Vad är bäst för barn?
Föräldrar som håller ihop kärnfamiljen trots de egentligen inte passar ihop längre eller att de separerar och kanske får en bonusfamilj ?
-
-
Svar på tråden Vad är bäst för barn?
-
Jag har sett nån siffra på att var femte skilsmässa i Sverige är svår för de inblandade, särskilt barnen. Och att problemen verkar öka, konstigt nog. Internet verkar vara fullt av vuxna som är förbittrade efteråt, men å andra sidan tiger ju de andra still.
Kanske nykonservatismen pekar på en trend om att man minsann inte ska skilja sig? Eller har det med den ökande psykiska ohälsan att göra? Mobilerna?
Det är en stor förändring att uppleva skilsmässor, man kastas som barn ur en bra/bekväm/OK/dålig/hemsk barndomssituation.
Att som förälder använda barnen som en sorts verktyg/förlängda armar för att hämnas och skada sin expoartner långt efteråt borde rentav kriminaliseras.
https://www.dagensjuridik.se/debatt/dags-att-kriminalisera-umgangessabotage/
Anonym (vuxet skilsmässobarn) skrev 2020-04-21 14:36:53 följande:Nu citerar jag inte ditt inlägg, Rudbeckius, men spinner vidare på det...
Det är nog rätt vanligt om det finns obalanser i familjen, att dessa har påverkan både på kärnfamiljslivet och senare livet efter skilsmässan. Det kanske t o m är så att problemen blir fullt synliga först iom skilsmässan. Då är det kanske lätt att som barn i familjen skylla alla problem på skilsmässan, och idealisera kärnfamiljslivet som fanns tidigare. Alternativt idealisera den ena föräldern och välja sida (ofta efter manipulation av den andra föräldern).
Kan undra när jag läser längre bakåt i tråden hur vissa är oerhört arga över sina föräldrars skilsmässa även nu när de är vuxna, om de kanske utsatts för sån manipulation av en förälder som upplevt skilsmässan som en kränkning, och framställt sig själv som ett offer och den som initierat skilsmässan som en förövare?
-
Kärnfamilj är bäst för barnen.
Och vad betyder det att "de egentligen inte passar ihop längre"? Hur vet dom det? Låter som en ursäkt, att man har lite tråkigt i livet, känner sig allmänt missnöjd och tror att man kan få nåt bättre.
Skilsmässa är bara förståeligt om man verkligen gör varandra illa psykiskt/fysiskt och inte lyckas lösa problemen.
Jag har ingen erfarenhet av skilsmässa från något perspektiv alls, men så tycker jag. -
Min f.d bonusdotter sa ofta att hon är så glad att hennes föräldrar inte lever ihop. Hon älskar sin mammas nya man och halvsyskonen och hon älskar mig. Så en bonusfamilj har alla möjligheter att bli mycket bättre än kärnfamiljen.
-
Jag tror inte det är så enkelt, däremot är vi passar inte ihop en bra sak att säga till barnen när de undrar varför föräldrarna skiljer sig. Jag är skild själv, och har sagt liknande saker till mina barn, jag tycker nämligen att en friserad version är bättre för dem att höra än den bistra sanningen, som ställer deras pappa i sämre dager. Jag vill inte säga till dem att er pappa misshandlade mig psykiskt och jag var tvungen att lämna honom för att överleva som människa, då säger jag hellre att ibland slutar människor älska varandra eller något dylikt snömos.Anonym (Kärnfamiljsbarn) skrev 2020-04-21 15:43:56 följande:
Och vad betyder det att "de egentligen inte passar ihop längre"? Hur vet dom det? Låter som en ursäkt, att man har lite tråkigt i livet, känner sig allmänt missnöjd och tror att man kan få nåt bättre.
-
Ja, övergripande verkar det ju vara så att dåliga föräldrar är dåliga för barnen vare sig i kärnfamilj eller skilda, och bra föräldrar är bra för barnen vare sig skilda eller i kärnfamilj.Rudbeckius skrev 2020-04-21 08:54:00 följande:Tack för intressant och bra dialog. Jag instämmer och är ju just en pappa med två barn som blev lämnad för många år sedan (barnen olyckliga, pappa lyckligare efter ett år med ny familj, mamma fortsatt frustrerad och arg trots att så lång tid gått).
