Min son gör "inbrott".

Han har trots otroliga provokationer från andra barn aldrig slagits. Vilket är en oerhörd styrka när det gäller ett barn med adhd. Så dina fantasier kan du behålla för dig själv. Och du tycker jag ska ge upp kampen för min son?

Du dömer ut hans snällhet och empati på grund av obetänksamma händelser. Han är den som tröstar andra barn som slagit sig, blivit retade eller orättvist behandlade. Han gråter över döda djur i vägkanten. Han ger bort sina sista kronor till tiggare. Han känner av när andra inte mår bra och uppmuntrar dom till att bli lite glada.

Och detta är vad jag bl a uppfostrat honom till! Men i dina ögon har jag misslyckats på grund av några negativa händelser? Och ska skicka honom till andra?

Känns som han när det gäller förmågan till impulskontroll och konsekvenstänkande ligger på en nivå som är lägre än vad min 7-åring har, snarare där min 4-åring är.

Min 7-åring kan jag lämna ensam hemma en kort stund medan jag hämtar lillasyster, och han kan leka på gården utan uppsikt, men med ett fönster öppet. Han får gå själv sista biten till skolan, men inte hela vägen.
Han skulle aldrig i livet få för sig att göra inbrott eller med avsikt förstöra något.

Min 4-åring kan jag lämna framför TV:n när jag springer till tvättstugan. Hon får vara ute på gården med storebror, men jag håller mig i köket där jag hör henne hela tiden och kan se henne, och jag tittar till henne ofta. Hon får gå själv hem från närmsta gatuhörn där jag ser att hon går in i vår port.

Ingen av dem kan vara med kompisar utan att en vuxen är närvarande och åtminstone hör vad de gör.

I och med att din son inte klarar av att kontrollera impulser och inte har ett konsekvenstänkande som en "vanlig" 10-åring kan han inte heller få den frihet som en vanlig 10-åring får.

Han kan gärna umgås med vänner, men med vuxennärvaro.

Fritids, fler uppstyrda fritidsaktiviteter, "storebror", ta med honom till jobbet om det går efter skolan, samarbeta med andra föräldrar med att ha koll på ungarna,  söka vårdbidrag och gå ner i tid för att ha uppsikt över honom, är helt OK lösningar. Vara ute med kompisar själv är inte bra.

Vad är det som gör att de andra barnen hänger med på upptågen? Har de också diagnos/ ligger i gränslandet eller är de bara dåligt uppfostrade?

För några dagar sedan handlade Dr Phil om en kille som var 18 år som som började snatta och stjäla från andra när han var 7-8 år. Denne kille  stal saker från sina föräldrar, från grannar, från affärer dessutom förstörde han andras egendom. Killen hade åkt fast för snatteri 25 ggr men polisen gjorde inget mer än att köra hem honom.
Killen sa själv att han fick en kick av att ta saker han ville ha dessutom kände han inte några skuldkänslor alls över vad han ställde till med. Denne kille vaknade på morgonen och började i princip direkt leta igenom familjens hem efter något att ta.
Nu såg jag inte hela programmet men det framkom att killen varit hos massor med psykologer och psykiatriker under årens lopp, alla hade givit lite olika diagnoser...

Kanske kan du hitta tips i det programmet.

Jösses, en liten minoritet av alla som begår småstölder eller vandaliserar blir påkomna av föräldrar eller utomstående, vilket innebär att myndigheter involveras i en liten minoritet av fallen.

Många föräldrar är fullständigt clueless, de lever, på riktigt, under en sten. TS verkar ju vara medveten om vad hennes barn gör, det är mer än vad man kan säga om många andra.

Vakna för fan. 

