Hjälp från er med erfarenhet!?

LP skiva?

Ärlig om vad? Att få smärre utbrott utan underlag?

Folk som hänger sig har inte accepterat att det finns andra människor med helt annat perspektiv och har olika åsikter.

Ni har hängt er på just detta. Har ni ingen annan hobbie och fortsätta och älta?

Haha,

Om man hängt sig är det nog för att man inte såg någon annan utväg.

Om du börjar skriva lite sammanhängande och med trådens info som underlag kan du kanske lyckas förmedla ditt perspektiv.

Varför kräver och förväntar du dig att andra ska tåla dina totalt opåkallade oförskämdheter när du uppenbarligen är väldigt ömtålig själv?

Jag är inte ömtålig, men vissa här ältar och jag gillar inte ältande och man är faktiskt olika från person till person. Ömtålig som du säger, känslig, skinn på näsan, det finns folk med ikke humor och med humor det finns fula människor, fina människor, det finns destruktiva människor, det finns arbetsnarkomaner, det finns kontornissar.

Låt mig ha mina åsikter och du ha dina.

Har inget mer och säga men älta på ni, sista gången jag kommenterar. Gör nu börjar det bli tjatigt. Höns i en gård.

Det är ingen här som ältar. Det jag och andra har gjort är att bemöta dina inlägg vilka var attackerande, oförskämda, osammanhängande och saknade grund för det du tycktes vilja göra gällande. 

Instämmer helt!

Börja med att ta kontakt med er hemkommun eller annan kommun i närheten så kan ni få en större inblick i hur det är att vara familjehem. Om ni sedan känner att ni vill gå vidare så kan ni kontakta olika företag. Men jag skulle börja med kommunen eftersom de är huvudman oavsett om de i sin tur anlitar ett privat företag.

Lycka till, fler familjehem behövs verkligen

Stor eloge till alla dom seriösa vuxna som blir familjehem. Många av dom gör ett fantastiskt jobb.

Sen ska man inte underskatta problematiken. Många av barnen är avkommer till föräldrar som aldrig skulle ha tillåtits ha skaffat barn överhuvudtaget. Tvångssterilisering är en lämplig åtgärd. Barnen har i många fall lågbegåvade föräldrar med diagnoser vilka kan gå i arv. Dessa barn kräver stort engagemang och många av dom hamnar hos familjehem som mest ser detta som en bekväm bra inkomst.

Känner två familjer som verkar som familjehem. I första fallet så var det pengarna som styrde. Familjehemsföräldrarna separerade sen och ena parten tänkte så klart inte hjälpa till mer ifall han inte fick del av pengarna. I andra fallet har båda barnen diagnoser så det är mycket utredningar och mediciner. Slutade med att familjehemsmamman gick in i väggen och inte kunde gå till vanliga jobbet på drygt ett halvår. Självklart också strul med rättsprocesser där bioföräldrarna försöker få tillbaka barnen.

Hej

Vi är precis i slutet av vår utredning för att bli familjehem. Så jag har inte någon erfarenhet än av att ha placeringar men det jag kan rekommendera er att göra är att kontakta er kommun. Det brukar hållas en första informationsträff där de pratar om de olika uppdragen, famijehem, kontaktfamilj samt jourfamilj. Dessa träffar är oftast mycket bra då det ger en liten inblick i vad som väntar. Sedan är det en omfattande utredning parallellt med utbildning för att bli familjehem.

Jag har tyckt att det är skönt att vi valde att gå direkt via kommunen för att slippa ytterligare en aktör - för socialtjänstkontoret är alltid inblandat vid omhändertagandet av barn.

Gällande önskemål av ålder, familjehemssekreterarna är måna om att placeringarna ska bli bra för alla inblandade parter så de kommer lyssna till vad ni tänker/känner skulle vara lämpligt för er. Däremot så kan de reagera på att ni enbart vill ha en bebis - ser ni barnet som att det ska ersätta ett eget? För alla placeringar är inte uppväxtplaceringar utan i de allra flesta fall är målet att barnen ska flytta hem igen. Även om de säger att det är en trolig uppväxtplacering så kan det även ändras så det gäller att ni ordentligt känner efter att ni kommer klara detta. Så det är en tuff ekvation - ta emot och älska ett barn men samtidigt vara mentalt förberedd på att barnet ska flytta en dag.

