Hur berätta för 7-åringen att vår katt inte längre ska vara kvar hos oss ?

Herregud vad elaka kommentarer du fått från vissa... tycker ni tar ert ansvar som provar allt och verkligen försöker.

Kan inget tillägga än att önska er lycka till!

Men jag tror du läser inlägg som fan läser bibeln. Det är väl ingen som har pratat om att gå bakom ryggen på sina barn? Snarare tvärtom. Missuppfattade du mitt inlägg på det viset? För att katterna just nu bor hos mormor? Min son är ofta där och hälsar på. Det skulle aldrig falla mig in att avliva våra djur utan att han är informerad och tillfrågad om han vill vara med. Så stor är han. Och alldeles självklart ska ha få ta adjö ordentligt! Däremot pratar jag alltså om att överdriva problemet något för att det i hans värld inte ska råda några tvivel om att alla alternativ är uteslutna. För att han ska må så bra som möjligt mitt i alltihop helt enkelt.

Men inte heller det är särskilt lätt ska jag säga. Jag gillar INTE att ljuga för mina barn, inte ens vita lögner som i det här fallet. Vet inte hur jag ska hantera det om han börjar diskutera saken när han blir äldre. Den här situationen är helt enkelt jäkligt besvärlig!! Och jag upplever att både T'S och jag gör allt vi kan för att lösa den på ett så vettigt sätt som möjligt. Att skriva hit och be om nya idéer och input tycker jag är EN bra sak att göra.

Lycka till TS!

"Nästa gång sonen kommer hem till oss kommer hans sune att vara borta"

Om det är att läsa inlägg som fan läser bibeln så ....

Låter ju i mina öron fortfarande inte som om TS avser låta barnet vara delaktigt el få en chans att bearbeta och säga ajö...

Nu läste jag om trådstarten. Okej, TS skriver att när barnet kommer hem från pappa nästa gång kommer katten att vara borta. Ja, man kan nog vända och vrida på det åt många olika håll och det beror förstås också på vem just det här barnet är, hur man bäst ska hantera det. Men jag tänker nog att det är vettigast att försöka ha barnet med på tåget så mycket som möjligt. Även om det blir sorgligt och jättejobbigt, så är det nog oftast det bästa för så här pass stora barn att vara med om det som händer. Att få ta adjö, men också att få känna sig delaktig och ansvarstagande. För att avliva ett djur ska inte handla om att göra sig av med det på ett bekvämt sätt. Det ska vara ett sätt att hjälpa djuret vid svår sjukdom och att ta sitt ansvar som djurägare. 

Och så har vi de här hopplösa undantagsfallen också då...

Så, okej, i princip håller jag med dig Queenie. Men jag skulle nog inte uttrycka mig riktigt som du gör.

Hej!

mitt råd till er är att kolla på ett program som går på Animalplanet ( tror jag) o det heter " My cat from hell" o med Jackson Galaxy
Han framställs lite som katternas motsvarighet till Cesar Milan för hundar o jag tycker han är mkt duktig.

Han hjälper kattägare som har katter med beteendeproblem som tex kissar i soffor o sängar, river på allt, är aggressiva o klöser folk mm och han är mkt duktig på att få katterna normala igen

hittade ett kattforum på nätet som skriver kt om Jackson galaxy:

www.kattforum.se/viewtopic.php&t=220785

sök på nätet efter Jackson galaxy, måste ju finnas filmer med honom som man kan titta på o förhoppningsvis kan ni med hjälp av det hitta ut varför er katt gör dessa saker. borde ju gå att hitta de program där han hjälpt ägaren vars katter kissar där de inte skall.

det lilla jag kommer ihåg från ett program där han hjälpte just ägare vars katt kissade i soffan var bla ( precis som någon annan skrivit) att sanden i kattlådan var för grov o det gjorde ont  i tassarna på katten när han skulle använda den, men där var även andra saker som jag ej kommer ihåg som hjälpte.

Hoppas ni hittar hans program.

Men för helvete!!!!!!! Läs om och läs rätt..... Fan vad ledsen jag blir på folk.... Säger inte rubrikjäveln allt?

