Hur kommer otrohet fram?

Nu sa jag lotteri, inte lotto. Poängen var att många små sannolikheter för att åka dit skapar en stor sannolikhet över tid.

Exakta storheten på den risken beror ju på hur försiktig vederbörande är och hur misstänksam/snokande respektive är.

Någon som bara varit otrogen en eller några gånger och inte sparat någon dokumentation kommer antagligen undan för evigt.

Ja som sagt ALLA som varit otrogna och blivit påkomna har ju trott att chansen att de skulle bli påkomna var minimal annars hade de inte gjort det, men påkomna blev de ändå.

Alltså spelar det ingen som helst roll vad man själv tror, det är ingen garanti för att slippa bli påkommen oavsett.

Nejdå, det finns nog väldigt många som varit otrogna och en eller några gånger som blivit påkomna ändå, för de kan bara påverka vad de själva gör men de kan aldrig påverka vad andra gör. Så oavsett hur försiktiga de själva är så kan de komma fram ändå för att någon annan försäger sig tex... speciellt om man drar ut det över ett långt tidsspann... man kanske kom undan med det i 10 år och sen kommer det fram...många tror att de kommit undan med det för att de inte blivit påkomna än, men de vet ju inte vad som kommer hända om 10, 20 år.

Precis, som jag skrev tidigare så blev ju inte min kille påkommen/avslöjad under tiden han var otrogen mot sitt ex. Däremot kom hans tidigare otrohet fram senare, och jag som den nya flickvännen fick detta berättat för mig istället, så gamla synder kan ju komma fram ändå. 

Även om detta skett i tidigare relation så kan det ju påverka framtida med tanke på att det kan ifrågasätta någons moral.. 

Även om killen kan vara tyst så kan ju tjejen få för sig att berätta, även om det valet sker senare. 

Ja... För den som åkt dit är ju sannolikheten 100%.

Efter 10 år måste det ju finnas något mer än en galen persons påstående om otrohet.

Utan riktiga bevis skulle jag uppriktigt kunna förneka en sådan sak av den enkla orsaken att jag inte minns.

Går utmärkt att leva med ett Damokles-svärd hängandes ovan ditt huvud. En vanesak.

Det finns det ju miljarder av människor som gör dagligen. Herregud så bortskämda ni är 

Ja precis, så det går liksom inte att påstå att man kommer komma undan med det.

Nejdå, du blandar ihop relationer med en rättegång, det spelar ingen roll om det finns bevis eller inte, tycker man att ens partner inte går att lita på så är det slut med eller utan bevis.

Japp det går säkert att leva så, men då är det ju bra om man fattar att det är vad man ger sig in i och att man kommer ha den risken hängande över sig så länge man är ihop.

Ahh precis! Finns värre saker du kan ha hängandes över dig än oupptäckt otrohet! :)
Med ditt synsätt så går det inte att komma undan med otrohet förrän man är död och begraven.

Visst... Du kan göra slut av vilken orsak som helst... Men särskilt vanligt tror jag inte att det är efter så lång tid. Jag har inte varit med om det någon gång i vart fall.

Visst, du får ha det på ditt samvete med de risker som finns. För min del är det en enkel sak.

Tja om det enda man bryr sig om är sig själv och fullkomligen skiter i vad det innebär för andra så är det ju pissenkelt att resonera så... men man kan ju fråga sig hur friskt ett sånt förhållningssätt mot människor som ska föreställas stå en nära är? Att skita i vilket lidande man utsätter sin partner och sina barn för är ju oftast något man förknippar med empatistörningar.Antingen när man dör eller om man avslutar relationen av andra anledningar. Men så länge man lever och är ihop så kommer alltid risken att det kommer fram finnas.

Jodå det är väldigt vanligt att man gör slut även efter 10 år eller mer... av den enkla anledningen är att få människor vill leva med någon man inte litar på och när det kommer fram 10 år senare så är det ofta oxå 10 ggr värre för då har man ju slösat bort 10 år av sitt liv på en skithög... men det här fattar aldrig människor som är otrogna för de vill ju alltid inbilla sig att konsekvenserna av deras handlingar är obefintliga eller väldigt små.

