• Anonym (Förvirrad)

    Brukar man må särhär dåligt ?

    Hej.

    Behöver skriva av mig om hur jag känner och om det är normalt, mår jätte dåligt och har dåligt samvete...

    Separerade i somras, vi har 2 barn och båda ville stanna när hon flyttade. Dom är hos henne varannan helg. Jag hat klart varit glad över att dom ville bo hos mig och har kämpat med att få vardagen att gå ihop. Vi trivs ihop bra och till en viss del känns det mera som en familj utan henne.

    Vi kommer till nyår, barnen fick välja hos vem dom ville vara och dom ville va hos mig. Tyvärr fick jag reda på att hon skulle iväg och fira och vart lidande för det, haft en smärta i bröstet hela dagen, kväll och natten. Till viss del kan jag förstå att svartsjuka ligger i botten då jag fortfarande tycker om henne för mycket. Men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på hur orättvist det är att jag blir Staffan för att jag är den bättre föräldern. Att friheten ges till den som inte åker på ansvaret för att ta hand om barnen och straffet av ett förlorat egen liv ges till den som tar ansvar över barnen. Hatat att känna så men kombinationen av båda dom sakerna gjorde gårdagen till en av mitt livs jobbigaste dagar...

    Vill inte känna såhär, men gör det...

  • Svar på tråden Brukar man må särhär dåligt ?
  • Anonym (3112)

    Jag är också separerad med två små barn men jag är mamman. Mitt ex ville inte ha de först, han tog över 1 månad på sig i början efter att jag flyttat att ens diskutera upplägget kring vilka veckor osv, men la all skit på mig att de va JAG som inte ville ha de eftersom att jag "tjatade" på att han skulle ta de. Men de saknade ju honom... Hur som. Han valde bort de på nyår igår och jag väljer att tro på karma. Ja, han har mer frihet än mig MEN jag har mer tid med barnen, det kommer gynna mig och oss i slutändan, när de är tillräckligt stora ser de att han inte är så engagerad och förstår varför jag lämnade osv. Det blir bättre. Vet inte om min poäng framgår? Haha 

    Hoppas det känns lite bättre :) 

  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (3112) skrev 2025-01-01 08:18:35 följande:

    Jag är också separerad med två små barn men jag är mamman. Mitt ex ville inte ha de först, han tog över 1 månad på sig i början efter att jag flyttat att ens diskutera upplägget kring vilka veckor osv, men la all skit på mig att de va JAG som inte ville ha de eftersom att jag "tjatade" på att han skulle ta de. Men de saknade ju honom... Hur som. Han valde bort de på nyår igår och jag väljer att tro på karma. Ja, han har mer frihet än mig MEN jag har mer tid med barnen, det kommer gynna mig och oss i slutändan, när de är tillräckligt stora ser de att han inte är så engagerad och förstår varför jag lämnade osv. Det blir bättre. Vet inte om min poäng framgår? Haha 

    Hoppas det känns lite bättre :) 


    Båda är i längre tonåren. Hon vill VV men dom säger nej till det och jag har det kämpigt att få iväg dom till henne dom helgerna dom skall vara hos henne. Jag älskar dom och är glad att ha dom. Men känner att det är sjukt orättvist. Vill inte känns så, men gör det. Det gör ont.
  • TittyBangBang

    Det är väl det här som man drömmer om när man skaffar barn. Fattar inte?

    Man skaffar väl barn för att man vill ha dom hos sig. Att man liksom säger upp sin egen fritid osv? (På sätt o vis)

  • Anonym (Been there, done that)

    Statistiskt sett så är det kvinnor som bryter upp och männen som mår dåligt så ja, man mår skit efter en separation med barn inblandat. Stressa inte igenom denna förlust/sorg, det kommer kännas bättre framöver. Det kan du lita på.

    Till barnfrågan: Även om du just för tillfället såg det som ett straff att hon var iväg och gjorde annat och du hade barnen, så är det precis tvärtom. Du bygger relation med dina barn på djupet och ju mer saker man upplever ihop, från fest till långa febernätter etc desto bättre blir denna relation. 


    Du kan skatta dig lycklig istället att du senare i livet har byggt på den viktigaste relationen i livet, den till sina barn, istället för att gå på random nyårsfest som ganska snabbt glöms bort.

  • Anonym (Eller)

    Tänk på att hon nog känner likadant när barnen hellre vill vara hos dig. Det måste  nästan kännas ännu värre.

  • Anonym (Förvirrad)
    TittyBangBang skrev 2025-01-01 09:20:35 följande:

    Det är väl det här som man drömmer om när man skaffar barn. Fattar inte?

