Hon vägrar göra abort (ej viabelt foster)

Är det rätt att föda ett barn som kommer att lida några timmar och sedan dö ?

Jag tycker du och din svärson måste göra allt för att övertala henne till abort. Kanske ta hjälp av kurator.

Vilken svår situation ni har hamnat i, jag har inte varit i någon liknande situation men tänker att det finns för- och nackdelar med bägge sätten. 

Med abort finns ju fördelen att hon efter genomförd abort har möjligheten att bli gravid fortare igen (om hon önskar det) och att hon då inte behöver gå igenom en "hel" graviditet för att föda fram ett barn som har dåliga chanser att överleva första dygnet. 

Nackdelen med abort är ju att det påverkar både kroppen och psyket negativt, hon verkar ju ha kommit tillräckligt långt i graviditeten för att vara tvungen att föda ut barnet och dessutom tvingas ta beslutet att genom valet göra så barnet inte har en chans att leva längre (även om det i detta fall verkar vara utgången oavsett). 

Med att behålla barnet och genomföra en förlossning finns ju fördelen att hon slipper ta beslutet om att döda sitt barn och sen föda det tidigare, men även att hon hinner bearbeta situationen och därmed hinner ta farväl av barnet på ett annat sätt. Hon får ju även en grav att gå till, vilket jag har för mig att man får oavsett efter v.22 (eller har jag fel?). 

Nackdelen med en förlossning är ju att hon då behöver genomgå en hel förlossning som sliter på kroppen för att föda fram ett barn som inte har en chans att överleva en längre stund. En annan nackdel kan vara att beroende på vad det är för fel på barnet så kanske den behöver medicinsk hjälp hela sin livstid (för att det inte ska lida eller dö lidande) och att hon därmed inte har någon större möjlighet att hålla barnet i sin famn. 

Med det sagt så tycker jag att beslutet är hennes (för att hon bär barnet och får en annan relation till det) men även hennes partners tankar och åsikter räknas (även om han inte kan ha det avgörande beslutet). Jag anser dock inte att övrig familj och släkt ska ha synpunkter på, såvida hon inte har frågat eller frågar er om råd.. 

Jag tycker att hennes man ska försöka få henne att gå och prata med en kurator. Jag hade jättestor nytta av kuratorn som jag fick prata med när jag drabbades av detta.

Om du och hennes man vill hjälpa henne tror jag det är den vägen ni ska gå, istället för att försöka övertyga henne att göra abort.

Jag tror att man kan vägra ta in att barnet inte kommer att klara sig. Som jag sa, det går emot ens naturliga instikter att göra abort i detta fall. Trots att jag med mitt förstånd visste att barnet inte skulle klara sig, hade jag också ologiska fantasier om att rymma, så att läkarna inte skulle kunna ta det. Samt skamklänslor för att jag inte kunde skydda mitt barn.

Oavsett beslut så är det en mycket svår situation hon är i. Så som sagt, försök få henne att prata med någon.

Håller med

Hej. Vilket tråkigt besked.

Jag avbröt min mycket efterlängtade graviditet i torsdags. Pga fosterskador. Fick samma besked som din dotter. Det är det jobbigaste jag hört. Efter 11 månaders försök och förtvivlan vart vi äntligen gravida, (2a barnet) och så blir det såhär.

Det är sorgligt, fruktansvärt och orättvist.

Jag valde direkt att avbryta. För jag tänker att ju längre tid det går, desto mer fäst blir jag vid barnet. Och ju längre tid det går, desto mer utvecklar barnet sina sinnen, såsom känsel etc. Med det I tanken, ville jag ta slut på lidandet fort, för allas skull. På så sätt kommer kroppen även återhämta sig fortare och vem vet, vi kanske får en ny chans?

Det din dotter går igenom är så otroligt svårt. Hon vet att hon kommer förlora barnet, men hon vill inte. Hon vill inte ta beslutet att förlora det. För när hon tar beslutet så är det hennes, hennes val. Oavsett vad läkare säger kan jag tänka mig att det är så hon känner. Gör hon en abort, så är det ett val hon gjort.