Rubriken kombinerat med innehållet kan faktiskt inte tolkas på annat sätt än att ni avser göra er av med katten undertiden som barnet är hos pappa och att ni vill ha hjälp med hur ni ska berätta det för pojken.

Jodå. Det är därför vi är några stycken som tycker att du får dumma kommentarer. Men strunta i dem. Såna nötter dyker alltid upp på alla forum. Det Queenie och jag pratade om var meningen du skrev som vi tolkade som att ni planerar att "passa på " att avliva kisse medan sonen är hos sin pappa. Självklart tänker du prata om det med honom och låta honom ta adjö, det inser åtminstone jag. (Men jag ska förstås inte tala för Queenie.) Det är precis det som är din rubrik. Men det jag är inne på är om man t.o.m. ska ge barnet en chans att vara med om själva avlivningen. Där kan nog folk ha ganska olika uppfattningar om vad som är bra. Men mina egna erfarenheter av  många husdjur i barndomen är att det är väldigt värdefullt att få klappa och gråta en skvätt över det döda djuret. Vare sig det har dött av sig självt eller blivit avlivat. Minns en hund vi hade som blev sjuk och måste avlivas. Då följde jag inte med till veterinären och det har känts fel ända sedan dess.

Inlägget kan nog väljas att tolkas precis hur man väljer... Vi frågar alltså om råd hur vi på bästa sätt talar om för sonen att vi inte kan ha kvar vår katt. Självklart ska han få säga farväl!!!! Om d vill säga inte funkar m ny låda i sand nu... Men att åka m honom till vet eller landet gör vi utan sonen.

Det var ju bra att ni tänker låta barnet vara delaktig. Dock är det ju fortfarande svårt att förstå varför du då skrev att katten skulle vara borta när barnet kom hem från pappa. Kanske skrev du fel...

När våra föräldrar var tvungen att göra sig av med katten så sa de helt enkelt till oss att katten måste säljas på grund av att mamma var allergisk (vilket är sant). Tidigt en morgon "försvann" katten medan vi låg och sov, de sa att en köpare varit där och hämtat den och att vi fick 50kr var eftersom de fick 100kr i symbolisk summa vid köpet. Det var inga konstigheter, vi förstod att katten måste säljas.

Det var först på äldre dar som jag reflekterade över det, katten var gammal och inte i så god kondition, jag tror att de avlivade katten. Har frågat två gånger om vad som egentligen hände med katten men de hummar fortfarande om att de inte riktigt minns, de sålde den väl..? var det inte så? (kan tillägga att det här hände för över 20 år sedan, jag vill ju bara veta om katten verkligen blev såld eller om den avlivades, skulle inte bli ledsen om det var så att den faktiskt blev avlivad eftersom det trots allt är över 20 år sedan). Men som barn accepterade vi utan några som helst problem att katten var tvungen att flytta ut, katten såldes iaf officiellt och vi reflekterade inte mer över det. Vi fick förklarat för oss varför och accepterade direkt. Barn är oftast inte så väldigt mycket mer komplicerade än så och har ofta lättare än vuxna att acceptera sådana förändringar.

Men snälla.... Ja, katten skulle vi om det blev så, ta bort när sonen är hos sin pappa, han skulle inte få hänga med. Han skulle istället få säga farväl innan. Vad är problemet? Allvarligt...

Nu efterhanskonstruerar du. Du sa tydligt hur ska vi förklara att katten är borta när han kommer hem från pappa. Varför skulle ni behöva förklara det om nu innan berättat och han hade fått ta farväl? Nåja, det viktigaste är ju att du nu verkar ha förstått att det är viktigt att låta barnet ta förväl och förbereda sig innan det sker. Gott.

Otroligt... Jag skriver att jag vill ha råd hur man lägger fram att vår katt ska bort. Om du väljer att tolka på ditt vis så varsågod.