    Man skaffar väl barn för att man vill ha dom hos sig. Att man liksom säger upp sin egen fritid osv? (På sätt o vis)


    Är väl en hel familj man drömmer om ? Skaffa barn se dom växa upp i en trygg miljö för att ge dom bra förutsättningar för sina egna liv. Att välja vilken dom skall bo hos är inte drömmen.

    Jag är otroligt glad och stolt att dom vill bo hos mig. Att jag kan ta hand om dom och hemmet. Antar att det vanligaste är att dom bor hos mamman.
    Men hjälper lite när dessa kännslorna plågar mig över att jag måste ge upp mitt liv, medan hon får ett "nytt liv". Visst hon lider av ensamhet och saknad till dom, men går lindra det genom att vara social, men kan inte komma på vad jag kan göra för att lindra detta... vill inte se det som orättvist men gör det.
    Hade verkligen inte vilja ha det tvärtom...
  • TittyBangBang
    Anonym (Förvirrad) skrev 2025-01-01 09:59:25 följande:
    Är väl en hel familj man drömmer om ? Skaffa barn se dom växa upp i en trygg miljö för att ge dom bra förutsättningar för sina egna liv. Att välja vilken dom skall bo hos är inte drömmen.

    Jag är otroligt glad och stolt att dom vill bo hos mig. Att jag kan ta hand om dom och hemmet. Antar att det vanligaste är att dom bor hos mamman.
    Men hjälper lite när dessa kännslorna plågar mig över att jag måste ge upp mitt liv, medan hon får ett "nytt liv". Visst hon lider av ensamhet och saknad till dom, men går lindra det genom att vara social, men kan inte komma på vad jag kan göra för att lindra detta... vill inte se det som orättvist men gör det.
    Hade verkligen inte vilja ha det tvärtom...
    Nja men skilsmässor är ju mer regel än undantag så det får man nästan se som en garanti för att inte bli ledsen. Klart man vill ha en kärnfamilj men med två stycken som jobbar på heltid så kommer det inte gå. Kärnfamiljen och drömmen om den är borta sedan länge tyvärr. 

    Du tror att gräset är grönare på andra sidan men tänk såhär. Hon har troligtvis det lättare att hitta ett nytt liv än dig. Kvinnor i den åldern som frigör sig har lättare att hitta en ny partner. Nytt spännande sex och resor utomlands med allt vad det innebär. Försök att glädjas för hennes skull och var fortsatt glad för sin egen, då du som du säger inte skulle vilja ha det tvärtom.

    Man kan sörja men samtidigt vara glad för den andra personen. Du njuter av dina barn och hon njuter av att knyta nya kontakter och få leva ut det liv som hon kanske känt att hon inte fått leva i eran relation.
  • Anonym (Eh)

    Det är ett straff att vara med sina barn...? För du är ju en sååå bra pappa... Ja mycket ska man läsa... Jag fattar att du vill ha frihet och fritid också, men då får du uppmana dina barn att vara mer med sin mamma i så fall eller skaffa barnvakt, skicka dem till kompisar att sova över eller vad som helst. Och du har inte tänkt på hur hjärtskärande det måste vara för henne att hennes egna barn inte vill umgås med henne..?

    Och svartsjukan får du tyvärr bara ta. Det är slut, vems initiativ spelar väl mindre roll i det här läget. Ni ska tydligen inte vara tillsammans och båda behöver gå vidare med sina liv. Så fortsätt du att vara en bra pappa, fokusera på att få ordning på dina tankar kring det och någon gång längre fram kanske du kan fundera på att träffa någon också.

  • Anonym (r)

    Ett straff? Vad i...


    Dina ord matchar inte vad som hänt.

  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (Eh) skrev 2025-01-01 11:07:53 följande:

    Det är ett straff att vara med sina barn...? För du är ju en sååå bra pappa... Ja mycket ska man läsa... Jag fattar att du vill ha frihet och fritid också, men då får du uppmana dina barn att vara mer med sin mamma i så fall eller skaffa barnvakt, skicka dem till kompisar att sova över eller vad som helst. Och du har inte tänkt på hur hjärtskärande det måste vara för henne att hennes egna barn inte vill umgås med henne..?

    Och svartsjukan får du tyvärr bara ta. Det är slut, vems initiativ spelar väl mindre roll i det här läget. Ni ska tydligen inte vara tillsammans och båda behöver gå vidare med sina liv. Så fortsätt du att vara en bra pappa, fokusera på att få ordning på dina tankar kring det och någon gång längre fram kanske du kan fundera på att träffa någon också.


