Ditt livs största ledsamhet

Att jag aldrig fick den pappa jag önskade och förtjänade. Kämpat hela livet för att få honom att visa att han bryr sig och få hans respekt osv. Är 35 idag och har gett upp. Det blev bättre när jag började läsa på universitet men så fort det blev jobbigt i hans liv så försvann han. Ledsen över att ha en så egoistisk far som gjort livet svårt.

Jag skulle nog mest ångar att jag aldrig vågade ta steget att sätta mig själv i första rummet.
Att jag hela livet ägnade tid åt att göra sådant som jag trodde skulle behaga andra och söka bekräftelse för det.
Att jag aldrig sa ifrån på skarpen så folk lyssnade. Att jag aldrig slutade hoppas på att någon skulle bry sig om mig som person.

Att jag aldrig lärde mig att älska mig själv.

Att min första kärlek slutade med att min pojkvän var otrogen med min vän när jag var väldigt ung. Att jag sörjde det så länge och hade så svårt att gå vidare. 
Att jag inte klarade av min högskoleutbildning.
Att jag blev gravid med en totalt empatistörd kille som anklagade mig, trampade på mig och inte ville veta av mig. Jag gjorde senare abort, men jag vet inte om jag ville det egentligen. Vet inte om jag kommer komma över det. 

Usch, livet är sannerligen grymt ibland. Jag hoppas att du/ni hittat styrka att gå vidare igen.

tack!:)

Min största ledsamhet i livet är att jag inte vågar gå till läkare och reda ut vad som är fel i min kropp. Har alltid ont i magen, mår illa och kräks ofta, Fick veta för några år sedan att jag har förändringar på njurarna men vågade inte gå vidare med det så jag antar att det har blivit värre med det och det är därför kroppen mår som den gör. Är rädd för sprutor, blod och smärta och samtidigt för att få negativt besked.

Detta drabbar mina närstående som är oroliga och lider med mig - jag gör dom besvikna genom att inte ta tag i det. Hade det bara varit jag själv så hade jag hellre dött än gjort något åt det.

Är också ledsam över att jag levt så oeftertänksamt och impulsivt. Borde inte tagit såna snabba beslut. Mitt liv har tagit så många vändningar genom åren och jag borde ha stannat upp lite mer. Brutit många bra relationer på dumt sätt och flyttat hit och dit. Försöker göra det bästa nu men det som är gjort är gjort.

Oj, det här var nog något av det sorgligaste jag läst. Tänk om jag kunde trolla med knäna, ta tillbaka dig i tiden med helt andra föräldrar och förutsättningar, då hade jag banne mig gjort det. Ingen ska behöva uppleva det som du gjort. Du är sannerligen ett maskrosbarn. Jag vill ändå hoppas på att du finner sann kärlek! All heder åt dig som ändå kommit så långt, och all kärlek till dig. (Hade gjort ett hjärta här om jag bara visste hur jag gjorde=D)

Ja det återstår ju att se. Har kanske svar om ett drygt halvår.

Så jobbigt, hoppas att du funnit styrka att ta dig vidare.

Tack för er omtanke, den värmer.
Jag har inte gått vidare, jag kan inte gå vidare utan honom, när han dog så dog även en bit av mig, 
En del av mig ligger i samma grav som honom.
Men däremot har jag lärt mig att det faktiskt går att leva med en sån här massiv sorg. 
Trots det kan jag finna en viss glädje i livet.
Men detsamma som innan blir det aldrig.

Att min älskade man dog ung och oförväntat, att min yngsta antagligen inte lär minnas honom. Att min äldre håller sorgen inom sig. Dock inte att jag inte fick chansen att säga hejdå. Har man sagt jag älskar dig varje dag finns det inte så mycket mer som behöver sägas.

Tänker mycket min pappa som dog när det var tid för student och körkort. På alla de nära som har dött med några års mellanrum. Jag har sörjt och kommit tillbaka för att då falla igen. De två otroheter jag upplevt varav den senare är något som kommer sitta i hela livet. Hon som visste vad jag gått igenom och tyckte det var det jävligaste en människa kunde göra då hennes egen pappa blivit bedragen av sin mamma. Så var hon likadan. Jag känner ofta att detta är mitt liv, denna rollen ska jag ha. Inget vidare faktiskt. Men jag står upp.