Jag läste innantill. Inga tolkningar :)

Vi tog bort vår gammelkatt för snart ett år sedan pga. sjukdom (hon fick cancer i njurarna). Var med henne på djurkliniken för en undersökning med UL när dem upptäckte att det hade spridit sig och vi beslutade att ta bort henne när vi ändå var där. Tog med henne hem för att begrava henne i trädgården och våra två barn som då var 6 och 4 år gamla fick se henne när hon var död, dem "bäddade" med hennes favvofilt i lådan och var med och begravde henne. Vi valde att inte hymla med döden och även om dem har svårt att förstå vart Chilee är nu så tror jag ändå det var rätt att inte mörka det. Dem pratar om djurhimlen och att hon sitter där uppe och äter räkor hela dagen...
Gick även något barnprogram på barnkanalen för ett tag sedan om just husdjur och döden. Kanske går att leta reda på det och visa.

För övrigt så hade vi en katt när jag var liten som roade sig med att kissa i sängen. Vi testade massor av saker och tvättade mängder av sängkläder. Lösningen på vårt problem blev värmepellets i kattlådan. När vi testade det slutade han äntligen efter lååång tid som sängkissare.

Lycka till med vad ni än bestämmer er för.

Har bara läst TS och beklagar verkligen sorgen -  jag blev också tvungen att ta bort en katt av samma anledning. Fast den kattan var till åren kommen och hade ändå varit tvungen att avlivas inom ett par år... så jag gav upp men  då hade vi kollat ALLT inklusive urinprover för att utesluta sjukdom i urinvägarna, försök att ändra beteendet med fler lådor etc  :(  kanske var hon lite senil som blev en sur kissfia på gamla dar. Hon var helt frisk i kroppen enligt veterinären.

Till barnet tror jag det bästa är att ni säger som det är. Hårt, ja, men en katt som kissar så mår troligen inte bra av någon anledning och när man har gjort allt för att få fram en lösning och inget fungerar så finns det inte mycket att göra. Mitt barn accepterade det även om det var fruktansvärt ledsamt. 

Finns det alternativ till avlivande? Har ni kollat möjligheterna till omplacering tex hos familj på landet där katten kan få röra sig utomhus? För det är ett hopp, att ett miljöbyte kan få katten att ändra beteende om ingen sjukdom ligger till grund. Min älskade katta var fd vild katt och hade av mentala skäl aldrig klarat att byta familj eller miljö, det var ingen annan än jag som fick hantera henne. Men er katt kanske har förutsättningar att flytta?

Jag har i vuxen ålder haft en katt som kissade inne, första gången var det njursten, han var då kastrerad. Sen började han kissa inne igen och jag gav bort honom till en annan familj eftersom jag förstod att han inte trivdes, han hade heller ingen möjlighet att gå ut. Han har aldrig kissat inne hos den nya ägaren, vilken jag har stadig kontakt med då vi är släkt.

När jag var 9 år fick vi avliva en katt för att den var sjuk. Jag tycker att man ska kunna, på ett fint sätt, berätta för en 7åring att katten var sjuk/inte mådde bra av att bo här hemma och därför måste man låta katten få somna in, för det är så det funkar med katter. Mina föräldrar sa som det var, jag grät lite men det var inte värre än att jag kom över det, precis som en vuxen människa till slut kommer över en sorg.

Jag tycker man över lag hyssjar väldigt med döden oavsett vad eller vem det handlar om. Döden är inget att vara rädd för och det är inte tabu att prata om eller förklaras. Vi ska alla dö och folk dör hela tiden. Jag tycker det är något som ska vara väldigt naturligt för våra barn.

De barn jag har arbetat med på förskolan har varit väldigt undrande och nyfikna på döden och vad som händer sen. Ofta har vi kommit in på om det finns någon Gud som tar hand om de som dör. Var jag är väldigt noga med att säga "jag vet faktiskt inte, vad tror ni själva?" För det är svårt att (inte) påverka barns tro, vilket jag tycker att man inte ska göra om man inte är förälder till barnet.

Barn vet mer och förstår ju trots allt mer än vad vi tror.

Ja vet va du går igenom vi har nyligen haft samma problem men katten kissa på våra kläder inge kul alls fakiskt men förklara för sonen hur de ligger till han kommer såklart bli ledsen men en frisk katt gör inte så enligt mig i alla fall sonen kommer va ledsen men de får man ta

Sängen måste rengöras med ex urine off. Sen sätter du in Feliway o stäng för guds skull sovrumsdörren!!!! Verkar vara mkt du inte gjort!