Vi klarar inte av våra barn...

Hur fick ni reda på att hen hade mycket hög IQ, om jag får fråga? Vi sitter i samma sits med svårigheter men inget av det "vanliga" diagnoserna stämmer bra till 100%. Han är 4,5 år ganska smart men extremt jobbig.

1. Ni föräldrar måste vara överens och samarbeta.

2. Båda föräldrar måste vara aktiva. Om en förälder är mer aktiv så kan den behöva backa och den andra ta mer plats. Påminn varandra hela tiden.

3. Sätt de gränser ni vill ha. Egentligen börjar detta redan det första levnadsåret och redan när barnet är 4 år så har mycket av personligheten formats. Men inget är för sent.

4. Försök ta ett barn var. För ibland kan de trigga varandra.

5. Minska eller ta bort skärmtid. Så kan göra barn otåliga, rastlösa och uppstressade. Den snabba dopaminkick som man får av snabba datorspel, sociala medier, youtube, mm är inte bra för barns hjärnor.

 

Och hur gammal är du nu om man får vara fräck och fråga? För man får känslan av att du fortfarande är 19 med tanke på dina fördomar och hur du resonerar. Föräldrar över 40 år har nog i många fall mer ork, tid och tålamod än de flesta 19-åriga föräldrar. 

Mer tålamod kanske men knappast mer ork. Jag var förälder när jag var yngre och sen igen nu när jag är 40+. Att sova lite var inget större problem när jag var yngre. Nu är det hur jobbigt som helst. 

Mest troligt 29 eftersom tråden är 10 år gammal.

Min punktlista på 5 punkter ovan fick två nedröstningar. Varför? :) 

antagligen för att folk inte vill uppfostra sina barn för att det är för jobbigt. 

Förmodligen för att tråden är från 2013. Barnen i trådstarten är stora nu. 

Jag kan inte säga om något av dina barn har någon diagnos eller inte utifrån ditt inlägg. Endel småbarn är helt enkelt "galna". Jag förstår dina känslor helt och hållet och inget att skämmas för. Jag instämmer med vad någon annan skrev, att era barn kan vara överstimulerade. Kanske prova att ha lugnare aktiviteter ett tag och mer "mys" hemma? Här är några fler tips:

Lågaffektivt bemötande.
Jag har jobbat endel i särskolan och där hade vi några elever som hade adhd kombinerat med intellektuell funktionsnedsättning. Det betyder i princip noll impulskontrol och ändlös energi. Även om dina barn inte har diagnoser, är arbetssätten sådana man kan använda med alla småbarn anser jag. Med dessa barn jobbade vi stenhårt med struktur, synliga scheman, förutsägbarhet. Skulle mamma hämta tidigare för tandläkarbesäk en dag fick man börja förbereda dagen innan och sen traggla hela dagen för att personen skulle acceptera. Vi eliminerade också "risksituaioner", tänkte noga igenom vilka situationer som funkade, vilka elever som triggade varandra, och undvek eller skräddarsydde dessa så långt de gick utifrån varje elevs behov. Planera, ligga steget före. Sen, när stunden är där och det går för långt använde vi oss av avledande manöver. En elev älskade lejonkungen och när hen va på väg upp i affekt satte vi på lejonkungens musik på en mobil samt tog fram ett gosedjur med lejonkungen för att avleda. Detta överraskade hen och gjorde att hen liksom kom av sig i sin affekt. Kanske ha nåt sånt ess i rockärmen i mataffären? 

Mitt nästa tips: va bestämda.
Ert yngsta barn är ganska litet och givetvis ska man försöka vara pedagogisk, förklara och vara mjuk med barnen. Men i er situation kanske ni bör prova att ha en mer konsekvent och auktoritär stil i vissa situationer. Jag menar inte att det ska förekomma våld eller hårda ord. Men att visa vad som är ett acceptabelt beteende eller inte och ge tydliga direkta konsekvenser för icke önskvärt beteende är också en viktig del i att uppfostra barn. Narrativet kring barnuppfostran idag genomsyras av att barns känslor ska tas i beaktande i alla situationer. En jättefin tanke, men det funkar inte i praktiken. Vissa saker är helt enkelt inte okej, oavsett. 

Jag tror säkert att ni gör ert bästa som föräldrar och att ni är superbra föräldrar. Det kan också vara faser, vissa barn är galna i perioder, sen mognar de och lugnar sig. Jag önskar er lycka till och hoppas på det bästa för er <3 

Och folk tycker att man är knäpp som inte vill ha barn. Det låter ju verkligen skitkul....

Du vill säkert tycka jag är hemsk - men saken är att dina ungar är rysligt ouppfostrade. Idag är det ett allmänt accepterat fenomen och idag daltas det och curlas till den milda grad. Barn växer upp med total frihet utan ansvar. 

Därför ser samhället ut som det gör idag, barn och unga får aldrig ta konsekvensen av sina beslut, istället försöker alla parter (föräldrar, lärare, läkare, psykologer och socialtanter) att få ungen diagnostiserad med ADHD eller eller vilken annan bokstavskombination som helst som skall lixom förklara ungens olämpliga beteende. Och då i och med diagnosen krävs det inget av barnet - men av föräldrarna. Som många gånger önskar att dom aldrig skaffade barn.

Kan finnas.flera anledningar men de två troligaste skulle jag säga är att folk är slappa i sin uppfostran och att de anser att gränser och regler är skit. 

Eller det enkla faktumet att du är en man.