Hjälp! Ni som av olika anledningar inte kommer överens med/ tycker om era bonusar- vad gör ni för att uthärda tiden ni har dom? Vi har bonus varannan vecka, och den veckan har jag ångest, är stressad och känner mig lättretlig. Vet inte hur jag ska göra för att komma ur detta? Orättvist och fel emot hela familjen, men jag vantrivs verkligen med livet när bonus är här.. hjälp mig snälla!
Den stora skillnaden är att pappas fru slipper mig när hon inte har lust att vi ses, men jag slipper aldrig henne.
Hon kan ju lugnt utesluta mig från sitt födelsedagsfirande och bara fira med sina barn och sin släkt. Men om jag vill bjuda min far kommer hon med på köpet vare sig jag vill eller inte. Och det gäller ju alla situationer där jag vill träffa min pappa.
Jag tycker inte att det borde behöva vara så, min pappa skulle gott kunna komma utan henne vid vissa tillfällen, men det tillåter hon inte. Hon är där och kontrollerar vår relation, alltid.
För mig är hon bara en plågsam påminnelse om hur hon förpestade min uppväxt - tänk scenariot att behöva umgås med sin mobbare. Mobbaren kanske inte tycker att det är så jobbigt, men den mobbade kommer att uppleva det hela så plågsamt att den hellre avstår.
Fast om jag inte ställer upp och kommer vid de tillfällen när jag bjuds in till pappa och frugan, så får jag skit för det. Hur jag än gör känna jag aldrig göra rätt.
Och Ess, jag tror aldrig du kommer att förstå. Du ger tydligt intryck här på FL att vara en person som har mycket svårt att se andra människors behov, du ser bara dina egna. Du verkar inte förstå att alla människor har känslor och behov, inte bara du. Du verkar också ha svårt att förstå att samma situation kan uppfattas olika av dem som deltar i den.
En middag med dig och din man och hans barn kanske är helt okej för dig, men samma middag kan vara helt outhärdlig för bonusbarnen som har helt andra upplevelser i bagaget.
Det är väl knappast onormalt att i ett par umgås med människor på egen hand? Tex sin syster, egna vänner, arbetskamrater. Så gör de flesta som lever i par, man umgås ibland i par och ibland var för sig.
Så ni bonusmorsor som ägnat styvbarnens uppväxt åt att önska att de inte fanns. Ta chansen och slipp dem när de är vuxna. Men fortsätt inte att förstöra relationen mellan dem och deras förälder! Och såsmåningom mellan barnbarn och morförälder.
Lika tramsigt av styvföräldrar att behandla sina styvbarn som pest under deras uppväxt.
Men Ess jag förväntar mig verkligen inte att du ska förstå, inte alls.
Lika tramsigt av styvföräldrar att behandla sina styvbarn som pest under deras uppväxt.
Men Ess jag förväntar mig verkligen inte att du ska förstå, inte alls.
Illa behandlad eller inte dra jämnt kanske också är i betraktarens öga. Lätt att säga att man inte drar jämnt när man inte är den som blir illa behandlad.
En vuxen människa borde själv veta bättre än att behandla sin parters barn illa bara för att de inte är ens egna barn.
Föräldern har absolut ett ansvar, men många mesproppar till män låter sig hunsas av sina fruar.
Och om nu den vuxna styvföräldern längtat så efter att styvbarnet ska växa upp och försvinna ur det påtvingade umgänget - varför tar man inte chansen och slipper det helt?
Bandet till min förälder finns där även opm det blivit stukat med åren, men med pappas fru har jag inga band alls, för mig är min pappas fru inte familj, hon är mer som en avlägsen bekant.
Du kanske uppfattar det som att du inte drar jämnt med din mans barn, de kanske har en helt annan bild av ditt beteende gentemot dem. Men sånt är svårt för människor som saknar förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och behov.
Jag kommer aldrig att förstå varför barnet kallas "bonus" om det inte känns som en bonus i livet. Min mans/frus son/dotter, mitt styvbarn passar bättre, tycker jag.