Det finns så många sorters skilsmässor som sagt. Barnen är ju i detta helt beroende av hur de vuxna föräldrrna sköter sitt äktenskap, sitt föräldraskap och sin skilsmässa. Sker det på ett respektfyllt och vänligt sätt så tror jag barn mår rätt OK, nästen så bra som om de levt kvar tryggt i gamla kärnfamiljen (där de vuxna nog haft tråkigt).
Problem blir ju om en eller flera i familjen har obalanser - vi hade ett barn med ADD och en förälder som nog var överarbetad och deppig. Hennes beslut att splittra familjen gick inte att påverka eller ens diskutera. Det var inget jag kunde göra mer än försöka härda ut och hoppas på det bättre. När jag kom fri upptäckte jag ju hur fri och glad man kunde få vara, och det ville jag ju gärna dela med barnen. Men de märkte hur illa mamma mådde och de tog hand om henne så bra det kunde, tyvärr i en sorts social isolering och nästan sektliknande hat mot mig i många år. Det skadade oss alla mycket. Polis, familjerätt, socialtjänst, vård fungerade inte för att skydda tonårsbarnen, det bygger på frivillighet. Psykisk misshandel är i praktiken fritt fram för i Sverige...
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/inte-samre-att-vara-skilsmassobarn
I vissa resonemang verkar det ligga ett antagande att det där som var dåligt hos de skilda föräldrarna hade varit bra om de bara hållit ihop i en kärnfamilj. Men sannolikheten att det var skilsmässan som gjorde dem dåliga är låg, kan väl leda till en tillfällig kris men fortsätter någon att ha problem i många år är det inte rimligt att skylla det på skilsmässan. -
Ja, övergripande verkar det ju vara så att dåliga föräldrar är dåliga för barnen vare sig i kärnfamilj eller skilda, och bra föräldrar är bra för barnen vare sig skilda eller i kärnfamilj.Rudbeckius skrev 2020-04-21 08:54:00 följande:Tack för intressant och bra dialog. Jag instämmer och är ju just en pappa med två barn som blev lämnad för många år sedan (barnen olyckliga, pappa lyckligare efter ett år med ny familj, mamma fortsatt frustrerad och arg trots att så lång tid gått).
Det finns så många sorters skilsmässor som sagt. Barnen är ju i detta helt beroende av hur de vuxna föräldrrna sköter sitt äktenskap, sitt föräldraskap och sin skilsmässa. Sker det på ett respektfyllt och vänligt sätt så tror jag barn mår rätt OK, nästen så bra som om de levt kvar tryggt i gamla kärnfamiljen (där de vuxna nog haft tråkigt).
Problem blir ju om en eller flera i familjen har obalanser - vi hade ett barn med ADD och en förälder som nog var överarbetad och deppig. Hennes beslut att splittra familjen gick inte att påverka eller ens diskutera. Det var inget jag kunde göra mer än försöka härda ut och hoppas på det bättre. När jag kom fri upptäckte jag ju hur fri och glad man kunde få vara, och det ville jag ju gärna dela med barnen. Men de märkte hur illa mamma mådde och de tog hand om henne så bra det kunde, tyvärr i en sorts social isolering och nästan sektliknande hat mot mig i många år. Det skadade oss alla mycket. Polis, familjerätt, socialtjänst, vård fungerade inte för att skydda tonårsbarnen, det bygger på frivillighet. Psykisk misshandel är i praktiken fritt fram för i Sverige...
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/inte-samre-att-vara-skilsmassobarn
I vissa resonemang verkar det ligga ett antagande att det där som var dåligt hos de skilda föräldrarna hade varit bra om de bara hållit ihop i en kärnfamilj. Men sannolikheten att det var skilsmässan som gjorde dem dåliga är låg, kan väl leda till en tillfällig kris men fortsätter någon att ha problem i många år är det inte rimligt att skylla det på skilsmässan. -
Neqbeth skrev 2020-04-21 16:02:35 följande:Ja, övergripande verkar det ju vara så att dåliga föräldrar är dåliga för barnen vare sig i kärnfamilj eller skilda, och bra föräldrar är bra för barnen vare sig skilda eller i kärnfamilj.