    Menar att det är en känsla, som jag inte vill ha men har kommit över mig. Säger inte att jag är en bra pappa, bara att jag i deras ögon är det bättre alternativet. Dom vill inte vara hos henne, jag vill inte tvinga dom. Jo, jag är mycket väl medveten om att hon inte har det lätt heller. I det fallet lider jag med henne, det gör jag verkligen. Men hon gjorde sitt val, att hon inte hade koll på hur barnen skulle reagera är hennes problem ?
    Vet att det ser illa ut att yttra den, men det gör inte att man kan uppleva den känslan.
  • Anonym (4barnsmamma o 4barnsmormor)

    ...så lite erfarenhet har jag nog. Det, att barnen väljer dig, är SUVERÄNT. Det tyder (ursäkta) på att hon inte är den bästa mamman. För det händer sällan. När du är tio år äldre kommer du vara så oerhört stolt över detta. Många mammor är enbart mammor på pappret, tyvärr. O vid skilsmässa lever dom runt med prio på sig själv. Vet inte hur det kunnat bli så. Du låter som en fantastisk pappa, inte bara pappa på pappret. Det kommer nya dagar, nya tider, när du inser vilket fint jobb DU gjort. O den dag, det ev kommer in en ny kvinna i bilden....lyssna o ta i beaktande barnens känslor även där. Gott nytt år...

  • Anonym (Agnes)

    Jag förstår helt fullt din känsla att vara glad över att barnen vill vara med dig och samtidigt känna förlusten av din fritid.
    Jag är själv helt ensamstående sedan jag plussade, barnet var planerat med mitt ex men blev lämnad efter sex år, när jag plussade, han ångrade sig och ville inte mer.
    De första åren gick som på räls men åren som själv med allt vad det innebär att rådda barn, hem och jobb tar ut sin rätt och jag har då hamnat i känslan av enorm ilska och frustration över att ha fått bära det stora ansvaret helt på egen hand. Det är då i de mest tunga stunderna som det är lätt att få dessa starka känslor och man ser inte allt man istället har fått, nämligen att ha tillgång till hela barnets liv.
    Vill inte ens tänka på hur livet hade sett ut att ha barnet på halvtid. Säkert hade det gått bra men svårt.
    Du ska inte skämmas över dina känslor, det ska man aldrig, vad man gör av dem är något annat.

    Var stolt över att barnen har valt dig som den huvudsakliga boendeföräldern, du har något som barnen vill ha och värdesätter högt, tänk på det istället.
    En dag blir de äldre och du får mer fritid.
    Acceptera att x:et har mer egentid vad det nu har för värde längre fram, jag väljer alla gånger de utmaningar jag har framför mig som ensam med mitt barn än att bara ha barnet någon helg då och då, det ÄR en större förlust än all fritid, fester, resor eller vad det nu kan vara.

    Var besviken på livet när du är det, tillåt att känna alla känslor, sedan kommer nya krafter och du kommer  igen!

  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (Agnes) skrev 2025-01-01 13:42:34 följande:

    Jag förstår helt fullt din känsla att vara glad över att barnen vill vara med dig och samtidigt känna förlusten av din fritid.
    Jag är själv helt ensamstående sedan jag plussade, barnet var planerat med mitt ex men blev lämnad efter sex år, när jag plussade, han ångrade sig och ville inte mer.
    De första åren gick som på räls men åren som själv med allt vad det innebär att rådda barn, hem och jobb tar ut sin rätt och jag har då hamnat i känslan av enorm ilska och frustration över att ha fått bära det stora ansvaret helt på egen hand. Det är då i de mest tunga stunderna som det är lätt att få dessa starka känslor och man ser inte allt man istället har fått, nämligen att ha tillgång till hela barnets liv.
    Vill inte ens tänka på hur livet hade sett ut att ha barnet på halvtid. Säkert hade det gått bra men svårt.
    Du ska inte skämmas över dina känslor, det ska man aldrig, vad man gör av dem är något annat.

    Var stolt över att barnen har valt dig som den huvudsakliga boendeföräldern, du har något som barnen vill ha och värdesätter högt, tänk på det istället.
    En dag blir de äldre och du får mer fritid.
    Acceptera att x:et har mer egentid vad det nu har för värde längre fram, jag väljer alla gånger de utmaningar jag har framför mig som ensam med mitt barn än att bara ha barnet någon helg då och då, det ÄR en större förlust än all fritid, fester, resor eller vad det nu kan vara.

    Var besviken på livet när du är det, tillåt att känna alla känslor, sedan kommer nya krafter och du kommer  igen!


