Exets sambo

be inte om ursäkt när du inte gör nåt fel.

Jag upplever att sådana som han kan ibland ge mer respekt till en om man är tuff tillbaka.

TS - berätta lugnt och sakligt att du kommer boka tid för samarbetssamtal. stå på dig.

Visa honom att det här inte är hållbart längre.

För det är det ju inte för dig. Och det börjar gå ut över barnen.

Stå på dig!

Nej inte när jag inte gör fel, jag uttryckte mig inte särskillt bra och inte helt okej, det bad jag om ursäkt för då jag kände själv att det var dumt och onödigt. I övrigt så tänker jag inte be om ursäkt för att stå på mig om det jag anser är rätt. 

Nja det vet jag inte om det gäller honom. jag känner mer att han bara blir tjurig och tycker jag är dum och allt är mott fel. Sen tar det lååång tid innan han går vidare. Det har ju varit liknande förr om andra saker. 

Problemet här är ju att han vägrar, och familjerätten kräver att båda ska vara överrens om att boka tid. Han skrev till och med uttryckligen att han vägrar ge mig en anledning för det när jag frågade varför det inte kunde vara en bra ide för just nu funkar det ju inte alls. Han tyckte att vi kan diskutera detta själva, vilket jag ju känner att vi uppenbarligen inte kan. Pust! 

Jo jag försöker ju förklara detta för honom, hur jag ska visa det mer vet jag inte. Han dumpar över allt på mig. Nu uttryckte han att om jag bara höll mig till det vi kom överrens om finns inga problem. Vilket ju inte stämmer alls. 

Om du säger "du vill inte eftersom du VET att du/ni gjort fel i den här frågan, kan du inte bara inse det", vad sker då? Liksom att du verkligen trycker på just den bristen, och sen följer upp med "jag vill gärna lösa det själva men det går ju inte eftersom du bara blir arg. det går inte att samtala då". 

Jo jag har ju försökt tala om precis det för honom, men det är bara jag som är dum som gjort fel och är problemet här, och han tänker minsann inte ha något samarbetssamtal. Jag misstänker att det är just det som är problemet att han vet att han gjort fel och inte vill höra det från en tredje opartisk person, det är lättare att låtsas som att det bara är jag som är problemet och att han inte alls har några problem. Det är iaf den enda rimliga förklaringen jag har, speciellt eftersom han vägrar säga varför han är emot det. 

Nu skrev han idag och frågade om vi kunde träffas imorgon eller någon dag för att diskutera igenom saker. Jag svarade bara att imorgon och fredag passar inte för jag har fullt upp, vilket är sant. Bad att få återkomma. Jag tvivlar ju på att han försökt se mitt perspektiv på det hela eller försökt förstå varför jag blir frustrerad och arg. Varför skulle han göra det helt plötsligt. 

Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Jag kommer ha svårt att hålla mig lugn om han bara tänkt fortsätta som han gjort nu.

Bra ändå att han tog det initiativet. Men kan ni inte ta det via telefon? Eller bråkar ni mer då? 
Men du måste hålla dig lugn. Bara låt honom säga det han vill - är det inget nytt så påtalar du bara det, efter att han pratat färdigt, och att ni stampar på samma fläck.
I bästa fall kanske han har tänkt till och säger något som är lite mer positivt än sist?  

Ja så är det ju. Vet inte vilket som är bäst telefon eller att mötas. Men Jaa, får ju låta honom säga det han vill ha sagt, så får man väl se vad som kommer fram.

Bra, men förstår din frustration i att försöka nå fram till någon som inte vill ta emot ditt perspektiv. Det är inte att kommunicera (från hans sida alltså).

Att han nu tar intiativ att prata betyder ju ändå att han är rädd för dina påtryckningar. Du kanske har mer makt än vad du tror!

Känner med dig TS!

Men det du har emot honom är att han håller på med sitt fiffel mot f.kassan, kan du använda det som ett sorts "motförslag", för att han ska gå med på att prata med en yttre instans?

Klurig sits, han slingrar sig. Men det måste finnas ett sätt.

Kanske ligger nyckeln i att inte försöka bemöta honom så mkt? Om han struntar i sin del av ansvaret, så åker du iväg med barnen till mormor eller liknande? Han får ju inga kännbara konsekvenser av sitt agerande. Ord betyder inget för honom tydligen.

några tips/tankar:
- fixa så du kan spela in samtalet, oavsett om det är via tfn eller om ni träffas.
- se till att ni skriver ner överenskommelser i detalj på papper. sen skickas det direkt för bekräftelse att båda accepterar och är överens.
- i överenskommelsen ska det framgå både vad ni är överens om (dvs. planering, regler, tider, ansvar) men också hur/när ni kommunicerar och förväntningar på tillgänglighet.

Tänk igenom noga vad som är viktigast för dig så du är förberedd. dvs. både absoluta krav och röda nej-linjer.

Gå gärna iväg själv och prata med rådgivning också, helst innan men annars i efterhand

Jo jag får se vad han säger när vi pratar, inte bestämt något än när. Känner att jag egentligen inte har energin om det visar sig att det bara fortsätter i samma spår som vi gjort hittills. Vet inte egentligen vilken makt jag har här. Jag har ju rätt att vara delaktig i beslut som rör barnen, men har samtidigt inte rätt att säga något hur han gör med sina föräldradagar. Jag har ju sagt redan från början vad jag tycker om upplägget, men inte tjafsat om det då det mest blir negativt för barnen, och för att jag inte riktigt vetat hur jag ska tackla det. Nu när jag tänker på det så borde jag ringt familjerätten för råd från början. Som alltid lätt att vara efterklok. 

