Ni med bara 1 barn.

Omgivningen skall inte lägga sig i hur många barn folk skaffar utan leva sitt eget liv istället, tyvärr är Sverige landet ta efter och landet lagom där alla måste göra likadant som grannen.

Jag är endabarn, och jag tycker att det är fel att skaffa bara ett barn. Detta beroende på att man får en mindre trygg uppväxt som endabarn. Jag menar där ute i verkligheten - på gården, lekplatsen, skolgården, fritidsgården, tonårsvärlden. Där kan ju inte ens de mest välmenande föräldrar vara med. Jo, på lekplatsen de första fyra-fem åren kanske - men inte sedan...

Jag saknade alltid det där, att ha någon som man var SJÄLVKLAR för. Någon som inte bara kunde svika en och gå och skaffa sig en annan kompis, utan någon som jag skulle ha vetat att jag ALLTID hade. Både då och hela livet ut.

Numera, när jag har en egen familj, så tänker jag inte så mycket på det här längre. Men jag vågar nästan inte tänka på, hur jag skulle må nu om jag inte hade fått någon egen familj. Nu, när det är för sent. Min pappa är död och min mamma är mycket gammal. Om jag inte hade fått egna barn, så skulle jag inte ha haft en ända anhörig kvar när hon dör. Bara mer-eller-mindre tillfälliga och osäkra relationer med vänner och älskare. 

Jag anser att det är fruktansvärt egoistiskt att sätta ut en människa i den otryggheten! Själv har jag två barn, men jag hade velat ha fler (en skilsmässa plus min ålder kom i vägen). Eftersom jag vet så många som har förlorat sitt enda syskon innan han eller hon hann skaffa barn, och sedan sitter i den ensamheten och otryggheten i alla fall...     

Du vet att alla inte kan bara "skaffa" fler barn va? Och den bilden/känslor du har stämmer nog inte för alla. Det är mycket det beror på hur man upplever livet. Du tycker inte det är ganska hemskt att skuldbelägga föräldrar som har ett barn? Jag respekterar din upplevelse och inställning men tycker inte man kan generalisera så.

Jag tror att det är olika för alla. Man upplever bristen på syskon olika, vissa saknar det inte och andra gör det av olika skäl. Jag har ett barn och jag tänker att jag har lämnat ut henne till världen på så så sätt som du beskriver, hon har ingen som hon kommer att vara självklar för. MEN, jag har en syster och vi står varandra nära men vi berättar inte allt för varandra eller umgås jämt. Nu har vi inte hört av varandra på 2 veckor. Min syster är jättebra, jag skulle kunna få hjälp av henne om det krisade och jag "har"henne känner jag. Min dotter har också henne eftersom det är min systers enda syskonbarn och min syster har också bara en dotter. Jag tror att kusiner kan "ha" varandra lite grann som syskon. Jag tror inte att man ska idealisera relationer i livet, man har det man har på något sätt. Alla människor i ens närhet kan vara viktiga nära relationer för en. Det kan vara en man, en bästa kompis, en släkting eller ens barn. Det kan tom vara en arbetskamrat som man får en speciell relation till. Jag tror att man får förhålla sig till dem man har i livet och göra det bästa av det. Jag hade velat ge mitt barn ett syskon, men nu går det inte. Jag har inte haft en mamma eftersom hon blev sjuk tidigt, jag har varit mobbad i skolan. Jag får förhålla mig till det. Min dotter behöver inte få det som mig men kanske andra saker. Jag har en bra man, en underbar dotter och ett bra liv. Allt är som det är. Man får göra det bästa av det.

Din upplevelse av att vara endabarn är just din. Du kanske kände det här utanförskapet? Du kanske känner att du saknat någon som var självklar i ditt liv, som ett syskon. Men det är en väldigt romantiserad bild av syskonskapet som inte alltid är sann. Du kanske känner att DU inte vill själv att din familj ska bestå av bara ett barn och det är fine. Men att tro att det automatiskt är så att alla andra endabarn tänker likadant känns lite tokigt. Eller att vi som faktiskt valt att bara ha ett barn, blundar helt inför såna här saker.