Min sons pappa skaffade ny tjej när vi separerade. Hon kände nog som du och gör fortfarande. Min son har varit jätteledsen över det. Han har uttryckt sig som att "hon tycker inte om när jag är där", han känner sig utanför och blir inte inkluderad på samma sätt som deras gemensamma barn. De har varit tillsammans i 14 år nu och hon räknar fortfarande inte med min son. Han finns inte med på en enda bild på varken instagram eller Fb. Varken på hennes eller hans egen pappas. Förstå blir hon sur.
Men massa massa bilder på de gemensamma barnen finns.
Tänk på vad du gör mit barnet. Tro mig, han märker att du stör dig på honom. Försök ungås lite mer. Ta dig tid. Gå och gör något med bara bonusen. Gå på bio, va intresserad av att lära känna ditt bonusbarn. Då kanske det blir en annan grej.
Ts jag hade en period när jag tyckte sambons barn var jättejobbiga
Oj råkade skicka lite tidigt 
Jag kom på att det är det här mer jobbet som blev för mkt, dom stökade ner ganska rejält och då jag alltid kom hem före sambon var det jag som möttes av kaoset och tog reda på det. Och maten räckte inte för det kom kompisar jag inte visste om.... Tillslut sa jag till sambon att nu slutar jag plocka efter dina barn för jag får inte göra annat... Först blev han sur och tyckte det var ett jävla sätt att tänka att bara låta bli deras saker och deras stök. Men när jag slutade plocka insåg han fort HUR mkt det faktiskt var ..
Så. Mitt tips är att sluta med med jobbet... Ta en diskussion med sambon.. Han får göra mer den veckan hans barn är hos er... Jag lagar fortfarande maten annars blir det då sent men han får sköta all handling istället tex
Oj råkade skicka lite tidigt
Jag kom på att det är det här mer jobbet som blev för mkt, dom stökade ner ganska rejält och då jag alltid kom hem före sambon var det jag som möttes av kaoset och tog reda på det. Och maten räckte inte för det kom kompisar jag inte visste om.... Tillslut sa jag till sambon att nu slutar jag plocka efter dina barn för jag får inte göra annat... Först blev han sur och tyckte det var ett jävla sätt att tänka att bara låta bli deras saker och deras stök. Men när jag slutade plocka insåg han fort HUR mkt det faktiskt var ..
Så. Mitt tips är att sluta med med jobbet... Ta en diskussion med sambon.. Han får göra mer den veckan hans barn är hos er... Jag lagar fortfarande maten annars blir det då sent men han får sköta all handling istället tex
Min sons pappa skaffade ny tjej när vi separerade. Hon kände nog som du och gör fortfarande. Min son har varit jätteledsen över det. Han har uttryckt sig som att "hon tycker inte om när jag är där", han känner sig utanför och blir inte inkluderad på samma sätt som deras gemensamma barn. De har varit tillsammans i 14 år nu och hon räknar fortfarande inte med min son. Han finns inte med på en enda bild på varken instagram eller Fb. Varken på hennes eller hans egen pappas. Förstå blir hon sur.
Men massa massa bilder på de gemensamma barnen finns.
Tänk på vad du gör mit barnet. Tro mig, han märker att du stör dig på honom. Försök ungås lite mer. Ta dig tid. Gå och gör något med bara bonusen. Gå på bio, va intresserad av att lära känna ditt bonusbarn. Då kanske det blir en annan grej.
Oftast, när det inte funkar med bonusar, är det egentligen föräldern som är problemet..
Min sons pappa skaffade ny tjej när vi separerade. Hon kände nog som du och gör fortfarande. Min son har varit jätteledsen över det. Han har uttryckt sig som att "hon tycker inte om när jag är där", han känner sig utanför och blir inte inkluderad på samma sätt som deras gemensamma barn. De har varit tillsammans i 14 år nu och hon räknar fortfarande inte med min son. Han finns inte med på en enda bild på varken instagram eller Fb. Varken på hennes eller hans egen pappas. Förstå blir hon sur.
Men massa massa bilder på de gemensamma barnen finns.
Tänk på vad du gör mit barnet. Tro mig, han märker att du stör dig på honom. Försök ungås lite mer. Ta dig tid. Gå och gör något med bara bonusen. Gå på bio, va intresserad av att lära känna ditt bonusbarn. Då kanske det blir en annan grej.
jag gillar sambons barn det är vara vissa egenskaper och uppförande jag inte gillar vilket inte är samma sak men! Jag och sambon kan prata om det vilket underlättar och det är samma saker som sambon själv stör sig på när det gäller hans barn.... Så det är nog inte bara jag som är Kinkig..