Ja jag funderade lite så också, att helt enkelt låta honom sköta snacket till att börja med för att få en bild av vart det barkar och håller han kvar vid det han sagt hittills bara säga att detta känner inte jag är okej och jag tycker fortfarande att samarbetssamtal skulle behövas, ungefär. 

Hur menar du åka iväg till mormor, på måndagarna då? 

Nja han skulle nog snarare se det som att det är jag som är boven i dramat och förstör för alla ännu mer om jag trycker för mycket på det. För det tog jag ju upp redan första gången han tog upp deras lösning "som ett förlag". Han tyckte bara att det vet han inget om och struntade i uppenbarligen. Men sen vet jag inte hur det funkar med fritids när man är föräldraledig med ena barnet? För de har ju låtit äldsta vara kvar på fritids senaste gångerna nu, men det kanske man får? Dock har ju äldsta blivit ledsen. 

Jag tror du i vissa delar övertänker och tar "ansvar" för hur det är borta hos honom, hur han löser det utifrån sina förutsättningar.

Ditt fokus bör vara inriktat på barnets behov och tydliga gränser för när/hur ansvaret flyttas från den ena till den andra vårdnadshavaren.

Typ:
1) Barnet behöver lugna, tydliga, fasta rutiner och trygga vuxna som tar hand om henne. Hon ska inte behöva känna att det är rörigt, konflikter, ändrade planer och missar.

2) För att samarbetet ska fungera behöver det vara tydligt med tider, överlämnanden och ansvar. Planeringen måste vara bestämd i förväg och tydligt dokumenterad.
Om det är bestämt att hon ska hämtas/lämnas en viss tid, en viss dag så är det DET som gäller. Allt som kommer emellan får den ansvariga föräldern lösa själv.

Man kan givetvis fråga om det finns möjlighet att få hjälp om det kört ihop sig - men aldrig kräva/förvänta sig att kunna dumpa ansvaret på den andre.
(i den bästa av världar finns ett fungerande samarbete, ge- och ta, men om det inte funkar åt båda håll så bör man hålla det väldigt strikt, på millimetern)

3) Jag (som förälder) behöver också kunna känna trygghet att kunna planera och leva mitt liv och kunna lita på att allt funkar runt barnet. 

4) Kommunikationen behöver fungera utan sura reaktioner, känslor och irritation. Hur/när vi kommunicerar runt olika saker behöver också bestämmas i förväg och dokumenteras tydligt.

Bestäm konkret när/hur/hur ofta ni följer upp så allt funkar.
Tex. vi sammanfattar i ett meddelande kvällen innan byte hur veckan varit - särskilt om det är information som behöver lämnas över.
OM det är något akut som händer messar vi, eller ringer. Då förväntas man svara eller återkomma snarast möjligt.

Princip: Jag tänker kommunicera hövligt, artigt och sakligt. Jag förväntar mig samma sak. Har du åsikter eller kritik mot något så framför du det sakligt och hövligt. 

Till sist:
Jag skulle rekommendera att detta samtal, ramar och planering sker mellan fyra ögon (vårdnadshavarna). Det finns en risk/tendens att det blir krångligt och rörigt att blanda in fler (sambon i detta fall).
I vardagen kan man givetvis prata med henne, rent praktiskt, men direkt om det finns frågetecken eller osäkerhet så är det bäst att hänvisa till pappan och överenskommelsen. (Ok, nä. Det får du ta med honom. vi har pratat om det och kommit överens.)

Kan tänka mig som undantag om man har en väldigt smidig kontakt med exets nya samtidigt som det är infekterat med exet. Det förekommer och då är det inte fel att välja det som ger minst friktion.

Gör INTE:
Gå inte in i och ens lyssna, diskutera eller blanda dig i HUR han löser sitt ansvar. Lyssna inte ens. Om han tex. börjar.. "ja men nu har jag börjat jobba si, med schema så, tider hit eller dit.." då är det INTE din sak att lösa hans problem.

Möjligen kan man öppna för att diskutera att flytta bytesdag - men då ska det vara ordentligt genomtänkt och ligga i barnets intresse (och ditt). OM det visar sig att samarbetet fungerar (ge och ta) så kan man välja att öppna upp och hjälpas åt.

Detta är dock alltid en risk att man blir "uppäten" (utnyttjad) om man inte är vaken. 

I slutändan är det faktiskt du själv som behöver förändra dig, ditt sätt att anpassa dig, ställa upp och låta dig bli indragen i hans/deras liv. Detta skulle jag rekommendera att du pratar med någon om. Så du kan stå stark och inte ta åt dig av hans känslor/affekt. Lugnt och sakligt bemöta det med vad ni kommit överens om.

tillägg: Givetvis vore det allra bäst att ni tar samtalet tillsammans med familjerådgivare.

om det inte funkar att ta det själva så bör du lyfta det igen.
typ. "Nej, nu är det samma tjafs som vanligt. Det funkar inte att vi pratar om det så här, det finns för mycket gammal irritation och vi kan inte lösa det själva.

Jag vill att vi tar hjälp av någon som kan styra upp samtalet så det blir bra för barnen:"