Det är inte av egoism jag väljer att bara ha ett barn (inte så bara och inget skrivet i sten, men just nu är det så). Det finns massa andra orsaker till det men egoism är inte en av den.
Och jag tror inte heller att du är safe ute i lekparken eller i skolan för att du har syskon.

Vi måste lita på att alla som väljer att bilda familj har sina barns bästa för ögonen, oavsett hur många barn man väljer att skaffa. Skulle jag börja tänka på allt som eventuellt kan hända mitt barn eller saker han kan komma att känna i framtiden på grund av att vi valt att inte ge honom några syskon så skulle jag kunna grubbla tills jag blir gråhårig. Jag föredrar att leva i nuet, i det vi är, med det barn vi har <3

Man skall vara glad att man kan få barn överhuvudtaget och stannar det vid ett barn är det bra och vill man ha ett barn är det helt ok. Det är omgivningen som måste sluta lägga sig i andras liv och leva sitt eget. Vi har ett barn och vi stormtrivs som familj och vi bryr oss inte om omgivningen och de frågar inte längre efter syskon.

Vi skall i landet lagom alltid göra som alla andra, man gör det som passar och man skall vara glad att man kan få barn.  

TS: Tycker det låter som dina vänner är egoistiska och elaka, inte du. De har troligen aldrig själva haft problem med att bli gravida och har uppenbarligen svårt att sätta sig in i andra människors situationer och visar inte mycket empati.

Vi har ett barn vi fick genom IVF och har bestämt oss för att inte genomföra nya IVF- behandlingar för att få ett barn till. Vi har embryon i frysen vi kommer försöka med, men inte fortsätta om det misslyckas.

Anledningen är att vi nu är så lyckliga över att vi fått ett underbart barn och känner att vår familj är fulländad som den är. Ibland känner vi att det vore kul med ett barn till, men det är inget vi saknar. Vad jag oroar mig för är att om vi hoppar på "IVF-karusellen" igen så blir det ett sådant fokus på ett barn till och rädslan är då att vi "skapar" ett behov av ett barn till vi inte har idag och då inte kommer känna oss lika lyckliga med vår familj om vi misslyckas med behandlingen. Jag är inte villig att ta den risken och vill aldrig känna att vår underbara son inte är nog för oss, för det är han!

Sedan är jag helt säker på att ett endabarn kan bli precis lika lyckligt som ett barn med syskon. Det är upp till oss som föräldrar att se till att våra barns behov uppfylls. Kanske måste vi handla lite annorlunda i vissa situationer men ser ingen anledning till att det ska påverka barnen negativt.

Hej
Jag är själv endabarn, min far dog dessutom när jag var sju. Jag har dock en halvsyster som är 16 år äldre, min pappa var alltså gift innan han träffade min mamma. Jag kan av den erfarenheten hålla med om att endabarnsfamiljen är mer sårbar om tråkiga händelser inträffar. Samtidigt kanske man lär sig något av dessa händelser, kanske är man mer förberedd än man annars skulle ha varit på jobbiga saker i livet som kommer inträffa för alla när man väl är vuxen. Jag känner dock igen mig i lejonmammans inlägg, jag längtade som sjutton efter helsyskon när jag var barn, jag ville att min mamma skulle träffa en ny man och få fler barn - jag ville kort sagt ha en större familj.

Vad jag tänkte på när jag läste detta inlägg är att det finns många familjer - i min närhet faktiskt - med två barn, där det ena barnet har någon form av förståndshandikapp. Då blir ju det "friska" barnet i allafall ensamt och otryggt på lekplatsen plus att det barnet får ett extra ansvar att i vuxen ålder ta hand om gamla föräldrar och handikappat syskon. Man vet helt enkelt inte hur det går när man försöker få flera barn (sedan är det ju en självklarhet att man älskar både det handikappade och det ohandikappade barnet lika mycket).

