Varför vill ni ha barn?

Mea: Vad otroligt bra skrivet! Tack för att du tog dig tid att skriva ett så långt och tänkvärt svar. Sedan jag skrev min fundering på FL har jag verkligen tänkt på saker annorlunda. Som du säger, man blir ju inte helt personlighetsförändrad bara för att man blir mamma. Man kan ha kvar sina intressen och sitt liv. Jag har bara fått för mig att det inte kommer att bli så.

En lite fundering, är det inte lite riskabel att skaffa barn för att göra sin sambo glad och för att man längtar efter sin katt? Okej jag kanske hårddrog det lite men att skaffa barn för mig är att verkligen längta efter det. Nu blev allt väldigt bra för dig, ta det inte fel, det är bara en fundering. Men hur kunde du ställa upp på att bli gravid fast du egentligen kanske gjorde det mer för din man? (jag tolkade det du skrev så, kanske jag missförstod)

Det är ett bra tips att prata ut om saker. Jag har berättat allt det här för min kille och han förstår och ställer ingen press på mig. Han vill inte ha barn nu, men han vill ha det ngn gång i framtiden, det vill inte jag. Kanske han hoppas att jag ändrar mig, kanske jag hoppas att jag ska ändra mig? SOm sagt det finns några år kvar att vara vild and crazy på ;o)

Ha en härlig helg!

Worky

Hahaha! Jo, du har helt rätt, visst är det riskabelt!
Men jag visste ju ändå inom mig att jag troligen skulle ha barn förr eller senare åndå, så varför inte förr? Mitt liv kändes så fasansfullt tomt när min bästa vän var död, han blev 17 år och hade varit med mig sedan jag var 10. Och så tänkte jag på uttrycket "man saknar bara de barn man inte fick" och insåg faktiskt att det var sant. Faktiskt; redan några månader in i graviditeten, vilken var vidrig i början (jag är en sån där som alltid får alla biverkningar av medicin, och det var visst samma med graviditeten) så kände jag, att om något skulle gå snett så skulle jag nog bli ledsen.

Att jag skrev så långt är för att jag gillade dig och din fråga. Den var ärlig och öppen och vågade visa svaghet! Ofta när man ställer den där frågan så händer det att man tros vilja bråka eller dylikt, för det är inte så PK att säga nej till barn och då är det lätt att man inte tänker efter utan drar slutsatser om innebörden utan att verkligen ha förstått.

Ja, personlighetsförändringen... jag trodde verkligen på hela paketet. Men jag såg rätt snabbt att det är ett val.

Jätteskönt att du fått många bra svar och att det känns lite coolare nu. Jag hoppas att allt blir JÄTTEbra, med eller utan ungar!

Hej Worky!

Precis som du så har jag tidigare alltid sagt att jag inte vill ha barn. Jag förstår inte dem som "längtar" efter barn, jag har själv inga sådana fysiska känslor. Jag har alltid tänkt att om jag någon gång vill ha barn så är det för barnets skull, inte att jag vill ha en bebis, som så många pratar om.
Vill iaf bara berätta hur jag har det nu. Jag har precis fyllt 31 och plötsligt handlar det inte om "vill jag har barn eller inte" utan om "vill jag har barn så _måste_ jag bestämma mig nu innan det är för sent!"
Så kanske kommer du att tänka om, det är inget man vet i nuläget.
Lycka till, oavsett hur det blir

Aurum: jag tycker du tänker rätt; man ska inte skaffa barn för att man vill ha en bebis! Oavsett vad man tycker om bebisar så växer de upp och då blir allt helt annorlunda!

Har funderat på samma sak som du. Tyvärr så tror jag inte att det du skriver stämmer, att du kan förbli densamma som du var innan. Även om du skulle vilja det, så kommer du prioritera om ganska rejält och då försvinner tiden att vara den du var. Med barn i livet så finns det en omöjlig ekvation, eftersom det inte finns tid till både barn/familj, er relation och dina personliga intressen. Så något får strykas, och för de flesta blir det inte barnet.