I vissa resonemang verkar det ligga ett antagande att det där som var dåligt hos de skilda föräldrarna hade varit bra om de bara hållit ihop i en kärnfamilj. Men sannolikheten att det var skilsmässan som gjorde dem dåliga är låg, kan väl leda till en tillfällig kris men fortsätter någon att ha problem i många år är det inte rimligt att skylla det på skilsmässan.Bra sammanfattning, det kan ju också vara så att föräldrarna är olika bra som föräldrar/partners och/eller drabbas av svårigheter (missbruk, deppighet, överarbete, sjukdom) och även att vissa barn har mer än vanliga tonårsbesvär eller är i behov av mycket tid osv...
Då uppstår ju problematiken att hela familjen får det sämre jämfört med om man lyckats stötta den som är sjuk.
Jag dejtade en stark fantstisk kvinna som hade alkoholiserad olycklig man, två tonåringar som deppade, skolkade med helkassa betyg, en spelalde dataspel 24/6 och drogade, den andre lille var suicidbenägen, hennes svärfar var hårt alkoholiserad och svärmor argsint medberoende alkaholist....
Hemsk hemsk tillvaro som hon inte kunde vinna, bara vara och göra sitt bästa, så mycket medlidande. Om hon var skild eller inte spelkade egentligen ingen roll, ansvaret fanns där på henne som stark, frisk och normal...
Jag kände igen mig mycket även om min gamla familj inte hade alkoholmissburk utan istället överarbete, skärmberoende och social fobi/stor oro. Vårt ena barn hade diagnos ADHD osv. Jag kunde bara göra mitt bästa, inget mer. Och jag lider över att barnen skadats extra av att skilsmässan tog bort så mycket trygghet.
I trådarna på FL pratas mycket om att skuld ska läggas på en person och att straff/konsekvens ska vara livslångt. Det funkar tyvärr inte i praktiken med dem man älskar och bryr sig om, fast de kan vara trasiga i själen, otacksamma och göra saker illa/värre.... -
Ja, både innan skilsmässan och efter. Innan för at thon inte sa något, det var som en blixt från klar himmel för oss och vad jag förstår även för pappa. Efter för att hon var väldigt snabb att introducera en ny man i hemmet och hade mycket fokus på honom - tyckte vi iaf.Anonym (vuxet skilsmässobarn) skrev 2020-04-21 07:55:19 följande:Din mamma var fullt ansvarig för sitt beslut att skriva på skilsmässoblanketten, ja. Hon var också fullt ansvarig för er barn när hon hade hand om er. Tycker du att hon brast i sitt föräldraansvar för dig och ditt syskon när ni var hos henne?
Däremot anser jag inte att din mamma hade ansvar för vad din pappa gjorde efter skilsmässan, det var helt och hållet hans eget ansvar.
Det ligger i sakens natur att i en familj är det de vuxna som beslutar, förhoppningsvis med barnens bästa i åtanke, men barnen får finna sig i besluten oavsett. Det är de vuxna som har erfarenheten och perspektiven, det har inte barnen, och kan därför inte avkrävas några beslut eftersom de inte kan fullt ut se konsekvenserna.
Som vuxet barn är det bara att hacka i sig de beslut ens föräldrar fattade när en var liten. Mina föräldrar valde en bostad som jag tyckte var ytterst otrivsam, jag avskydde den, men samtidigt valde de just den bostaden för att de ansåg den vara bäst för vår familj som helhet. Och idag går jag inte runt och funderar på det och känner mig förorättad för att jag inte fick bestämma var vi skulle bo. Samma med deras senare skilsmässa, jag är vuxen nu med god marginal, och kan se ur vuxenperspektiv att det var rätt sak att göra (även om det var 10 år för sent).