Jag tror att prata om just skulden, att det inte är hennes fel, eller hennes val, kan hjälpa. Också prata om hur mycket svårare det blir om man väntar.

All kärlek till er. Och berätta för henne att hon inte är ensam. Vi är fler som gått och går igenom samma sak <3

Hej, tack för ditt svar!

Du har helt rätt i det du säger (och alla andra som skrivit samma sak, kan inte citera och svara alla!).

Jag pratade länge med min dotter, och hon sade precis det som några här har sagt, att hon ville få en chans att möta och se sitt barn, få hålla det åtminstone i en liten stund. Hon har nu bestämt sig för att inte genomgå abort, och jag, hennes man och resten av familjen stöttar henne till 100% i det.

Jag och min man kommer, tillsammans med hennes mans föräldrar, att vara med vid förlossningen (självklart inte under själva födseln!) så att vi också får en chans att träffa vårt älskade barnbarn. Det kommer att bli tungt och jobbigt, men jag tänker att det också kommer vara en bra stund för oss alla, att få ta avsked.

Jag ser att du kallar dig "änglammam", så jag förstår att du också har förlorat ett barn. Jag beklagar det verkligen, det är hemskt! 
Tack för ditt fina svar, och jag beklagar det du gått igenom.

Det var lite så där jag tänkte gällande min dotter, att hon inte skulle bli för fäst vid barnet. Som mamma ville jag skydda henne från sorgen och smärtan hon kommer uppleva, men jag inser att jag inte kan det. Hon är inte min lilla unge längre och måste få fatta sina egna beslut även om hon kommer bli sårad.

 Nu har de som sagt beslutat sig för att gravditeten ska fulföljas, och som sagt, jag och min man och dotterns svärföräldrar ska vara där när barnet föds, så att vi också får ta farväl.

Men känns det inte ännu mer sorgligt att barnet ska födas bara för att dö? Jag förstår att det är ett enormt smärtsamt hur man än gör och skulle inte vilja ställas inför alla beslut. Men för barnet känns det väl mer lindrigt att graviditeten avslutas o livmodern än att tvingas födas för att sedan dö?

 

Hej, tack för ditt svar!

Jag som mormor har kanske inte med saken att göra, nej. Men jag är även mor, och som mor ville jag att min dotter skulle besparas från smärtan av att bära ett barn inom sig, känna det röra sig, fästa sig vid det och sedan hjälplöst se på när det dör. Men hon är vuxen och jag kan inte skydda henne från allt ont.

Nu är det i alla fall bestämt att hon ska fullfölja graviditeten, och hela familjen kommer självklart stötta henne och hennes man till 100%.

Vad gäller åsikten om abort och huruvida jag eller någon annan påverkat mina barfn att tycka som de gör får du givetvis tro vad du vill. Jag kan inte säga annat än att jag inte påverkat dem. Det är inte så att vi pratar abort hela dagarna. Ämnet har kommit upp givetvis, som när dotterns kompis blev gravid vid 15 års ålder. Då sade jag som jag alltid säger, att alla får göra som de vill, och sedan sade jag inte mer. Visst kan det tänkas att detta svar kan tolkas som att jag är emot, men jag har aldrig försökt "pracka på" mina barn mina åsikter om någonting, så jag hoppas och tror att de inte tolkade det svaret så.

Som exempel på att jag inte velat påverka dem att tycka och tro som jag kan jag nämna att jag är katolik. När barnen växte upp och jkag skulle på mässan sade jag alltid att jag skulle träffa en god vän (ingen lögn, det är alltid någon god vän i kyrkan!). Jag tog aldrig med dem till kyrkan, eftersom jag inte ville pressa dem att tro som jag. Här gjorde jag "fel" enligt kyrkan. En katolik "måste" uppfostra sina barn i den katolska tron. Men jag tycke de ska få välja själva. Först när de fyllt 18 fick de veta att jag är katolik. Nu är två av dem katoliker.

