Hur svårt är det för en man, 40+, att hitta en ny partner efter skilsmässan? Jag har barn som bor varannan vecka och är sams med exet.
Vad värdesätter ni kvinnor egentligen? Hur viktigt är det med utseendet? Ekonomi? Karriär? Skulle en kvinna ca 30-35 år som vill ha barn vara intresserad eller är det osannolikt?
Är singel kille
TS är 43, undrar om kvinnor i åldern runt 30-35 kan tänka sig honom. En del svarar som om TS är 100 år gammal.. Herregud det är väl ingen stor åldersskillnad direkt och TS är knappast för gammal för fler barn.
Det går nog bra TS ska du se. Sen ska man kanske lämna en del saker öppet, just med ålder och om de har barn osv men knappast att det är omöjligt att du skulle kunna träffa en kvinna på 30-35 år. En kvinna på 30-35 är ju knappast superung och ingen skulle tycka det var konstigt om en kvinna i den åldern var ihop med en 43-åring.
Håller med jag jag själv är 29 men dras till äldre
TS är 43, undrar om kvinnor i åldern runt 30-35 kan tänka sig honom. En del svarar som om TS är 100 år gammal.. Herregud det är väl ingen stor åldersskillnad direkt och TS är knappast för gammal för fler barn.
Det går nog bra TS ska du se. Sen ska man kanske lämna en del saker öppet, just med ålder och om de har barn osv men knappast att det är omöjligt att du skulle kunna träffa en kvinna på 30-35 år. En kvinna på 30-35 är ju knappast superung och ingen skulle tycka det var konstigt om en kvinna i den åldern var ihop med en 43-åring.
Finns inga generella svar på frågan.
Allt beror på var man själv är i livet och vad man har för erfarenhet och vad man vill.
Och sedan så klart vad du själv vill och har för krav/önskemål.
Jag personligen vill ha någon som bryr sig om mig och finns till hands. Resten går säkert att lösa vart efter.
Har levt så många år ensam och väntandes då jag var gift med en arbetsnarkoman att all form av distansförhållanden går fetbort.
Kan man inte ses spontant en kväll efter jobbet och kanske sova över och åka till jobbet dagen därpå under 45min resväg så är inte jag intresserad.
Någon annan har säkert andra "krav" överst på sin lista.
Hej molnbank,
Spännande frågeställning. Svarar utifrån mig och hoppas du kan ge respons på hur du tänker kring hur jag tänker. Jag är kvinna, singel och sökande, i det åldersspann du söker. Längtar efter ett familjeliv där familjen kommer först och skulle mycket väl kunna tänka mig någon som du. Dock skulle jag inte valt dig av de anledningar som du har presenterat här.
När det kommer till att skaffa barn med dig hade jag varit orolig för att chanserna är mindre för att bli gravid då din spermakvalité med större sannolikhet är sämre än en yngre mans. Och du är med största sannolikhet inte lika pigg längre och lär inte bli piggare med stigande ålder vilket skulle göra mig orolig för att du inte skulle kunna hålla igång lika mycket med barnen som jag önskade. Och fysikt med mig för den delen...
Jag ser det också som ett minus med att du har barn sedan innan. Jag vill hellre ha en kärnfamilj än en bonusfamilj, om jag fick välja.
Jag har god ekonomi själv och kan bygga allt jag vill ha så länge den man jag lever med har likvärdig ekonomi som mig. Om du har bättre ekonomi än mig är varken en fördel eller nackdel. Kanske mer en nackdel då jag vill ha ett jämställt förhållande även ekonomiskt, om jag fick välja.
Att du redan har hus och barn gör också att du är låst att bo på ett ställe. Och chanserna är ganska små att det är just det stället jag själv skulle vilja bo på. Med tanke på att dina barn går i skola, har aktiviteter och vänner där så är det svårt för dig att flytta på dig vilket förmodligen skulle vara en nackdel för mig.
Även om jag skulle spenderat tid med dina barn ihop med dig så kommer du även behöva egentid med dem vilket skulle medföra att jag och våra ev gemensamma barn skulle få mindre tid med dig vilket jag ser som en nackdel.
