Vem har rätt?

Termen "umgängessabotage" borde inkludera att inte prioritera att träffa sitt barn mer än 3-4ggr om året. Det om något är väl att sabotera en relation, iaf om man ser det ur barnets perspektiv. 

Vet inte var man fått uppgiften om 3-4 ggr per år? Enligt Ts har det varit mer, inkl har pappan övernattat hos barnet - ibland under ett par veckor. 

TS har själv skrivit att det inte går att resa till barnet mer än en gång i kvartalet, det som planeras är att ha barnet "vissa semesterveckor, varannan jul etc" - dvs ett extremt litet umgänge som är baserat på pappans och nya flammans vilja och villkor och inte på barnets behov. Detta kallar TS att "ta ansvar". Pyttsan. 

Sen komma dragande med att det är mamman som saboterar umgänget om hon inte går med på att skicka 4-åringen så långt bort att det inte är möjligt för en vuxen karl att resa sträckan mer än en gång i kvartalet innan barnet känner sig helt trygg med personen och vill följa med denne hem... Suck. Är det någon som saboterar umgänget med barnet så är det pappan själv. Flytta närmare om han är seriös och vill ta ansvar. Har aldrig förstått det här pjoskandet med "föräldrar" som bara tar ett marginellt ansvar eller skiter i det helt för att sen flera år senare dyka upp och då bara få beröm och cred och ryggdunkningar trots att de fortfarande bara vill ta ett ytterst marginellt ansvar på sina egna villkor. 

Mycket BRA skrivet!

För att skapa en bra möjlighet att få ett fungerande umgänge skulle även mamma kunna flytta närmare pappan.....att sen skriva att pappan bara tagit marginellt ansvar tycker jag är fel, ser inte att det framgår i tråden. Det skulle kunna vara så men jag kan inte se att det absolut är så.

Att sen pappan har en begränsad tid med sin son är väl ändå bättre än att han inte har det överhuvudtaget.

Nej, men lagen ser sällan till barnets bästa. De där gamla skrifterna dammar det gammalt om. De bör ses över och uppdateras. Ingen med känsla, hjärna och hjärta kan ha knåpat ihop lagar som gäller kring familjerätt.

Radhuspinglan skrev "Nej, men lagen ser sällan till barnets bästa. De där gamla skrifterna dammar det gammalt om. De bör ses över och uppdateras. Ingen med känsla, hjärna och hjärta kan ha knåpat ihop lagar som gäller kring familjerätt."

I den frågan kan jag i stort hålla med Dig. Tyvärr är familjerättens område i huvudsak dominerad och utformad av kvinnliga representanter. De som skapar lagförslagen är i huvudsak kvinnor, de som arbetar hos socialen är mest kvinnor, ombud i rättsprocesser kring barn är oftast kvinnor, utredare hos polisen om brott mot barn är ofta kvinnor o s v. Summa: Det skulle behövas mera manliga perspektiv i barnfrågor rent generellt. Tycker att vi i Sverige skulle ha särskilda barndomstolar så som flera länder har, eftersom barnfrågor (både brott mot barn och vårdnadsfrågor m m) är speciella och enligt min mening fordrar särskild träning och utbildning hos dem som dömer i frågorna. Hur som helst har ju alla olika uppfattning om vad som är "barnets bästa", så det ligger delvis i sakens natur att man ofta tycker att domstolarna gör fel.

Angående frågan i denna tråd så vidhåller jag mina ståndpunkter som lagts fram i olika inlägg:

- pappan borde flytta närmare barnet och se till att genomföra dagumgänge innan övergång till övernattning sker. Han bör eftersträva ett så regelbundet och frekvent umgänge som möjligt.

- pappan bör ta det varligt med att introducera en ny partner och först etablera en egen relation med barnet.

- mamman bör sluta lägga sig i var och hur pappan utövar umgänget på hans umgängestid och i övrigt inte blanda ihop sin bitterhet över den kraschade relationen med barnets behov av en far. Tror att det finns risk att denna mamma börjar/har börjat att umgängessabotera och det är bråttom att umgängesdiskussionerna blir av mer formell och saklig karaktär = tror pappan behöver ett ombud.  

Håller med.........

Det framgår i TS att pappan ALDRIG tagit hand om barnet på egen hand och att umgänget handlat om i snitt en gång i månaden. Eftersom jag är av uppfattningen att småbarn behöver omsorg och omhändertagande månadens alla dagar och alla timmar så är det här "ansvaret" som pappan tagit väldigt marginellt.

Visst, mamman kan flytta närmare pappan - men varför skulle hon det? Hon har varit ensamstående i fyra år och helt säkert fått göra en massa uppoffringar och anpassningar för att klara uppgiften. Och nu skulle det vara hennes skyldighet att flytta en mycket lång sträcka för att pappan ska "kunna" (vilja) ta ett ansvar som han borde tagit redan för fyra år sedan utan minsta uppoffring eller anpassning?

