Anonym (Less) skrev 2016-05-28 00:13:41 följande:
Men låter fruktansvärt ju. :/ Jag var lika engagerad i början men med tiden så blev jag väl less på att ge så mycket och då så lite tillbaka. Speciellt med bonusen, vi är nära varandra men jag blir aldrig så uppskattad och älskad som jag skulle vilja vara typ. Konstigt tänk kanske vet inte. Tyckte mer om mer att man bara fick det jobbiga och inte det fina med att ha barn typ.
Elak pappa som säger så till sina barn att du inte vill träffa dem längre. :/ vilken idiot
nevermind skrev 2016-05-28 00:28:03 följande:
Har du inte fått träffa dem alls?
Nymphaea skrev 2016-05-28 02:04:42 följande:
Fy f*n rent ut sagt. Vilken jävla idiot! Hur kan man vara så jävlig mot sina BARN? Det han gör mot dig är ju inte hälften så illa som det han gör mot dem - du förstår ju åtminstone att han ljuger, det gör inte dem. De känner sig oälskade av dig.
För övrigt är han även en idiot som inte såg värdet i att ha en bonusmamma som dig till sina barn. Men han verkar ju skita i deras bästa ändå... *rys* Tur att du blev av med honom, för din skull. Hoppas han inte lyckas förstöra sina barn för mycket.
Zombie von Rymmen skrev 2016-05-28 04:44:04 följande:
Detta.
---
Coccolina skrev 2016-05-27 23:51:13 följande:
Låter som mitt ex... Vi hade hans barn på heltid, och jag älskade dem som mina egna!!!
Jag jobbar skift och hade jag dagar när jag slutade tidigt så hämtade jag alltid dem så tidigt som gick! Jag hade tog ledigt och hade mig för att vara med dem på studiedagar och lov, använda mina dagar halvdagar så han slapp vabba mer än halva dagar samt var jag ledig så tog jag såklart hela dagarna.
Erbjöd mig även att vabba...
Skötte även matlagning, städning, tvätt... så han kunde spendera så mycket som gick av sin tid med barnen.
Detta trotts att jag har sjukdomar som gör att jag egentligen inte har ork till allt sånt..
Det som var problemet var om jag tex föreslog att vi skulle hitta på något en helg. Be hans föräldrar sitta barnvakt eller så... Ja då var jag hemsk och hatade hans barn!! Men att han sen glatt frågade sina föräldrar om att sitta barnvakt de helger jag jobbade så han hade tid att meka med bilen... ja det var ok....
Jag gjorde ALLT för hans barn och älskade dem så otroligt mycket... Men föreslog jag bio en kväll han och jag så var jag ond och hemsk...
Bad jag om att jag skulle få en helg och vila, då han kunde ta barnen och åka iväg allihopa med hans föräldrar, då var jag också hemsk och ond och hatade hans barn... 
Tillslut orkade vi inte... det blev gräl hela tiden pga detta, jag bad om andrum men han vägrade förstå... Så det tog slut... Och då som hämnd sa han till barnen att jag inte ville träffa dem mer....... Trotts att han lovat mig att vi skulle få träffas då och då eftersom ju jag hade varit som deras mamma....
Det där är så jävla vidrigt att använda barn som slagträ i vuxenkonflikter som inte har med dem att göra.
Har en släkting som varit med om nåt liknande. De var gifta, men skiljde sig efter en tid, och vid skilsmässan intalade moderna barnen att exmaken hatade barnen. Hon förbjöd även barnen från att träffa exmaken. De har dock träffats ändå i smyg. Hon förbjuder även barnen att träffa alla som har någon slags kontakt med exmaken. Ett av barnens barn har också blivit intalade att exmaken hatar dem. Den soppan har pågått i 40 JÄVLA ÅR! Tanten har gått runt och hatat exmaken stenhårt sedan skiljsmässan. Och det är egentligen bara gräl som ligger bakom, inga övergrepp, stöld eller nåt annat urhemskt eller brottsligt. Vissa går aldrig vidare. Så mycket energi som spillts på detta.
Det som gör det värre är ju att jag var deras mamma... De kallade mig mamma... Vi älskade varandra så mycket... Jag gråter fortfarande och saknar dem.... är mina barn jag förlorade... Men jag har INGEN rätt... Något han gärna påpekat för mig... De är inte mina barn...
Jag fick träffa dem 1 gång efter att det tog slut... där jag frågade han om jag fick lov att bestämma saker med barnen... Var en sak vi egentligen hade lovat dem INNAN det tog slut att jag och barnen skulle göra tillsammans. Jag frågade honom när ett av barnen påminde mig om att vi sagt att vi skulle göra det (hen frågade om vi fortfarande skulle göra det) och han sa att självklart skulle vi göra det...
Men nej...
Det äldsta av barnen ringde mig en gång på sin mobil och frågade om det var sant att jag inte saknade dem och älskade dem för det hade pappa sagt... Jag försökte ringa hen i början och skickade sms så ofta jag kunde. Men han blev arg, och tillslut bytte han nummer och raderade mitt i hens telefon (han ringde och berättade det... ) Hen är så pass liten så hen kan inte sitt eget nummer så han har inte berättat för hen att han bytt numret... Utan säger bara att jag inte hör av mig mer för att jag inte bryr mig...
Man skulle kunna tro att jag hade gjort något för att det skulle ta slut... Men jag hade inte gjort något. Jag hade bara sagt att jag behövde få egentid med honom NÅGON GÅNG... Samt att jag inte klarade av att dra runt allt helt själv...
Han gjorde till och med slut per telefon när jag var hos släktingar på besök över dagen. Han bara ringde och sa att jag inte var välkommen hem... Jag fick inte komma och hämta mina saker på 3 dagar...
Han kan skicka sms ibland fortfarande och säga att han och barnen skall göra en sak, fråga om jag vill följa med, när jag överlycklig svarar ja så kommer tystnade. Inte ett pip från honom... Dagen kommer när de skulle komma, men inget... Och jag ligger och gråter istället... Önskar jag kunde söka vårdnad men det är omöjligt i min sits.
Det har gått över 2 år nu... Och ja... jag gråter fortfarande.... saknar dem så...
Önskar så jag kunde få tillbaks dem. Men mina chanser till det dog väl helt den dagen jag träffade en ny (efter drygt ett år)...
Nåja... som sagt finns inget jag kan göra....