Vad gäller att säkra sitt kapital så skulle jag också velat säkra mitt vid ett ev uppbrott. Med förutsättningen att vi båda och våra ev gemensamma barn kan få det bra efter uppbrottet. Det handlar om sunt förnuft.
När det kommer till att du pga åldersskillnaden skulle dö innan mig så kan det ju vara så. Men jag kan lika gärna dö innan dig. Det är en ickefråga för mig. Jag har hellre några lyckliga år med en äldre man än att inte leva med honom alls om det är honom jag vill vara med. Mitt liv tar ju dessutom inte slut bara för att ditt gör det.
Dina fördelar för mig är att du är villig att skaffa barn med din nya partner, att du är familjeorienterad och sätter familjen och barnen först, att du inte är sugen på krogrundor och engångsligg och att du söker något seriöst och långvarigt.
Men tyvärr är inget av de saker du nämner något som skulle gett dig någon fördel gentemot en man i min egna ålder som vill samma saker. Det finns många killar runt min ålder som är trygga, vet vad dom vill, har tillräckligt god ekonomi och som vill bilda familj. Du var ju själv seriös och valde att bilda familj i den åldern. Skillnaden mellan dessa män och dig är att de inte kommer med de nackdelar som ditt "bagage" innebär. Men det säger inte att jag inte hade fallit för dig och velat ha ett liv med dig med allt vad det innebär. Men då väljer jag det livet med dig för att det är DIG jag vill ha, din personlighet jag tycker om och för att vi har samma värderingar, värdesätter samma saker och delar några intressen. Inte för din ekonomi, ditt hus och ditt redan existerande familjeliv.
Nu en fråga till dig. Hade du velat att en kvinna valde dig pga din ekonomi, hus, och ditt redan existerande "trygga familjeliv" än att hon väljer dig som person bortom allt det materiella och din redan existerande familjesituation? Hade du velat leva med henne om du vetat att hon inte hade valt DIG om du inte hade haft hus, pengar och barn?
Du säger att hon måste signalera ett intresse för dig. Vad menar du med det? Kan du utveckla?
Och en fråga till dig för min egen skull.
Hade du kunnat tänka dig att gifta om dig på nytt, framför vänner och familj? För det hade nog varit en deal-breaker för mig vid val av livspartner.
Du bör nog vara försiktig med att påstå att alla män tänker som du. Det är bara DU som tänker som du. Tex så hade en annan valt den enäggstvillingen man kände mest samhörighet med oavsett pengar på kontot. Jag personligen hade också hellre valt den som tjänat ihop sitt kapital än haft tur och vunnit det på lotto.
Tack för en jättebra och genomarbetad kommentar. Jag uppskattar det mycket.
Med intresse menar jag att hon uppmärksammar mig först med blickar, kroppsspråk och "oskyldiga" beröringar men också att hon visar intresse för min person och vad jag tycker, tänker och känner. Uppmärksamhet är smickrande och jag tycker om det. Kvinnor som inte signalerar något intresse är hon heller inte alls intresserade av mig och då spelar det ju ingen roll om jag skulle vara intresserade av dem.
Jag räknar med att alla potentiella partners utvärderar mig, medvetet eller undermedvetet, baserat på en kombination av mina personliga egenskaper. Hur jag ser ut, hur jag klär mig, min humor, hur jag hanterar hennes vänner, min konversationsförmåga, mina åsikter, min ekonomiska förmåga osv. Jag tycker inte att det är ytligt att värdera den ekonomiska förmågan relativt högt. Män har alltid bedömts på sin förmåga att försörja familjen, och män som inte har den förmågan eller inte drar sitt strå till stacken blir sällan attraktiva. Jag är komfortabel med det.
Egentligen är det mycket mer smickrande att hon väljer mig för något som jag kan påverka och utveckla, som min ekonomiska förmåga, än för något som jag inte kan styra över lika mycket (t.ex. hur jag ser ut). Att jag har en det bra ekonomiskt är inte en slump utan beror på många års medvetet arbete och långsiktigt sparande.