Är det bättre att män leker familj när det passar dem än att de inte har kontakt alls? Ja det argumentet brukar iaf många män använda för att legitimera sitt bristande ansvarstagande. Men jag lever som sagt i uppfattningen att barn behöver omsorg och omhändertagande varje dag, inte bara när föräldrarna har lust eller anser sig "kunna". Kvinnor kan aldrig komma och gå ur sina barns liv som de vill. Varför ska det vara legitimt för en man att göra det? Har du ett barn så är det ditt ansvar till 50% och man får ta det ansvaret vare sig man vill eller inte med de uppoffringar som krävs helt enkelt. Frågan "är det inte bättre att man brister i sitt ansvar till bara 90% än om man brister till 100%" är inget mer än retorik för att få folk att framstå som hedervärda för det lilla de gör för sina barn så allt de inte gör för sina barn inte märks. 

Tyvärr kan även kvinnor komma och gå ur sina barns liv. Och det finns fullt av barn som inte träffar sina mammor. Också. Finns ett flertal trådar bara här på FL om mammor som inte sköter sitt umgänge...
Man kan helt enkelt aldrig tvinga en man ELLER kvinna att ta sitt ansvar, om de inte själva vill.

Min mamma tillika mormor till mina barn träffar mina barn ungefär lika ofta som pappan i TS och jag har oftast varit med. Jag har inga som helst problem att låta barnen sova över hos henne fast vi träffas en gång i månaden, ibland längre mellan tillfällena. Ett barn på fyra år borde klara av det hos mormor och borde då klara av det hos sin pappa. Vad är skillnaden?

Eller har de flesta dagligt umgänge med barnens morföräldrar och skolar in dom ordentligt i flera månader, tom år innan mormor och morfar får låna barnen över natten? Skulle inte tro det!

Det låter vettigt det du skriver. Samtidigt...  barn är så himla olika. När jag var liten, 4-5 år, så var jag massor hos min mormor. Min pappa lämnade mig där då och då och hämtade mig några dagar senare och jag älskade det. Men min bror har aldrig sovit över hos vår mormor. Han ville inte, vågade inte. Han försökte en gång när han var 7-8 år men blev ledsen på kvällen så pappa fick hämta hem honom.

I det här aktuella fallet så har vi en liten fyraåring vars pappa träffat honom oregelbundet och aldrig tagit hand om honom ensam. Jag minns inte om det stått något om 4-åringen någonsin varit hemma hos pappan och hälsat på eller om det är en helt ny miljö för barnet. Där finns dessutom en ny partner som 4-åringen aldrig har träffat och kanske även främmande barn?

Och mamman till barnet som levt med honom i princip varje dag hela barnets liv är tveksam till om detta kommer att bli bra för barnet. Hon vill att pappan träffar barnet mer på barnets hemmaplan först. Jag har inte läst något i den här tråden som tyder på att pappan i detta fall känner barnet och barnets behov bättre än mamman.

Det handlar inte om att mamman inte låter pappan träffa barnet. Inte heller om att hon säger att barnet inte får åka hem till pappan (som bor så långt bort att jag gissar det är HELT omöjligt att åka hem på kvällen om barnet är ledset). Bara om att mamman vill att pappan träffar barnet på barnets hemort några gånger först.

Om nu pappan verkligen har bestämt sig för att få en fin relation till barnet - är det inte ett pris som han kan betala då? Att träffa barnet några helger på mamman och barnets hemort? Och att sedan pappans nya inte är på plats de första gångerna som barnet hälsar på hemma hos pappan?

Dessa övernattningar kanske inte handlar om att barnet skickas hela veckor till en plats så långt bort att du som mor blir helt otillgänglig? Men barn är olika, själv sov jag över borta första gången när jag var 9 år. Sova borta var bland det mest obehagliga jag visste som barn. Därför får man lyssna på mamman som känner barnet bäst och bedömer hon att "inskolning" hos pappan behövs så behövs det antagligen. Det gör åtminstone ingen skada. Och här finns en STOR skillnad på en far och en mormor. En mormor har ingen skyldighet att vare sig passa barnbarn eller anpassa sig efter barnbarn men en far har en skyldighet att se till barnets bästa även om det innebär krångel och trassel för honom själv. 

Du har helt rätt. Det finns kvinnor som lyckas trassla sig ur ansvaret också, men det är ganska så långt mycket ovanligare. Det är samma kategori ansvarslösa oavsett kön. 

Och visst, man kan inte tvinga någon att ta ansvar. Men tar man inget ansvar ska man heller inga rättigheter ha som jag ser det. Tyvärr har "föräldraansvar" blivit synonymt med att inneha rättigheter utan att man nödvändigtvis måste uppfylla några skyldigheter gentemot barnet. 

JA! Självklart är det så det ska gå till alltså att barnet måste lära känna sin pappa först innan pappan och nya styvmamman bara kan ta barnet. Självklart! BRAS och moget gjort av mamman att erbjuda sig att pappan får lära känna barnet hos henne. Förstår inte alls din ilska mot mamman och undrar om du förstår vad ett barn är för något egentligen.