Du låter bitter? Råkat ut för något?

Menar du att det är väldigt vanligt att +10år gammal otrohet kommer upp till ytan? Källa på det? Eller killgissar du bara?

Jag tror personligen utan att ha någon som helst statistik att det tvärtom är väldigt ovanligt att otrohet dyker upp +10 år senare om den inte är pågående.

Jag har som sagt aldrig råkat ut för något som ens är i närheten av det... Möjligen indirekt. Erkände en tidsperiod. Men då hade jag åkt dit för något jag gjort i närtid.

Inbillar mig inget. Tänker inte så mycket på konsekvenser. Gör det som faller mig in bara.

Och du låter som en narcissist / sociopat, föddes du sån eller kom det med tiden?

Jag menar att det är nog precis lika vanligt att man avslutar en relation pga en otrohet oavsett om det kommer fram efter en vecka eller efter 10 år.

Bara för att du inte råkat ut för det så betyder ju inte det att det inte existerar, det betyder att just du saknar erfarenhet av det. Och ja då det kom fram i närtid så slapp ju just den personen slösa bort 10 år av sitt liv på dig.

Japp människor som inte brys sig om andra bryr sig inte om konsekvenser. Det enda de bryr sig om är sig själva och sin egen njutning.

Det kom med uppfostran. Var snäll, lite blyg från början.

Så, varför är du så bitter?

Nja... Hade det varit vanligt förekommande att gamla älskarinnor hörde av sig och berättade för din tjej att du varit otrogen för många år sedan så hade jag råkat ut för det... Jag har haft en del längre förhållanden och varit rätt så flitig.

Har du själv letat reda på något gammalt ragg 10+ år senare och berättat för tjejen att hennes kille var otrogen tiotalet år tidigare?

Vad är det som gör att du tror att det är så vanligt? Bara påståendet är ju rätt långsökt...

Jag menar nog att en stor orsak till upptäckt är att personen medvetet eller undermedvetet vill bli upptäckt.

Många kan inte ta steget till ensamhet (eftersom de i grunden inte är psykologiskt självständiga) utan behöver en ny partner som språngbräda. Detta drag förstärks om personen dessutom har svag tro på sin egen förmåga att attrahera en ny partner, och även känner skuld för att man lider av vissa kristna moralfragment.

Den som är tillräckligt övertygad om sin egen förträfflighet, har kört ut Luther ur frontalloben och jagar upplevelser snarare än en utväg ur en trist relation har inte det problemet.

Drivkrafterna bakom beteendet är helt enkelt fundamentalt olika.

Håller med om att drivkraften är olika men risken att bli påkommen finns ju alltid där oavsett vad drivkraften är och jag har väldigt svårt att tro att man vill bli påkommen ens undermedvetet för man vet ju oftast mycket väl vad ett avslöjande kommer innebära, och håller man på och odlar sig en ny gräsmatta att landa på när man känner för det så vill man ju förmodligen inte bli avbruten mitt i processen utan snarare odla den i lugn och ro tills man känner sig redo att ta steget.

En språngbräda ur ett förhållande innebär ju oftast inte att bli avbruten mitt i språnget och kraschlanda på fejset utan snarare att kunna ha god tid på sig att förbereda sig och sen ta språnget utan att nån stör och göra en trippelvolt och en perfekt landning. 

Jag trior att människor generellt sett är experter på att rationalisera och övertyga sig själva om att det man i grunden vet är fel och dumt kanske går ändå... man har inte råd med den där dyra prylen, men man lyckas övertyga sig själv om att det går nog att köpa den ändå, man vet att det inte är bra att käka den där godispåsen när man har 20 kg övervikt men man har ju jobbat så hårt hela dagen och man är värd att unna sig lite... eller.... man vet att man riskerar sin partner och sina ungars trygghet men man lyckas övertyga sig själv att det spelar ingen roll för ingen kommer få veta det ändå.