Jag gifter mig gärna igen. Helst före vårt första gemensamma barn kommer. Jag vill ha en relation där vi bestämmer oss för att det är vi, resten av livet. Då är det bäst att vara gift.
Kanske kan man göra så att man flyttar ihop och ser om man funkar bra som par? Och efter ett år så bestämmer man sig om man ska gifta sig och bilda familj eller avsluta förhållandet. Vill vi båda ha familj och (fler) barn så har vi inte tid att fundera för länge, och är vi inte rätt partners för varandra så är det bättre ju tidigare vi förstår det.
Hej TS!
Har följt tråden med stort intresse. Jag och min man har läst den tillsammans och resonerat om allt som står här :) så nu blev jag tvungen att starta ett konto så att jag kan skriva.
Jag har ett par punkter som jag inte direkt hittade något om i tråden, (kan förstås ha missat något). Det är rätt intressant att fundera på vad du utelämnar, nämligen.
1. Varför blev det skilsmässa från början? Det är väldigt intressant för en ny partner att veta: berodde det på dig eller på din fru, eller på båda? Var någon otrogen? Berodde det på att du arbetat mycket och att frun fick dra hela lasset hemma (med tanke på att du igen och igen poängterar din ekonomi och att du jobbat hårt för den)? Som några i tråden redan kommenterat, är det inte säkert att din ekonomiska standard som plusfaktor, står över de minusfaktorer det kan innebära om partnern av hävd arbetat mycket och ansett att partnern ska ta hand om hushåll och barn till 95%. Om du är en sådan person blir risken överhängande att du, med 1-2 st ytterligare barn att försörja, behöver dra in ännu mer pengar för att hålla den standard du är van.
2. Detta resonemang leder till nästa punkt: Hur tänker du om ert ev. gemensamma hushåll ekonomiskt? Ska ni dela 50/50 på kostnader (minus det du lägger ut för dina äldre barn förstås), eller är du ok med en partner som har mycket lägre eller ingen inkomst jämfört med dig?
3. Idag när de flesta kvinnor är självförsörjande och inte "behöver" att en man kan försörja hela familjen (då skrev att mannen alltid bedömts efter sin förmåga att försörja familjen), faller den prioriteringen åtminstone delvis. Den parter som skulle välja dig till största delen pga din ekonomi, finner du kanske i väntrummet på arbetsförmedlingen, eller någon som arbetar deltid inom ett lågavlönat yrke.
4. Du har inte någonstans (som jag hittat) skrivit vilka egenskaper du önskar hos din partner - det enda jag ser är ålder, att hon vill ha barn och att hon ska visa intresse för dig.
5. Jag förstår att saker låter lite uppstyltat när du skriver och försöker förklara dina innersta tankar. Jag inser att du säkerligen har andra sidor också, som inte kommer fram här, men det som gör mig tveksam är hur du ständigt återkommer till att lyfta fram den materiella statusen. Du skriver tom att du hellre ser att en kvinna väljer dig på grundval av det än på grund av något du inte kan påverka, tex utseende (som man visst kan påverka en hel del, om vi nu ska vara petiga ;) ). Jag tror att majoriteten av befolkningen inte tänker som du. Man vill i första hand bli älskad för sin personlighet, den man är innerst inne, det som är "jag", inte att jag har ett fint hus, några mille på banken eller snygga dyra skor. Om du får en partner som i första hand väljer dig för ekonomin så ser jag det som att hon valde dig för att det inte dök upp någon "bättre" - är det verkligen så du vill bli vald av någon? (att man kan välja någon för personlighet OCH att ekonomin är ett plus, det är en annan sak)
6. Din sista fundering om att flytta ihop innan man gifter sig- ja, så gör ju i princip alla, det är klokt. Självklart ska man inte gifta sig alltför snabbt (inte flytta ihop alltför snabbt heller, med tanke på att de befintliga barnen behöver få en chans att lära känna, och vänja sig vid en ny familjekonstellation). MEN - att flytta ihop och sedan flytta isär efter ett år - tänk vilket hattande det blir för barnen! Det är en risk alla tar som flyttar ihop, men du får det mest att låta som en affärstransaktion. Tänk på hur upprivna barnen skulle bli om ni tex sålt huset, flyttat in i ett nytt gemensamt, sedan fungerade det inte, ni vill separera- du och barnen tvingas flytta igen!