Vi är en trebarnsfamilj. Jag ville ha flera barn just för att jag av egen erfarenhet tyckte det var tråkigt att vara endabarn (i alla fall efter att min pappa dog) men också för att jag tycker att det är så roligt att vara förälder. Men nu har vi försökt i över två år, mitt AMH är 0,2, jag har provat DHEA osv. men inget verkar funka. Så det blev som jag inte ville, det är trist. Men jag tror faktiskt att jag, tack vare min erfarenhet som endabarn, faktiskt är en bättre förälder till mitt enda barn än vad jag skulle vara om jag hade haft två barn.  (Fast det är det ju vårt barn som i slutändan avgör, inte jag...) Jag tänker dock mycket på att det är viktigt att vårt barn träffar andra endabarn så att hen har några att identifiera sig med.

Jag skrev fel - vi är inte en trebarnsfamilj, vi är en familj på tre personer: två vuxna och ett barn. Men det förstod ni säkert ändå!

Jag förstår inte riktigt ditt resonemang, utveckla gärna.

Menar du att det är viktigare för din dotter med ett syskon än att hennes pappa och mamma lever ihop i en sund relation där man respekterar och lyssnar på varandra?

viktigt för mig, har han vetat från början, annars skulle jag alltid vara bitter över att blivit nekad ett till barn.. är de en sund relation då eller??

 men vi väntar redan nummer två, gemensamt beslut (redan innan plusset såklart) 

Det framgick inte i ditt inlägg att det var något ni kommit överens om, skönt att ni kom fram till ett gemensamt beslut och grattis till nr2 :)

vi var inte överens förrs i våras, men han visste redan innan jag vart gravid första gången för 7år sen (mf v16) att ja inte ville ha bara ett barn..

och får ja bestämma blir en till om nått år igen, men vi får väl se.. första hinner fylla 5 när andra kommer.. ja hade gärna fått lite tätare, men de är som de är.. mindre än 3år ville ja inte ha emellan, stora ska vara helt blöjfri och  inte sitta fastklistrad samtidigt som man ammar mm.. nu kommer ju min stora börja skolan när lilla är runt ½året och  de kan ju vara jobbigt att man måste upp och köra henne när bebis annars kunnat sova vidare, men förr eller senare måste dom ju gå i skolan.. första va så snäll och somna om till 10-11 på förmiddagen, så man fick rejäla sovmornar, eller långfrukost och lämna henne i sängen..

nu sover hon dock jätte illa, just mina första 4månader i denna graviditet va ja som en zombi, fick sova 3-4timmar, hade bokat in att börja med körkortet, fick massa komplikationer med grav.. så de har inte varit kul.. de va ju mkt lättare att vara gravid första gången, då kunde man ju sova när man ville... men de gick att lära sig köra fast man va så trött att man knappt visste om man klätt på sig utan att titta efter... lite kvar nu bara, men nu får ja ju sova så nu borde de gå mkt bättre..  

ett barn går ju ganska bra att ta med sig i nån annans bil, men två blir lite svårare..

oj, din idealiserande bild av syskon har bara den som växt upp utan! Jag har själv syskon och kan därför givetvis inte föreställa mig hur det skulle vara utan men jag känner både endabarn och syskongrupper där de varit nöjda/missnöjda med att vara själva/syskon. Livet blir inte nödvändigtvis lättare/bättre/tryggare bara för att man har syskon.

Jag har en syster. Jag känner en djup samhörighet med henne eftersom vi vuxit upp tillsammans men vi ses inte så ofta trots att vi bor i samma stad. (Stockholm) . Vi har båda familjer nu med barn och sätter ju våra egna familjer först. Så barnen är vuxna och får egna familjer så är det ju dem som kommer att prioriteras vid jul och liknande. Jag kan uppleva henne som lite sluten och egoistisk ibland och irritera mig lite på det. Min syster är väl ändå en extra människa som jag "har" hela livet. Då vi var barn hade vi trygghet av varandra och hade roligt ofta men vi slogs också och hade helt olika kompisar. Hon har alltid varit ganska tyst om vad hon känner och så. Man skall inte idealisera syskonskapet. Visst är det en extra resurs men jag tror faktiskt att man står närmare sina föräldrar och egna barn på något sätt. Syskon lever sina egna liv och alla syskonpar kommer inte alltid överens eller umgås så frekvent då föräldrarna senare är döda.