Ni kanske förstår nu hur svårt det var för mig att försöka få min dotter att göra abort. det är ju, som ni säkert vet, förbjudet i katolska kyrkan.

Folk överlag verkar ha svårt att tro på att någon, helt på egen hand, kommit fram till åsikten att abort är fel. Men i dagens läge verkar många tycka att att göra abort är ungefär som att gå till tandläkaren. 

Mina åsikter om abort är inte svartvita, jag tycker i alla fall inte det. Inget i abortfrågan är svart eller vitt, anser jag. Du tar upp en rad exempel på när abort borde vara "okej". Jag kan inte säga att jag håller med dig, men jag tänker heller inte rada upp egna exempel.

Att säga att man är emot abort väcker alltid starka reaktioner, allt från upprördhet till rent hat. En gång när ämnet kommit upp på en lunch med några väninnor repade en av dem min bil efteråt, för att hon blev arg över min åsikt. Det är synd att vissa människor förväntar sig att man ska acceptera och respektera deras åsikter, medan de själva inte kan acceptera och respektera andras (jag menar inte just dig nu!). Jag försöker att respektera andras åsikter, men tyvärr blir inte mina alltid respekterade.

Hej!

Du har helt rätt, det känns sorgligt. Och självklart kommer det vara smärtsamt för oss alla. samtidigt känns det på ett sätt fint att man kommer få se barnet, kanske till och med hålla det en liten stund. Och det blir nog lättare att ta farväl av barnet när man sett det. Jag vet förstås inte hur det kommer bli, det får mna se den dagen.

Barnet kommer inte känna någon smärta eftersom det saknar större delen av hjärnan. Min dotter kommer förstås ha ont p.g.a. förlossningen.

Jag önskar er styrka att möta och ta emot barnet, en stund av djupaste sorg och största glädje och kärlek! Speciellt din dotter och svärson, men även ni som blivande mor- och farföräldrar.
Det är ett tungt beslut din dotter har tagit, men vad jag förstår ett beslut som ger henne frid i själen.
Sänder en bön för er alla!

(Själv har jag en liten son som dog i magen en kort tid före förlossningen. Jag fick aldrig hålla honom levande i min famn, bara lära känna honom genom sparkarna och rörelserna i min mage när han fortfarande levde.)

Hej!
Jag har  själv stått inför det valet att göra sen abort eller fortsätta graviditeten. För vår pojk fanns en överlevnads chans dock.  Han hade ett diafragmabråck och fick en 66 % chans till överlevnad. Han överlevde sina operationer men sedan togs hans liv utav en blodförgiftning.
Vårt val enkelt för oss att fortsätta graviditeten, men det beror nog på+ att det fanns fortfarande en chans till överlevnad och ett bra liv. Nu har vi fått en liten tjej som också fick en tuff start främst för att det var något fel på mig så att hon inte växte som hon skulle i magen utöver det små hål i hjärtat där det ena kommer behöva opereras.

Stötta din dotter i hennes beslut. Nu kände jag och min sambo samma sak att fortsätta den förra graviditeten och vi skulle göra samma val igen om vi skulle ställas inför det valet. 
Hon känner i sitt hjärta att hon vill detta trots att det kommer bli fruktansvärt tungt och det enda ni kan göra är att finnas där.
Tror att det finns visst hopp kvar i henne men också det faktum att det varit svårt för dem att bli gravida.

Efter vår sons död fick jag ännu ett utomkvedes och vart tvungen att genomgå ivf för att överhuvudtaget få vår Matilda.

Jag tänker att den som vill föda sitt barn och hålla det en liten stund även om utgången är döden är att BEUNDRA. Jag skulle grina och kräva abort och bete mig som ett tok. Jag LITAR på att inget sjukt barn i Sverige får pinas till döds.....