Sammanfattningsvis är du just nu inte ens på ruta 1, så att säga. Du har alla de här tankarna, du har en "plan", åtminstone i tanken, men inget av det kommer att fungera förrän du faktiskt träffat någon - där du anser att hon måste visa dig intresse först, sedan kanske din "kärlek ska växa fram". Inte ett alltför smickrande scenario för många kvinnor. Ponera att hon blir förälskad i dig, du känner inte så mycket (än) - hur lång tid kan det ta innan du vet om du får tillräckligt mycket känslor för henne så att du säkert kan säga att du vill fortsätta?
Det är som om du mest ser kvinnan som ett medel så att du kan få fler barn, även om du också skriver att du vill ha en partner att dela livet med.
Det är nog tyvärr så att det kanske är din största stötesten, att just ens träffa någon? Bara du kommer förbi steg 1 så ordnar det sig nog. Eftersom du fokuserar så mkt på ekonomin och det materiella är det nog bäst att du söker efter en tjej som tänker på samma sätt, annars leder det troligen till slitningar och olika drömmar/mål i livet som kanske gör att en relation håller i några år men sedan spricker.
Vilken syn på saker. Nej du verkar osympatisk. Varför skulle kvinnan inte få ha barn sen tidigare om nu du har det?
Usch o fy
[quote=79992479][quote-nick]Anonym (My) skrev 2019-10-27 22:29:28 följande:[/quote-nick]Hej molnbank,
Spännande frågeställning. Svarar utifrån mig och hoppas du kan ge respons på hur du tänker kring hur jag tänker. Jag är kvinna, singel och sökande, i det åldersspann du söker. Längtar efter ett familjeliv där familjen kommer först och skulle mycket väl kunna tänka mig någon som du. Dock skulle jag inte valt dig av de anledningar som du har presenterat här.
När det kommer till att skaffa barn med dig hade jag varit orolig för att chanserna är mindre för att bli gravid då din spermakvalité med större sannolikhet är sämre än en yngre mans. Och du är med största sannolikhet inte lika pigg längre och lär inte bli piggare med stigande ålder vilket skulle göra mig orolig för att du inte skulle kunna hålla igång lika mycket med barnen som jag önskade. Och fysikt med mig för den delen...
/quote]
@My, vilket bra svar! Jag har klippt bort det mesta du skrivit för att spara plats, men ditt inlägg är det absolut bästa jag läst i denna tråd idag. Ja, rentav det bästa svar jag läst i forumet överhuvudtaget idag! Du verkar vara en toppenkvinna alla kategorier, kära syster.
Tack för en jättebra och genomarbetad kommentar. Jag uppskattar det mycket.
Med intresse menar jag att hon uppmärksammar mig först med blickar, kroppsspråk och "oskyldiga" beröringar men också att hon visar intresse för min person och vad jag tycker, tänker och känner. Uppmärksamhet är smickrande och jag tycker om det. Kvinnor som inte signalerar något intresse är hon heller inte alls intresserade av mig och då spelar det ju ingen roll om jag skulle vara intresserade av dem.
Jag räknar med att alla potentiella partners utvärderar mig, medvetet eller undermedvetet, baserat på en kombination av mina personliga egenskaper. Hur jag ser ut, hur jag klär mig, min humor, hur jag hanterar hennes vänner, min konversationsförmåga, mina åsikter, min ekonomiska förmåga osv. Jag tycker inte att det är ytligt att värdera den ekonomiska förmågan relativt högt. Män har alltid bedömts på sin förmåga att försörja familjen, och män som inte har den förmågan eller inte drar sitt strå till stacken blir sällan attraktiva. Jag är komfortabel med det.