För mig låter det ju klart att han inte är mogen att gå ut själv med kompisar utan att en vuxen är med. Eftersom han är impulsiv så kanske man får behandla honom lite som ett yngre barn i det avseendet = följa med ut. Fritids efter skolan låter också som ett måste. Det är ju inte barns ålder utan barns mognad som avgör vilken tillsyn de ska ha. Och tyvärr kan ju det innebära ett ökat föräldraansvar om man har ett barn med funktionsnedsättning. Jag förstår att det är jättetufft för dig TS. Kontaktfamilj via soc kanske skulle vara något som avlastning för dig om du inte orkar hela tiden?

Sedan tror jag inte det är en så bra idé att hålla på och dra in hans skärmtid om han inte kan sysselsätta sig med annat vettigt den tiden. Om barnet är väldigt impulsivt och hittar på dumheter kanske det är en bättre lösning att han får mer tillåtelse än andra barn att sitta vid en skärm de stunder du inte orkar med att följa med honom ut eller så? Många barn med överaktivitet hittar ju avkoppling vid skärmarna också.

Jag håller med dig. Men det måste vara mycket svårt att följa sin tioåring ut med kompisarna. Jag menar, har han vänner utan funktionsnedsättning så kommer de inte att vilja umgås med honom om han har mamma i släptåg. Men jag håller med dig om att det vore det bästa, och jag håller också med om skärmtiden. 

Om de vänner som hängt på saker eller tagit initiativ till sådant som skadegörelse och inbrott borde väl alla föräldrar samverka för att hålla koll på ungarna.

Skulle mina barn faktiskt hänga på sådana dumheter skulle jag i alla fall inte tycka att de hade omdöme nog att få alltför mycket frihet.

Visst- palla äpplen eller släppa vattenballonger gör väl många ungar, men inbrott, stöld och skadegörelse är rätt så många snäpp värre.

Du säger emot dig själv, först säger du att han på impuls stjäl och krossar rutor, nu säger du att han inte ger sig på någon på impuls, hur ska du ha det? Eller är det så att han inte alls förstör på impuls utan att det är en högst medveten handling?

Som det är nu har du gett upp kampen för din son och eftersom du har gjort det tycker jag någon annan ska få försöka, någon som bryr sig mer om honom än vad du gör det är det bästa du kan göra. Låt inte stolthet hindra dig det förlorar alla på.

Du bagatelliserar det han har gjort, det är inte så att han har glömt att göra läxan eller vägrat att äta upp sina grönsaker, han har vandaliserat. Du inser inte det utan tycker det är helt okej och skyller din dåliga uppfostran på hans diagnos. Det är fruktansvärt både för honom och för alla andra med samma diagnos.

Så du menar att människor som skriker därför också måste slåss? Eller? Folk agerar olika på olika impulser och i olika situationer, det torde väl gälla även de som har en funktionsnedsättning.

Var har du läst att den här mamman tycker att det är helt okej att sonen har vandaliserat?

Man kanske inte behöver följa med ut i den bemärkelsen men kanske bjuda hem kompisarna mer och oftare. Det finns många bra sätt att hålla koll och finnas med på. Så tänker jag.

Ja, det är ju bra och det tycker jag att ts ska göra. Men barn som är tio år gamla brukar gilla att vara ute. Och ett av problemen verkar ju vara att på något sätt ha möjlighet att förutse när detta ska hända, det vet han förmodligen inte själv heller. Kanske är det flera parametrar som ska sammanfalla för att han ska ta sig för något i den här stilen. Tillfälle, kompis/ar som är med, humör och annat. 

Hur som helst så ser inte jag något i den här tråden som talar för att det här skulle vara en usel mamma (som inte du men väl signaturen dålig förälder påstår). 

Du försöker bara provocera. Du måste ha ett tråkigt liv!

Ja, precis så är det alla som inte tycker precis som dig är bara ute efter att provocera och har jättetråkiga liv.

Jag tycker synd om din son Fast jag bara läst om honom här. Hoppas han har en bra engagerad lärare eller annan släkting som kan väga upp bristen på en bra mamma.

Vad är det för fel på dig?