argument på. Jag har inte boken här i min hand så jag kan inte läsa den. Och jag tror inte heller att din åsikt står i boken, eller är det du som har skrivit förordet?
Det jag tänker på när jag ser dina kommentarer om att det skulle vara jag, min anknytning till mitt barn (och varför inte pappan, han har haft lika mycket hand om sonen som jag) som har skapats hans problematik, brist på anknytning. Jag undrar, för jag och min sambo måste verkligen ha varit de största spånen till föräldrar som finns på denna jord som har valt att sitta med honom i famnen tills han har somnat, en procedur som tog minst 2 timmar varje kväll tills han blev 3½ år. Att vi valde kvalitetstid framför pengar, att vi valde att läsa en kvällssaga varje kväll. Vad är det som vi har gjort fel i dina ögon.
Sen undrar jag ju även hur du ser på de föräldrar som öppet säger att de har ett barn med tex ADHD, tycker du att de är WT, andra klassens medborgare, även om de har godutbildning att du är förmer än dom att du inte tycker de är värda att få vara föräldrar för att vi inte kan ge rätt kärlek till barnen. Att det tex finns en mycket hylllad bok skriven om en mamma som trodde att det skulle räcka med kärlek för att barnet skulle utvecklas och må bra. Den mamman levde upp till samhällets krav och gjorde allt för sitt barn, det som hände var att hon totalt gick in i väggen. Hade hon fått reda på att det var inte henne som det var fel på, för utom från dig och dina gelikar så hade hon inte behövt vara från sitt barn så mycket eftersom hon blev intagen på psyk. Då hade hon kunnat göra mer och andra insatser för barnet.
Sen undrar jag också då hur det kommer sig att de barn som växer upp under svåra förhållanden, med kanske missbrukande föräldrar, icke närvarande eller föräldrar med svåra psykiska störningar, där barnen INTE får problem med anknytningen, koncentrationssvårigheter osv, de barnen om någon som enligt din teori på bristande psykiskt föräldraansvar borde få svår ADHD problematik.
Varför hittar man inte fel hos dom?
Vad är det stora felet som jag har gjort, som sagt jag har inga planer å att skaffa fler barn men jag är verkligen uppriktig med att vilja lära mig vad jag har gjort för fel. Det är inte så att jag skulle vara ironisk eller nått sånt nu. Jag har ju gjort fel, jag vill, om det går rätta till det. Så jag inte fortsätter att förstöra mina barn.
Eller menar du att jag är så kall och obildad så du inte kan förklara för mig att jag inte kan ta till mig den informationen? Men då undrar jag varför du ber mig att läsa boken? Det borde ju vara bättre om du först förklarar för mig hur jag ska tolka boken på rätt sätt så jag inte går in i den med "fel" ögon och ändå, fast jag läser boken inte fattar vad jag har läst.
Hur kan du säga att en annan person som säger sig ha haft en lycklig och harmonisk barndom inte alls har det? Att det skulle ligga något där under i alla fall och man i själv verket är traumatiserad.
Vad är det som säger att den personen inte är nöjd? Vem är det som sätter reglerna?
Om jag säger att jag blir lycklig och varm inombords av att se såpbublor, krossa nattfrost på vattenpölar på hösten och fjärilar, även nattfjärilar eftersom de också är fjärilar men som många andra anser att de är hemska, äckliga och ger rysningar.
Är det mig det är fel på då, ska man obligatoriskt inte gilla nattfjärilar och det skapar en trygg och lugn uppväxt med att ha fortsatt att vara rädd för nattfjärilar upp i vuxen ålder. Är det då jag som har en dålig relation med min far som hämtade en insektsbok när jag var liten och visade mig när jag (helt neutralt) frågade varför de fjärilarna ville flyga på natten och varför de inte var lika vackra som nässelfjärilen (min favorit)?
Att båda mina föräldrar har försökt att hitta naturliga förklaringar på saker? Skulle min far ha sagt OJ, lilla gumman du är väl inte rädd för nattfjärilen som är på utsidan av fönstret, kom i min famn och sätt dig här så ska jag trösta dig. Jag kan dra ner rullgardinen så du slipper se dom om de skrämmer dig.
Nu var det så att jag låg på hans arm när han läste i insektsboken, det fick bli nattsagan den vällen. Det är kanske det som är felet, jag låg på hans arm när jag var 5-6 år, borde jag inte ha gjort det eller? Skapade jag FÖR mycket band till min far istället för min mor?
Det som verkligen gör att jag verkar vara fientlig är att jag blir så arg över att det går omkring folk ute i samhället och ser ner på mig, kanske tycker att jag inte har gjort mitt bästa, även om de flesta andra förståsigpåare här i samhället, läkare, psykologer, forskare inom neuropsykiatri, alla är de ganska överrens om att det största orsaken är kemiska förändringar i hjärnan, men inte du. Vad är du för übermänniska, vad sitter du inne med för kunskap och varför har du inte fått nobelpriset än?
Dela med dig så jag kan förstå. Elelr anser du att jag inte är egentligen nog för jag känner en och annan som är med i Mensa, någon professor, någon klok pedagog som skulle kunna förklara för mig det jag inte förstår. Men börja du så frågar jag om det jag inte förstår.
Sen vill jag säga att jag tar upp mig, min son och min förälder som exempel på föräldraförhållanden och relationer, för de är de enda som jag kan hänvisa till.
Jag har ett annat exempel också. En kille som föddes prematur (v. 30+1) för ca 40 år sen, på den tiden tyckte man att ett barn så fort som möjligt skulle komma ut i välden och vänjas. Det var starka lampor i vårdrummet, man brydde sig inte om det var ljud runt omkring, Man ansåg inte att så små barn som prematura behövde sina föräldrar så mamman blev hemskickad direkt efter förlossning och fick komma en gång i veckan och titta på sitt barn genom en glasruta fram till det var dags för barnet att komma hem. Då fick mamman (obs, pappan ansågs inte nödvändig) komma till sjukhuset och lära sig att sköta sitt barn i några dagar, ingen amning kom igång. Det här barnet hade över snittbetyg i grundskolan och inga diagnoser inom NPF.
En annan kille som föddes för ca 10 år sen prematur i v. 30+4, kuvösen täcktes av mörk och ljudisolerande material båda föräldrarna fick sova kvar på sjukhuset under hela vårdtiden, Föräldrarna var de som hade ansvar för barnets mat, sömn, kläder, blöjor, läkare tog hand om det sjuka. Båda föräldrar fick möjlighet att sova med barnet på magen, hud mot hud och fick många möjligheter att bara vara med barnet, hålla en hand på barnet när det låg i kuvösen när det inte fanns möjlighet att ta ut barnet. Båda föräldrarna hade möjlighet att vara hemma barnets första halvår på heltid. Barnet helammades till 8 månander, delammade till 1½ år.
Med det här barnet finns det diagnoser inom NPF.
Vad är skillnaden på den vård och omsorg i de första allra viktigaste åren? Tycker du att föräldrarna till barnet med NPF-diagnoser har gjort fel när de bara har älskat sitt barn, så mycket de kan och förmår. Att det verkligen är dömda till att få utstå spe från någon okänd som pekar finger och säger att du kan inte ha älskat ditt barn som man ska, så som jag anser att det är det rätta.
Men jag vill fortfarande föra en diskussion med dig, för jag är nyfiken på det här. Så snälla, snälla hänvisa inte bara till boken utan berätta för mig.