Egentligen är det mycket mer smickrande att hon väljer mig för något som jag kan påverka och utveckla, som min ekonomiska förmåga, än för något som jag inte kan styra över lika mycket (t.ex. hur jag ser ut). Att jag har en det bra ekonomiskt är inte en slump utan beror på många års medvetet arbete och långsiktigt sparande.
Jag gifter mig gärna igen. Helst före vårt första gemensamma barn kommer. Jag vill ha en relation där vi bestämmer oss för att det är vi, resten av livet. Då är det bäst att vara gift.
Kanske kan man göra så att man flyttar ihop och ser om man funkar bra som par? Och efter ett år så bestämmer man sig om man ska gifta sig och bilda familj eller avsluta förhållandet. Vill vi båda ha familj och (fler) barn så har vi inte tid att fundera för länge, och är vi inte rätt partners för varandra så är det bättre ju tidigare vi förstår det.
Hej TS!
Har följt tråden med stort intresse. Jag och min man har läst den tillsammans och resonerat om allt som står här :) så nu blev jag tvungen att starta ett konto så att jag kan skriva.
Jag har ett par punkter som jag inte direkt hittade något om i tråden, (kan förstås ha missat något). Det är rätt intressant att fundera på vad du utelämnar, nämligen.
1. Varför blev det skilsmässa från början? Det är väldigt intressant för en ny partner att veta: berodde det på dig eller på din fru, eller på båda? Var någon otrogen? Berodde det på att du arbetat mycket och att frun fick dra hela lasset hemma (med tanke på att du igen och igen poängterar din ekonomi och att du jobbat hårt för den)? Som några i tråden redan kommenterat, är det inte säkert att din ekonomiska standard som plusfaktor, står över de minusfaktorer det kan innebära om partnern av hävd arbetat mycket och ansett att partnern ska ta hand om hushåll och barn till 95%. Om du är en sådan person blir risken överhängande att du, med 1-2 st ytterligare barn att försörja, behöver dra in ännu mer pengar för att hålla den standard du är van.
2. Detta resonemang leder till nästa punkt: Hur tänker du om ert ev. gemensamma hushåll ekonomiskt? Ska ni dela 50/50 på kostnader (minus det du lägger ut för dina äldre barn förstås), eller är du ok med en partner som har mycket lägre eller ingen inkomst jämfört med dig?
3. Idag när de flesta kvinnor är självförsörjande och inte "behöver" att en man kan försörja hela familjen (då skrev att mannen alltid bedömts efter sin förmåga att försörja familjen), faller den prioriteringen åtminstone delvis. Den parter som skulle välja dig till största delen pga din ekonomi, finner du kanske i väntrummet på arbetsförmedlingen, eller någon som arbetar deltid inom ett lågavlönat yrke.
4. Du har inte någonstans (som jag hittat) skrivit vilka egenskaper du önskar hos din partner - det enda jag ser är ålder, att hon vill ha barn och att hon ska visa intresse för dig.
5. Jag förstår att saker låter lite uppstyltat när du skriver och försöker förklara dina innersta tankar. Jag inser att du säkerligen har andra sidor också, som inte kommer fram här, men det som gör mig tveksam är hur du ständigt återkommer till att lyfta fram den materiella statusen. Du skriver tom att du hellre ser att en kvinna väljer dig på grundval av det än på grund av något du inte kan påverka, tex utseende (som man visst kan påverka en hel del, om vi nu ska vara petiga ;) ). Jag tror att majoriteten av befolkningen inte tänker som du. Man vill i första hand bli älskad för sin personlighet, den man är innerst inne, det som är "jag", inte att jag har ett fint hus, några mille på banken eller snygga dyra skor. Om du får en partner som i första hand väljer dig för ekonomin så ser jag det som att hon valde dig för att det inte dök upp någon "bättre" - är det verkligen så du vill bli vald av någon? (att man kan välja någon för personlighet OCH att ekonomin är ett plus, det är en annan sak)
6. Din sista fundering om att flytta ihop innan man gifter sig- ja, så gör ju i princip alla, det är klokt. Självklart ska man inte gifta sig alltför snabbt (inte flytta ihop alltför snabbt heller, med tanke på att de befintliga barnen behöver få en chans att lära känna, och vänja sig vid en ny familjekonstellation). MEN - att flytta ihop och sedan flytta isär efter ett år - tänk vilket hattande det blir för barnen! Det är en risk alla tar som flyttar ihop, men du får det mest att låta som en affärstransaktion. Tänk på hur upprivna barnen skulle bli om ni tex sålt huset, flyttat in i ett nytt gemensamt, sedan fungerade det inte, ni vill separera- du och barnen tvingas flytta igen!