    Tack, det värmde mycket att läsa detta och låter verkligen som att du förstår. Hoppas att du har rätt så att denna känslan byts mot något annat snart.
  • Anonym (de)
    Anonym (Förvirrad) skrev 2025-01-01 09:14:40 följande:
    Båda är i längre tonåren. Hon vill VV men dom säger nej till det och jag har det kämpigt att få iväg dom till henne dom helgerna dom skall vara hos henne. Jag älskar dom och är glad att ha dom. Men känner att det är sjukt orättvist. Vill inte känns så, men gör det. Det gör ont.
    Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

    Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

    Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

    Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda. 
  • Anonym (Eller)
    Anonym (de) skrev 2025-01-02 08:56:20 följande:
    Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

    Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

    Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

    Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda. 
    Fy sjutton för vissa föräldrar. Varför skaffar de ens barn?
    Jag hoppas de är medvetna om varför du inte vill hälsa på och hjälpa dem! Blir arg bara av att höra om det.

    Hoppas du funnit lycka i ditt liv på egen hand, och insett att det inte är ni som var en börda utan bara var drabbade av otroligt dysfunktionella föräldrar. 😢
  • Anonym (en som vet)
    Anonym (de) skrev 2025-01-02 08:56:20 följande:
    Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

    Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

    Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

    Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda. 
    Jag vet också en sån tragisk familj.

    Pappan bokade in en kompisresa på sin egen vecka utan förvarning, och förväntade sig att mamman skulle ta barnen då. Mamman vägrade. Det var till råga på allt den veckan när barnen fyllde år, de var tvillingar.

    Så det slutade med att pappans exfru och jag som var hennes vän fick ta hand om och fixa femårskalas till barnen, eftersom vi tyckte att lägsta skamgränsen var nådd för hur mänskligheten får bete sig.

    Förbannade omogna narcissister! Men barn ska de så klart ha i drivor..
    (pappan hade redan två barn sen innan som han mest sket i)
  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (de) skrev 2025-01-02 08:56:20 följande:
    Precis sådär tänkte mina föräldrar när de skilde sig: att friheten var att slippa oss barn, och straffet var att tvingas ha hand om oss. De bråkade ofta om vem som skulle behöva ha oss, särskilt på storhelger som nyår när de båda ville ut och ha roligt. Ofta blev vi ivägskjutsade till nån släkting istället. Eller lämnade hemma ensamma när vi blev tillräckligt gamla. De reste tom bort veckor på olika resor och vi barn var ensamma hemma, gick i skolan som vanligt. 

    Så fort jag blev vuxen så lämnade jag mitt hem och har aldrig återvänt. hela livet har jag kämpat med känslor av att vara en börda för andra, ett straff att tvingas vara med min, den man tvingas vara med när man istället kunde haft ett kul och bra liv. 

    Nu när jag är vuxen så träffar jag inte mina föräldrar nästan alls. Och vilket jäkla gnäll på dem för att jag inte hälsar på, hjälper dem med olika saker, kommer och uppvaktar på högtider. Men nä, dög det inte när jag var barn, så kan det kvitta nu.

    Så om du vill vara en bra förälder och skapa en bra relation med dina barn: vänd på dina tankar, se dina barn som viktiga relationer istället för en arbetsbörda. 
    Jag tror du missuppfattar mig lite. Har svårt att få iväg dom för att dom inte vill vara där, inte för att jag själv skall bli av med dom. Hade inte haft något imot att ha dom hela tiden!

    Jag sätter alltid dom först. Men just när jag startade tråden hade jag en otroligt jobbig och känslomässigt kaos som menade ut i dessa tankar.

    Jag lagade fin mat och vi kollade på film på nyår. Jag lämnade inte iväg dom för att få fira.

    Din historia låter otroligt deprimerande, förstår varför du tar avstånd från dom idag.
  • Anonym (Rövknullad)

    Man kan se det på olika sätt, jag är en nyseparerad pappa till en bebis. Mamman har barnet på heltid eftersom att hon ammar och jag får träffa barnet när tid finns, jag gick sönder på nyår för att jag INTE fick träffa mitt barn. 

    Märkligt hur olika ens helveten kan se ut! 

  • Anonym (Det blir bättre)

    Jag förstår att det känns tungt och att det svider nu, men försök tänka såhär att nästa år är det din tur, för det kommer ju fler å och där måste ni hitta ert system för hur det ska fungera. 


    Förstår att det här och nu känns, men försök lyfta blicken och se framåt.

Svar på tråden Brukar man må särhär dåligt ?