Förlåt för långt inlägg men för att sammanfatta - ja, ni kan önska ålder och det kommer inte ligga er som en belastning men förbered er på att få frågor om varför ni endast är intresserade av ett litet barn.

Lycka till!

Vill börja med att tacka för alla goda råd och tips! Detta var första gången jag skrev en fråga här på Familjeliv, och inser att det man utelämnar ger stora friheter för olika tolkningar. Jag visste inte hur omfattande jag skulle skriva och vill inte heller skriva en uppsats för att få fram frågorna utan att små troll ska kika fram.

För att svara på några av de frågor och funderingar som ploppat upp bland er som så snällt tagit er tiden att läsa och skriva! Vi gör INTE detta för pengar. Vi har goda inkomster och gott ställt. Jag har i hela mitt liv arbetat med barn och/eller ungdomar och nu har vi föruttsättningarna för att kunna bli ett bra familjehem till någon som behöver.

Vi är absolut medvetna om att man kan komma att ha barn i olika åldrar. Det var mest av ren nyfikenhet jag frågade detta då vår vän som är familjehem aldrig haft en bebis. Vi är öppna för alla barn oavsett ålder, bakrund, nationalitet osv.

Och så kanske till det som en person (och kanske fler som ej skrivit) hakade upp sig på, huruvida vi är lämpade som familjehem eller ej. Detta får mig att le då vi inte vet något om de personer som skriver här. Vi får en liiiiten pusselbit från en människas liv och själ, och det ger vissa anledning nog att börja härja och/eller vara oförskämda. Och nej. Jag tycker inte att man får vara otrevlig bara för att man ser det som sin sanning. Vi är vuxna och ska kunna bete oss så. Så detta är väl ett forum där man ska kunna söka råd, tips, stöd, hjälp och kunna få diskutera! Då underlättar det om alla har god ton mot varandra.

Jag skrev medvetet ingenting om vår bakgrund då det egentligen för frågorna inte är relevant. Hade det gjort någon skillnad om jag berättat att jag har erfarenhet från arbete och studier på Universitet om psykisk ohälsa, psykisk- och fysisk misshandel, ätstörningar, ADHD/ADD, våld i nära relationer mot både partner och barn, utåtagerande beteende, trauma, sexuella övergrepp, droger, självdestruktiva handlingar. Jag har arbetat på skyddat boende, HVB-hem för tonåringar med psykosociala problem, Fritidsgård, som brottsofferstödjare, pedagog i olika åldrar, på psykologmottagning m.m. Jag är utbildad kriminolog, genustvetare, socialpsykolog och beteendevetare. Jag har studerat mkt kring frågor om våld i nära relationer och hur det påverkar barn. Och så har jag gjort en hel del till :) Jag skulle kunna skriva milslångt svar om vem jag är och vad jag tror på. Hur man är en bra medmänniska. Men det spelar egentligen ingen roll, för det avgör inte om jag och min familj är bra lämpade som familjehem. Det finns ingen yrkeskategori eller utbildning som ger ett likatecken med att du skulle vara ett bra familjehem. Det är därför de har så ordentliga utredningar och utbildningar innan någon/några får bli familjehem. För även om någon skulle ha all min erfarenhet och kunskaper skulle den personen ändå vara fruktansvärd för att ta emot barn i sitt hem. Det har vi sett många gånger hur barn far oerhört illa i familjehem där man aldrig hade kunnat tro det. Detta sker i alla grupper i samhället. Det finns idioter överallt. Det finns poliser som våldtar, det finns läkare som använder droger, det finns föräldrar som säljer sina barn osv. Så att jag enbart skulle berätta en liten del om mig själv betyder inte att man automatiskt vet vem jag är. Man vet lite mer, men inte alls tillräcklig för att göra förutfattade meningar och påståenden.

Vi säger alltid till våra barn: Om man inte har något snällt att säga, ja då kan man vara tyst. ;)

Ber om ursäkt för detta låååånga inlägg. Som sagt, jag är ny här så lär mig fortfarande. Och förresten! Tack till er som faktiskt stod upp för mig och inlägget. Det värmer.

Jag tar och avslutar med en hel skopa kärlek!

Någon som har fler goda råd? :)