Sammanfattningsvis är du just nu inte ens på ruta 1, så att säga. Du har alla de här tankarna, du har en "plan", åtminstone i tanken, men inget av det kommer att fungera förrän du faktiskt träffat någon - där du anser att hon måste visa dig intresse först, sedan kanske din "kärlek ska växa fram". Inte ett alltför smickrande scenario för många kvinnor. Ponera att hon blir förälskad i dig, du känner inte så mycket (än) - hur lång tid kan det ta innan du vet om du får tillräckligt mycket känslor för henne så att du säkert kan säga att du vill fortsätta?
Det är som om du mest ser kvinnan som ett medel så att du kan få fler barn, även om du också skriver att du vill ha en partner att dela livet med.
Det är nog tyvärr så att det kanske är din största stötesten, att just ens träffa någon? Bara du kommer förbi steg 1 så ordnar det sig nog. Eftersom du fokuserar så mkt på ekonomin och det materiella är det nog bäst att du söker efter en tjej som tänker på samma sätt, annars leder det troligen till slitningar och olika drömmar/mål i livet som kanske gör att en relation håller i några år men sedan spricker.
Hej.
Kul att du uppskattar resonemangen om min framtid :).
1) Huvudorsaken till skilsmässan är att min dåvarande fru drabbades av en mindre livskris och var ovillig eller oförmögen att ta emot mitt stöd och hjälp. Istället var hon otrogen och lämnade relationen.
Hon har gjort samma sak med flera tidigare killar, så tyvärr blev jag inte särskilt överraskad.
2) Jag anser att makar ska leva på samma levnadsstandard, och det är att betala för en partner som tjänar mindre än mig så länge som relationen i övrigt är ömsesidig. En tjej utan inkomst kan också vara ok om hon är toppen i övrigt. Om hon jobbar deltid så kanske hon kan ta en större del av hushållsarbetet så att vi båda får fria kvällar.
Jag kan även tänka mig att betala för hennes tidigare barn, om sådana finns. Väljer jag en kvinna med barn så väljer jag samtidigt hennes barn. Om jag träffar en tjej som tjänar bättre än mig så antar jag att vi får diskutera hur mina barn ska finansieras. Hon väljer ju också mig och därmed barnen, men hon kan ha en annan syn på detta.
3) Du kan ha rätt, men jag tror att bedömningen är mera undermedveten. Varför gillar män dyra klockor och sportbilar? Det signalerar hög status, vilket är attraktivt.
4) Jag gillar intellektuell skärpa och öppenhet, självinsikt, nyfikenhet, energi och förändringsbenägenhet. Här är några exempel från den här tråden som jag gillar.
Spännande frågeställning. Svarar utifrån mig och hoppas du kan ge respons på hur du tänker kring hur jag tänker. ..
Nu en fråga till dig. Hade du velat att en kvinna valde dig pga din ekonomi, hus, och ditt redan existerande "trygga familjeliv" än att hon väljer dig som person bortom allt det materiella och din redan existerande familjesituation? Hade du velat leva med henne om du vetat att hon inte hade valt DIG om du inte hade haft hus, pengar och barn?
Du säger att hon måste signalera ett intresse för dig. Vad menar du med det? Kan du utveckla?
Och en fråga till dig för min egen skull.
Hade du kunnat tänka dig att gifta om dig på nytt, framför vänner och familj? För det hade nog varit en deal-breaker för mig vid val av livspartner.
..
Hej TS!