Jag håller med om att de vuxna ska fatta besluten, men större barn ska få ha ett ord med i laget. Och det som stör mig i debatterna här är att när enskild person träffar en ny kärlek, då går barnets vilja först, funkar det inte så ska den vuxne göra slut - för barnets skulle för det är viktigast. Men vid en en skilsmässa väger barnets åsikt noll och de vuxna bestämmer helt. Hyckleri!! -
Det bästa för barnen är att föräldrarna håller ihop
-
Jag håller med om att det rent allmänt verkar som ett väldigt dåligt upplägg att tidigt introducera en ny partner för barnen och kan också tycka att barn, iaf stora sådana som kan argumentera för sin ståndpunkt, faktiskt ska ha veto mot att en ny partner ska flytta in i hemmet. (Visserligen lite beroende på varför och med vilket resonemang, men att bli påtvingad en ny "förälder" man inte alls går ihop med är faktiskt oschysst).Anonym (Malin) skrev 2020-04-21 18:02:07 följande:Ja, både innan skilsmässan och efter. Innan för at thon inte sa något, det var som en blixt från klar himmel för oss och vad jag förstår även för pappa. Efter för att hon var väldigt snabb att introducera en ny man i hemmet och hade mycket fokus på honom - tyckte vi iaf.
Jag håller med om att de vuxna ska fatta besluten, men större barn ska få ha ett ord med i laget. Och det som stör mig i debatterna här är att när enskild person träffar en ny kärlek, då går barnets vilja först, funkar det inte så ska den vuxne göra slut - för barnets skulle för det är viktigast. Men vid en en skilsmässa väger barnets åsikt noll och de vuxna bestämmer helt. Hyckleri!!
Däremot förstår jag inte vad du menar med att hon borde ha sagt något innan. Menar du att hon borde ha pratat ut med er barn om att hon var olycklig i relationen med er pappa och funderade på att skilja sig? Det känns ju spontant som en väldigt konstig sak att göra som man annars avråder ifrån?
Vet ju inget om deras skilsmässa men rent allmänt är jag, säkert beroende på mitt eget perspektiv, så förbannat trött på "det kom som en blixt från klar himmel"- folket. Om ens partner är så djupt olycklig i relationen att han eller hon vill skiljas, trots barn och gemensamt hushåll och hela skiten, och man inte hade en jävla susning om det, så måste man ju inse att relationen faktiskt var jättedålig och att man själv har ett ansvar för att man inte haft någon fungerande kommunikation eller närhet överhuvudtaget? För det kan man inte ha haft, om partnern varit så pass missnöjd och olycklig och man inte ens märkt det. -
Jag håller inte alls med. Barn ska inte ha veto över föräldrars kärleksliv, de är inte mogna det ansvaret. Det gäller både skilsmässa och ny partner. Men föräldrar ska ha tillräckligt ansvar att inte bara agera i eget intresse utan ta hänsyn till barnen och deras känslor. Det gäller också både skilsmässa och ny partner.Neqbeth skrev 2020-04-30 10:47:49 följande:Jag håller med om att det rent allmänt verkar som ett väldigt dåligt upplägg att tidigt introducera en ny partner för barnen och kan också tycka att barn, iaf stora sådana som kan argumentera för sin ståndpunkt, faktiskt ska ha veto mot att en ny partner ska flytta in i hemmet. (Visserligen lite beroende på varför och med vilket resonemang, men att bli påtvingad en ny "förälder" man inte alls går ihop med är faktiskt oschysst).
Däremot förstår jag inte vad du menar med att hon borde ha sagt något innan. Menar du att hon borde ha pratat ut med er barn om att hon var olycklig i relationen med er pappa och funderade på att skilja sig? Det känns ju spontant som en väldigt konstig sak att göra som man annars avråder ifrån?