Illa behandlad eller inte dra jämnt kanske också är i betraktarens öga. Lätt att säga att man inte drar jämnt när man inte är den som blir illa behandlad.
En vuxen människa borde själv veta bättre än att behandla sin parters barn illa bara för att de inte är ens egna barn.
Föräldern har absolut ett ansvar, men många mesproppar till män låter sig hunsas av sina fruar.
Och om nu den vuxna styvföräldern längtat så efter att styvbarnet ska växa upp och försvinna ur det påtvingade umgänget - varför tar man inte chansen och slipper det helt?
Bandet till min förälder finns där även opm det blivit stukat med åren, men med pappas fru har jag inga band alls, för mig är min pappas fru inte familj, hon är mer som en avlägsen bekant.
Du kanske uppfattar det som att du inte drar jämnt med din mans barn, de kanske har en helt annan bild av ditt beteende gentemot dem. Men sånt är svårt för människor som saknar förmåga att sätta sig in i andra människors känslor och behov.
Min sons pappa skaffade ny tjej när vi separerade. Hon kände nog som du och gör fortfarande. Min son har varit jätteledsen över det. Han har uttryckt sig som att "hon tycker inte om när jag är där", han känner sig utanför och blir inte inkluderad på samma sätt som deras gemensamma barn. De har varit tillsammans i 14 år nu och hon räknar fortfarande inte med min son. Han finns inte med på en enda bild på varken instagram eller Fb. Varken på hennes eller hans egen pappas. Förstå blir hon sur.
Men massa massa bilder på de gemensamma barnen finns.
Tänk på vad du gör mit barnet. Tro mig, han märker att du stör dig på honom. Försök ungås lite mer. Ta dig tid. Gå och gör något med bara bonusen. Gå på bio, va intresserad av att lära känna ditt bonusbarn. Då kanske det blir en annan grej.
Usch vad tragiskt! Att hans egna pappa kan göra så, att exkludera någon på bilder osv. Jag hade aldrig kunnat leva med en man som inte kunde respektera och uppföra sig väl åtminstone mot mina barn. Tänker mig in i om jag vore barn och flyttade varannan vecka och samtidigt alltid var lite utanför hos både mamma o pappa för de hade nya, kanske även nya barn....mår dåligt och det gör ont i mitt hjärta bara jag tänker på det.
Hos oss är barnen viktigast, de går alltid först och det var jag tydlig med direkt när jag träffade min nya. Han har verkligen valt att lära känna barnen, hitta på saker med dem, involvera dem och ta ansvar för dem. Vi försöker få ett gemensamt barn med, men vet ju aldrig om det kommer bli nåt (haft svårigheter) och han säger jämt, vi har två fantastiska barn och får vi inte fler så är detta en helt tillräcklig familj 
tänk om alla bonusbarn kunde ha den turen. Jag hoppas mitt ex nån dag träffar en lika öppen och fin kvinna som kan vara en extraresurs i mina barns liv.
Vi köpte ett stort hus ihop och började om, alla tillsammans. Med fina rum till barnen. Vi delar på allt som rör dem, kostnader, ansvar, hämta/lämna osv. Det har sakta fått växa fram så både min sambo och barnen är trygga med varandra. Och det visar sig ha gått bra, nu kan dottern lika väl ringa till honom och fråga saker som till mig. De har en jättefin relation.
Skulle det mot förmodan bli någon dålig som uppför sig på detta sätt mot dem så hade jag slåtts för att de slapp bo där mer än möjligtvis nån helg ibland. Man ska inte behöva ha det så!
