Hur förlåta sig själv

Ja ve och fasa vilket straff.
"Jag kommer få leva med skulden hela livet"
"Stackars mig, jag var otrogen så nu är risken större att jag blir bedragen av min man tillbaka".
Gud så hemskt straff.

Om du varit otrogen mot din partner så har du väl inte ens någon rätt att gå runt och vara rädd för att din partner ska vara otrogen tillbaks, snarare borde du uppmuntra din partner till att också hitta någon att ligga med så ni är kvitt sen.

Otrohet som sker med överenskommelse är ju ingen otrohet. Otrohet är ju att gå bakom ryggen på sin partner. 

Visst jag förstå ditt koncept, men många otrogna gillar inte tanken på att deras partner är otrogna. 

Jag tror att det finns vissa som resonerar som så att det tvättar bort deras skuld i det hela, om partnern får göra samma sak. Men hur hållbart det är vet jag inte.

Hur vet du att många som är otrogna inte har ett samvete?  Det finns väldigt få samvetslösa människor, det handlar om någon %.

Det är verkligen inte så att de inte känner av samvetet, men det är inte alltid de medger detta eftersom de anser detta vara att visa svaghet. 
 
Man kan inte heller säga att de som berättar känner av samvetet mer än de som inte gör det.  Kanske är det i verkligheten tvärt om?  Det vet vi inget om. 

Det är nog ganska ovanligt att någon är otrogen för att partnern varit otrogen mot dem. Det är i alla fall ingen bra taktik om man vill fortsätta relationen. Det bevisar bara att relationen inte fungerar,

du kan väl låta personen du va otrogen emot att få ha sex med vem hen vill så blir det lika och du få känna den hårda vägen hur det känns. du får gärna titta på

Jag borde ha skrivit de som är otrogna och fortsätter med det. Naturligtvis kan man ha dåligt samvete och ångra sig, som i att det var ett misstag.. Det var egentligen de som är otrogna gång på gång jag syftade på, blev lite fel

Angående berätta eller inte, så kan det vara så att man vill lätta på sitt samvete på bekostnad av sin partner. Då är det kanske bättre att leva med det på sitt eget samvete. Det handlar mer om att göra misstag, eller upprepa misstag. I sistnämnda fall har man förlorat rättighet att ens kalla det misstag.

Otrohet med tillåtelse är något nytt. Det som sårar mest med otrohet är att det sker bakom ryggen på partnern och troligen också innehåller en massa lögner.Själva illojaliteten och lögnerna.

Men visst kan man fortsätta med ett öppet förhållande eller ge partnern frikort (även om det inte kan jämställas riktigt)

Jag föreslog faktiskt dett, men hen vill inte ha det så. Sa dessutom att jag kan glömma öppet förhållande om ja ville ha kvar hen. 

Otrohet är inget ovanligt eller unikt.
Många människor är otrogna någon gång genom livet.
De flesta långvariga relationer råkar ut för olika kriser under åren, många går igenom olika former av otrohet, men de flesta klarar av att lösa problem och kriser, och gå vidare.

Fler av de människor du känner och möter, många fler än du tror, har upplevt otrohet.
Att det är fler än de flesta tror, många fler än de allra flesta vill tro, beror på att många otroheter förblir för alltid okända. 

Du är på inget sätt unik och dina problem är inte alls ovanliga.
De flesta som har gått igenom samma och liknande problem har kommit över det, på ett eller annat sätt, och sedan gått vidare i livet.
De allra flesta har förlåtit sig själv. Vissa klarar att lösa sina känslomässiga problem lättare än andra. Vissa behöver ta hjälp för att lösa sina känslomässiga problem.
Alla som vill klarar nog att lösa sina känslomässiga problem.

Det är knappast någon som går genom resten av sitt liv och lider av problemen, så som vissa i tråden vill försöka inbilla dig och andra.

Om du fortfarande efter en tid lider av problem med dina känslor kring detta så bör du givetvis söka hjälp. En erfaren och skicklig terapeut kan mycket enkelt hjälpa dig få de verktyg du behöver för att kunna förlåta dig själv och gå vidare i livet på ett alldeles utmärkt sätt.
Ännu bättre om din partner få motsvarande hjälp och om ni två som ett par kan ta sådan hjälp.
Detta är mycket vanliga problem för terapeuter, de är mycket vana vid detta, det är inte alls märkvärdigt, och de kan allra oftast hjälpa på ett snabbt och enkelt sätt.

Många fler än du tror har gått igenom samma, eller något motsvarande, som du och har sedan kunnat gå vidare genom livet på ett alldeles utmärkt sätt.

Om vi ska vara ärliga så är otrohet och liknande händelser självfallet ingen världslig katastrof.
Det har ju i verkligheten inte medfört några faktiska följder, inget annat än känslor. Och känslor går självfallet alltid att komma tillrätta med, om de inblandade vill det.
I praktiken och i verkligheten kan allt gå vidare på precis samma sätt som tidigare, inget har förändrats i praktiken, känslorna går att fixa och ingen har ju liksom missat en arm eller något...

Jag tror man är väldigt oförsiktig med vad man lägger i värderingen av att älska någon om man samtidigt kan ligga med en annan. En man verkligen ÄLSKAR är man naturligtvis inte otrogen mot, älskar man någon så finns bara den personen.

Om du är otrogen och ångrar dig så kan du känna skam och skuld. Det är din plåga att bära.

Om du dessutom berättar det för din stora kärlek, då gör du troligen det för att det ska avlasta ditt dåliga samvete. Du gör det för din egen skull, inte för partnerns.