Vet ju inget om deras skilsmässa men rent allmänt är jag, säkert beroende på mitt eget perspektiv, så förbannat trött på "det kom som en blixt från klar himmel"- folket. Om ens partner är så djupt olycklig i relationen att han eller hon vill skiljas, trots barn och gemensamt hushåll och hela skiten, och man inte hade en jävla susning om det, så måste man ju inse att relationen faktiskt var jättedålig och att man själv har ett ansvar för att man inte haft någon fungerande kommunikation eller närhet överhuvudtaget? För det kan man inte ha haft, om partnern varit så pass missnöjd och olycklig och man inte ens märkt det.
Mamma var inte alls "djupt olycklig" hon var bara uttråkad. Jag tycker fortfarande att hon skulle förvarnat oss barn att de skulle skiljas.
Tycker du inte att den som vill skiljas ska tala med som partner heller? Eller försöka få tillstånd en förändring i relationen så det blir bättre? Familjerådgivning? Mamma gjorde inget av det och hon har sagt att hon "ville inte tjafsa" med pappa för hon visste att han inte ville skiljas. Så jo, det kom som en blixt från klar himmel för honom. Han fick aldrig en chans att förändra något. -
Jag skulle kunna tacka gud varje dag om jag var troende för att min pappa var otrogen och tog skilsmässa, för han är inte klok.
Men i övrigt är det mer blandade kort.
Min första kille i gymnasiet var borta ett år som utbytesstudent och några månader innan han kom hem skildes hans föräldrar. Jag hade då hängt där nonstop innan i ett år och ätit många middagar och jag hade inte märkt något fel eller bråk, det hade inte heller min kille. Men pappan hade varit otrogen (same old story) och ville bo med en ny. Jag tycker kanske att hade de klarat det så långt och inte bråkade så kunde de väl hållit stilen ett par år till så yngsta barnet gick i gymnasiet i alla fall?
Det är extra skadligt för tjejer i nedre tonåren när deras farsor går ut och knullar runt. Man har nätt och jämt blivit förälskad första gången och tror att man ska dö om det tar slut och DÅ så bevisar ens egen far för en att de flesta män ändå är svin så förvänta dig inget. Tack för det... -
Anonym (madwoman) skrev 2020-04-30 19:57:31 följande:
Jag skulle kunna tacka gud varje dag om jag var troende för att min pappa var otrogen och tog skilsmässa, för han är inte klok.
Men i övrigt är det mer blandade kort.
Min första kille i gymnasiet var borta ett år som utbytesstudent och några månader innan han kom hem skildes hans föräldrar. Jag hade då hängt där nonstop innan i ett år och ätit många middagar och jag hade inte märkt något fel eller bråk, det hade inte heller min kille. Men pappan hade varit otrogen (same old story) och ville bo med en ny. Jag tycker kanske att hade de klarat det så långt och inte bråkade så kunde de väl hållit stilen ett par år till så yngsta barnet gick i gymnasiet i alla fall?
Det är extra skadligt för tjejer i nedre tonåren när deras farsor går ut och knullar runt. Man har nätt och jämt blivit förälskad första gången och tror att man ska dö om det tar slut och DÅ så bevisar ens egen far för en att de flesta män ändå är svin så förvänta dig inget. Tack för det...
På FL förenklas verkligheten ofta och män betraktas som otrogna svin. Kvinnor är aldrig otrogna och de har inget ansvar eller del i de förhållanden som avslutas för att otrohet förekommer. Män som är otrogna är svin medan om kvinnor skulle vara otrogna så är det fint att de lever ut sin sexualitet och sitt känsloliv och deras otrohet beror ju på att männen hemma inte har förstått att ta hand om sina kvinnor, så ansvaret för kvinnors eventuella otrohet är förstås männens med.
Ddet är beklagligt att läsa att du tackar gud för att dina föräldrar skildes, för din pappa är inte klok. Din mamma är tydligen jätteklok.Tack för det. -
Barn mår bäst av att stanna i kärnfamiljen så länge föräldrarna kan vara civiliserade mot varandra. Det hindrar inte att mamma eller pappa har andra relationer.Anonym (Molnet) skrev 2020-02-04 17:39:43 följande:
Föräldrar som håller ihop kärnfamiljen trots de egentligen inte passar ihop längre eller att de separerar och kanske får en bonusfamilj ?