Hej! Jag förstår precis. Jag har nämligen samma dilemma. Senaste tiden är bonusen dock bara varannan helg och den äldsta bor helt hos mamman och hölsar på ibland. men till och med det gör mig ångestfylld redan dagen innan helgen kommer och skapar tjafs mellan mig och min man genom att stämningen inte blir särskilt bra. Jag gör allt för att försöka få det trevligt med bonusen, är intresserad av hans vecka som varit, försöker få honom delaktig i vårt gemensamma, osv osv..men det är fruktansvärt energikrävande och jag känner mig såå irriterad och mår dåligt inombords. Jag stör mig på bonusen sätt och det är så tabu tt jag mår dåligt över det. Som tur är går våra barn bra ihop och kan leka bra. Bonusen är glad och vill vara här så jag tror inte det märks alls hur jag känner men känslan är jobbig. Har bestämt mig för att försöka göra mer saker på egen hand och med mina andra barn för att officiellt låta pappan och barnet få kvalitetstid men egentligen för att jag skulle slippa vara hemma med dom.. påfrestande.. men svårt att göra så mkt åt när man ändå trivs med mannen, de gemensamma barnen och allt det liv vi har förövrigt.
Om man tar det du skriver här så kan det mycket väl va du själv som är överkänslig och tolkar in att du blivit "mobbad". Att ha ett jobb kan inte heller funka speciellt bra för dig eftersom där om något så tillbringar du mycket tid med olika människor, vilka man har olika syn på. För som sagt så gillar man inte alla, men jag har i alla fall förmågan att ändå kunna göra det bästa av det hela utan att ha behovet att bära mig illa åt mot dem eller utesluta dem.
Det gläder mig att höra att du klarar av att bete dig bra mot människor. Det brukar inte låta så i dina inlägg om just din man barn från tidigare. Det brukar istället låta på dina inlägg som att du just burit dig illa åt mot dem och inte alls gjor det bästa av situationen utifrån deras behov.
Det är också fallet med min pappas fru. Hon är mycket trevlig och tillmötesgående mot många människor. Men hon tål inte att min pappa hade barn sedan innan hon tål inte att han hade ett liv med en annan kvinna innan han träffade henne. Hon räknar inte med mig som familj och har gjort det mycket klart för mig. Jag får däremot inte exkludera henne på något sätt.
Hennes behandling av mig har satt djupa spår hos mig, ffa min självkänsla har blivit stukad av att bli exkluderad från min egen familj dvs från min pappa. Att bli bortvald, bortglömd, ej räknad med. Att ses som en påtvingad, oönskad, oälskad person som egentligen inte hör till familjen.
Överkänslig? Ja kanske det, men det är ju just det som är två sidor av saken. Och hur ofta är en mobbare medveten om att den mobbar? Och det är klart att det är en gradfråga. Är det mobbing att det inte finns ett enda foto av mig och mina barn i min pappas hem? Är det mobbing att jag inte blivit bjuden till jul en enda gång sen jag flyttade hemifrån? Är det mobbing att de ofta glömmer bort när jag och mina barn fyller år? Är det mobbing när jag under de två årliga middagarna får höra om allt trevligt de gör med hennes barn och barnbarn?
Jag har i dagsläget inga större problem med vare sig jobb eller andra människor, tvärtom lever jag ett ganska framgångsrikt liv med familj och jobb, vänner och släkt och är på det stora hela rätt lycklig. Faktiskt så är jag en ganska omtyckt person överallt i mitt liv, utom i min pappas hem, av min pappas fru.
Min pappas fru är inget jätteproblem heller för mig, det är otrevligt när vi ses, absolut. Hon har slagit en stor kil i relationen mellan mig och min pappa, ja absolut. Och jag skulle önska att jag träffade pappa mer än 2 ggr per år när jag blir hembjuden till dem på en stel middag. Jag önskar att jag kunde ha den relationen jag hade med min pappa innan hans fru kom in i bilden. Jag önskar att mina barn fick ha honom som morfar, i dagsläget är han endast engagerad i hennes barn och barnbarn eftersom det är hon som styr vad de gör med sin tid och sina åtaganden. Jag har tvingats ut i periferin och har varit det så länge hon har funnits i min pappas liv.
Ska tilläggas att jag har en styvpappa också. Han och jag har en helt annan relation, vi gillar varann, vi har en egen relation och han har aldrig någonsin behandlat mig illa. Jag umgås ibland ensam med min mamma, ibland ensam med honom, tillsammans har vi trevligt. Han har alltid sett mig som en självklar, välkommen, älskad del av familjen.
Men det jag funderar över egentligen är varför dessa styvmammor som hatar sina partners barn så när de växer upp sen fortsätter att träffa dem när de är vuxna och inte bara överlåter umgänget till partnern. Det är vad jag undrar över. Och det har du fortfarande inte svarat på.