Har följt tråden med stort intresse. Jag och min man har läst den tillsammans och resonerat om allt som står här :) så nu blev jag tvungen att starta ett konto så att jag kan skriva.
..
Sammanfattningsvis är du just nu inte ens på ruta 1, så att säga. Du har alla de här tankarna, du har en "plan", åtminstone i tanken, men inget av det kommer att fungera förrän du faktiskt träffat någon - ..
5) Den här tråden gör inte mig själv rättvisa. Jag vet att jag för fram ovanliga och i många fall provocerande tankar och det är inte möjligt att bli helt förstådd i en forumtråd. Det är mängder med saker om mig som missuppfattats i tråden. Och det har blivit för mycket fokus på det materiella. Pengar är ett medel, inte ett mål.
6) Om hon inte har barn och bor i en lägenhet så kanske vi kan flytta ihop i mitt hus (så att barnen inte behöver flytta) och hon hyr ut sin lägenhet i andra hand? Sedan försöker vi behandla hemmet som gemensamt avseende skötsel och inredning även om jag formellt äger det. Efter högst ett år bestämmer vi oss om vi ska gifta oss och skaffa barn eller avsluta förhållandet. Om vi avslutar kan hon flytta tillbaks till sin lägenhet, annars hittar vi en lösning där hon blir ägare av halva vårt gemensamma hem. T.ex. att hon köper halva huset och vi upprättar en skuldsedel och ett äktenskapsförord så att jag kan behålla mitt kapital om det blir skilsmässa, eller att köper ett nytt gemensamt hus och jag säljer det gamla. Det är en tanke. Har hon barn eller ett eget hus så kanske vi får hitta någon annan lösning.
PLAN) Ja du har helt rätt, det här är en plan och inte mer i dagsläget. Den är en idé om en väg framåt till den tillvaro jag vill ha med en fler barn och en partner att älska och dela livet med. En del av planen är den här tråden. Syftet med tråden är att bedöma chanserna att träffa en kvinna som längtar efter barn och är i perfekt ålder för det. Baserat på svaren ovan så är svaret JA, det är möjligt. Det finns flera exempel. Hade svaret varit mycket mera negativt hade jag fått ändra planen.
Nästa fundering är hur jag ska göra för att komma i kontakt med dessa kvinnor? Nästan alla kvinnor jag kommer i kontakt med utanför jobbet har barn och är gifta eller sambos. Finns det några alternativ till nätdejting och tinder? Hur kommer jag förbi ruta ett?
Jag älskar mina barn, att skaffa barn är mitt livs bästa beslut. Jag hade gärna velat ha fler barn i min tidigare relation men mitt ex ville inte det. När jag hör barnskrik på stan så får jag bara positiva känslor.
Fler barn kommer att innebära en praktiska svårigheter med större hus, bil, kostnader, eventuella konflikter med mina nuvarande barn och känslan av att tiden inte räcker till. Men kärleken till barnen och den nya partnern är värt allt detta. Förhoppningsvis får de tidigare och de nya barnen en bra relation också. Det finns också risk att mitt ex blir svartsjuk och beter sig illa mot min nya partner och baktalar henne för barnen, trots att det var exet som valde att avsluta relationen.
Jag upplever mig inte alls för gammal för att bli pappa igen. Jag är frisk och vältränad (körde t.ex. Vätternrundan i år snabbare än många betydligt yngre män). Jag har dessutom erfarenheten och vet vad som väntar i fråga om sömnlösa nätter och inrutad vardag.
Exakt hur relationen mellan min nya partner och mina tidigare barn ska se ut får vi diskutera oss fram till men jag förväntar mig att hon hanterar eventuella konflikter och svartsjuka på ett mera vuxet sätt än vad barnen gör och att hon fullt ut behandlar dem som en del av familjen.
Jag är rädd för att jag blir ensam när barnen flyttar hemifrån. Jag är rädd att det blir en tråkig tillvaro där jag alltid kommer hem till ett tomt hus efter jobbet. Just nu är jag inte så orolig och jag har bra självförtroende, men jag vet att risken finns där och att den ökar med tiden.