-
Anonym (madwoman) skrev 2020-04-30 19:57:31 följande:
Jag skulle kunna tacka gud varje dag om jag var troende för att min pappa var otrogen och tog skilsmässa, för han är inte klok.
Men i övrigt är det mer blandade kort.
Min första kille i gymnasiet var borta ett år som utbytesstudent och några månader innan han kom hem skildes hans föräldrar. Jag hade då hängt där nonstop innan i ett år och ätit många middagar och jag hade inte märkt något fel eller bråk, det hade inte heller min kille. Men pappan hade varit otrogen (same old story) och ville bo med en ny. Jag tycker kanske att hade de klarat det så långt och inte bråkade så kunde de väl hållit stilen ett par år till så yngsta barnet gick i gymnasiet i alla fall?
Det är extra skadligt för tjejer i nedre tonåren när deras farsor går ut och knullar runt. Man har nätt och jämt blivit förälskad första gången och tror att man ska dö om det tar slut och DÅ så bevisar ens egen far för en att de flesta män ändå är svin så förvänta dig inget. Tack för det...
Verkligheten är nog att både män och kvinnor är otrogna, det är en del av vår mänsklighet. Att vi skilje ross är också väldigt vanligt, rentav naturligt. Ofta sorgligt och en besvikelse men något man måste kunna leva med och kunna gå vidare efter. Vuxna har ett gemensamt ansvar att sköta förändringen såpass snyggt att barnen inte påverkas illa psykiskt.
https://ifstudies.org/blog/who-cheats-more-the-demographics-of-cheating-in-america -
Beror på.
Om föräldrarna är inte längre kära men fungerar som vänner och gillar varandra är det bäst för barnen om de stannar .
Men om det är skrik och bråk det är bättre att separera.
Bonusfamiljer fungerar tyvärr sällan bra. Att föräldrarna är särbo med sin nya och ses på barnfria veckor är nog bäst för barnen om bonusfamiljen inte trivs med varandra.
Problemet är med verkligheten att många fortsätter tvinga ihop sina barn med nya partners och deras ev. barn , så barnen bor i en usel förhållande där den ena personen är inte ens förälder . -
Håller med här. Jag tycker det verkar handla mer om den cirkus som ibland följer på skilsmässan som barn far illa av än skilsmässan i sig. Dels att nya partners valsar in och ut med flyttar och bonussyskon som tillika kommer och går. Desto rörigare eller mer konfliktfyllda konstellationer desto värre såklart.Anonym (H) skrev 2020-05-04 09:42:02 följande:
Beror på.
Om föräldrarna är inte längre kära men fungerar som vänner och gillar varandra är det bäst för barnen om de stannar .
Men om det är skrik och bråk det är bättre att separera.
Bonusfamiljer fungerar tyvärr sällan bra. Att föräldrarna är särbo med sin nya och ses på barnfria veckor är nog bäst för barnen om bonusfamiljen inte trivs med varandra.
Problemet är med verkligheten att många fortsätter tvinga ihop sina barn med nya partners och deras ev. barn , så barnen bor i en usel förhållande där den ena personen är inte ens förälder .
Liksom såklart att en del rent allmänt aldrig riktigt får ordning på livet och ekonomin.
Jag tycker det är lite märkligt att folk är så jäkla sugna på bonusfamilj, som rimligen är mycket svårare att få att fungera än en kärnfamilj - vilket man ju bevisligen redan misslyckats med. Säger inte att det aldrig kan funka med bonusfamilj men tänker att det är jävligt mycket som måste stämma för att det ska göra det, och att man helst ska veta att det stämmer INNAN man släpar in ungarna i den situationen. (Inte chansa och se hur det funkar...) -
Separera om förhållandet inte håller. Finns inget värre för ett barn än att växa upp i en dysfunktionell familj.
Tycker dock inte att man ska sträva efter bonusfamiljslivet heller. Livet funkar bra som singel och ensamstående också.
Fråga mig, som valt att skaffa barn som ensamstående. Det är fullkomligt optimalt om man har ett stort kontaktnät omkring sig.