För min del så blev det personliga intressen, och livet har blivit ganska trist. Så åter till frågan. Vad är meningen med att offra det som gör en lycklig (relationen eller intressen)? Barnet som sådant? Men i så fall, när barnet växer upp så kommer det ju också offra det som gör honom/henne lycklig genom att skaffa barn?

Finns det verkligen inte något mer?

grubblar: Sen beror det ju på vad man haft för egna intressen...många kan helt klart fortsätta som vanligt, det blir mera omständigt men det är man väl oftast beredd att ta!

grubblar: visst kan man få ekvationen att gå ihop! Det beror förstås på vad man har för intressen, men många sakar kan man göra tillsammans med barn! Jag älskar t.ex. friluftsliv och barn brukar också gilla att vara ute i naturen! Lätt att få ihop! Sedan är det självklart så att villkoren ändras; man kan inte hålla på med extremskidåkning tillsammans med ett litet barn, utan man kanske får nöja sig med att kava runt i skidspåret utanför knuten. Men alla sådana uppoffringar uppvägs av det underbara i att se glädjen i barnets ögon när han/hon får delta och ha roligt tillsammans med sina föräldrar! Barn vill vara med och härma de vuxna/vara duktiga!

Sedan är det viktigt med vuxentid ibland, både med sin partner och ensam, men det går också att få ihop! Vi har varsin aktivitet utanför hemmet en gång i veckan och det räcker långt tycker jag!

Du frågar om det inte finns något mer än att ge upp det som gör en lycklig när man får barn, men att även om man offrar en hel del för sin barn så kan ingeting i världen uppväga den lycka det är att ha barn! Som jag skrivit tidigare i den här tråden har jag många andra intressen än att "bara" vara mamma, men allt det skulle vara meningslöst utan min son! Han är den största lyckan i mitt liv och allt annat bleknar vid sidan av den kärlek jag känner!

Sedan tror jag att sjävla längtan efter barn och även kärleken till barnen är ett kemiskt trick av naturen för att släktet ska leva vidare! Det är ioftast nte så övertänkt varför man vill ha barn men de flesta blir väldigt nöjda med sina små glin!

Kommer ihåg ett samtal jag hade med min pappas sambo för kanske 10 år sedan; hon tyckte att jag var egoistisk för att jag sa att jag inte ville ha barn medan jag tyckte att hon var egoistisk som skaffat tre barn - barn ber ju inte om att bli till s.a.s. Så vad kommer först, hönan eller ägget?

Jag har alltså alltid innan sagt att jag inte vill ha barn och yngre kvinnor har tittat lite konstigt på mig medan äldre kvinnor har lett lite överseende och sagt att "det kommer"! Och nu måste jag säga att det har det...den biologiska klockan jag inte trodde fanns har börjat klämta lite svagt. I morse såg jag t.ex. ett inslag på nyheterna med närbild på en bebis och jag kände nåt i maggropen jag aldrig känt förrut! Tror helt enkelt att ju mer man ställer in sig på att skaffa barn desto mer vill man det, precis som TS sa att hon tidigare alltid tagit åt sig mest av de negativa aspekterna av barnalstrandet.

Jag känner mig livrädd inför tanken att bli mamma men det är kanske just det som behövs för att man ska bli uppmärksam på vilken stor grej det är egentligen?

Har aldrig förstått argumentet om egoism vare sig i den ena eller den andra riktningen. Väl förenklad förklaringsmodell kan jag tycka.

Näe, bäbis är man ju bara i typ 11-12 månader och bebistiden går (allt för) FORT...

Det är dyrt, jobbigt, skolplikt och va gravid och föda är ju inte det roligaste. 

Om man slapp föda dem men då måste man bo i usa de kan ha surrogat mamma och där har de ej skolplikt heller så man kan va ute och resa hela tiden som wolters world i usa vill man ju ej ha sitt barn i skolan.