Det kan såra din partner djupt, eventuellt förstöra hens känslor för dig. 

Så låt bli att berätta det. Hen blir inte gladare för det. Gå till terapeuten om du behöver, eller bit ihop och gå vidare.

Om min fru gör ett tillfälligt snedsteg så vill jag inte veta.

Du framstår som väldigt trångsynt och du kan eller vill bara hålla en tanke i huvudet samtidigt?

Självfallet kan jag älska mina närmaste medmänniskor, t ex min mor, min syster och mitt barn,
och ändå ha sex med en annan person.

Jag gör självfallet ingen som helst koppling mellan att ha sex och med de nämnda personerna som jag verkligen älskar. Och jag älskar dem sannerligen både äkta och på riktigt.
Och jag räknar med att detsamma gäller också för dig att du verkligen kan ÄLSKA fler än bara en människa, sedan du läst och reflekterat gällande t ex de exempel jag nämner.

För den som fattar sitt beslut att vara otrogen så kan det givetvis också fungera på motsvarande sätt.
Man kan älska sin partner och sin mångåriga livskamrat, men trots detta ha tillfälligt sex med en annan person.
Det finns oändligt många olika scenarier och oändligt många olika starka känslor som kan leda fram till ett tillfälligt sexuellt äventyr, trots att man inte ens har en tanke på att sluta älska sin gamla partner eller tänker avsluta den gamla trygga relationen med sin livskamrat.

Otrohet förekommer relativt ofta, mycket oftare än de flesta vill tro, detta särskilt i gamla mångåriga relationer.
Självfallet kan den gamla trygga kärleken ändå fortsätta finnas kvar, man kan självfallet fortsätta ÄLSKA sin gamla livspartner även efter en tillfällig sexuell upplevelse, vilket inte är det minsta konstigt, om man bara tänker efter lite.

det fanns omständigheter som gjorde att jag var tvungen att berätta att jag var otrogen. Har funderat länge  på det om hen hade velat att ja berätta det eller inte.
relationen var över med den ja var otrogen med.

hade hen varit otrogen mot mig så hade jag nog inte velat veta.

Mren detta är något jag bör med mig varje dag och inget jag vill göra om.

Jag var otrogen, hade en lång icke-fysisk kontakt med en person som jag till slut träffade. Berättade inte självmant utan blev "upptäckt". Min partner tycker i alla fall att sveket att inte berätta är lika stort som otroheten i sig. Men själv tror jag nog det hade varit bättre om det avslutats utan att det avslöjats. Vad man inte vet osv.

Skam, skuldkänslor och en raserad självbild blev resultatet. Men mitt i alltihop undrar jag samtidigt om jag ska fortsätta vara tillsammans med min partner. Hur kunde jag göra så? Älskar jag hen tillräckligt? 

Det är över ett år den nu men tankarna maler fortfarande.

Alla gör misstag, och man får vara förlåtande mot sig själv. Man har bara ett liv.

Var och en av oss är vår egen domare och försvarare. Vi gör bäst i att inte blanda in en jury i vårt känsloliv.

Att pådyvla andra sina egna känslor är lika fruktlöst som att slå upp öppna dörrar.

När människor känner sig manade att tycka till om andra människors känslor har något gått fel i den personliga mognaden.

Om du tänker efter lite så är det en väldigt skillnad i att älska sin mor, sitt barn eller sin syster kontra att älska den du valt in att dela ditt liv och som har valt att dela sitt med dig.

Menar du med detta inlägg att det är omöjligt att älska mer än en människa?
Det var detta som jag svarade på.

För min egen del är jag 100% säker på att jag har förmåga älska fler än en. Förutom min egen make älskar jag bl a båda mina barn, jag älskar min syster, min mamma och pappa, och också fler nära och kära.
Min kärlek till dem alla är både äkta och djup.
Självfallet finns skillnader i min kärlek till alla de olika individerna.
Men det råder ingen som helst tvekan om att jag älskar dem alla och jag känner djup och äkta kärlek för var och en av dem.

Men i det här fallet resonerade jag inte om de olika sätten jag älskar olika individer utan jag svarade bara på den eller de medlemmar som försöker hävda att man bara kan älska en person.

Jag är fullkomligt övertygad att jag inte är unik, utan snarare att de allra flesta har motsvarande förmåga som jag, alltså att det är fullt möjligt att på djupt och äkta sätt älska fler än en.

Till fasa för vissa enögda medlemmar, och de fullkomligt blinda, som inte ens klarar av att resonera om otrohet utan att framstå som rabiata, så kan jag berätta att jag för några år sedan också har varit kär i en av mina älskare.
Inte exakt samma kärlek som jag känner för min egen make men likväl handlade det om att det kom att utvecklas en typ av äkta, stark, djup och ömsesidig kärlek mellan mig och min älskare.
Allt skedde med min makes insyn och vetskap, med hans förståelse genom mång a öppna och långa samtal och också med hans fina och stöd till mig. Vår egen starka grund och plattform som vilar på vår egen starka och ömsesidiga kärlek påverkades inte.
Allt detta bidrog till att min äkta kärlek till min make aldrig påverkades och aldrig blev svagare.
Efter en tid började de allra starkaste och hetaste känslorna av kärlek mellan mig och min älskare att ebba ut, medan den ömsesidiga kärleken mellan mig och min make fortsatte oförändrad och vår kärlek har utan tvekan stärkts ännu mera  sedan dess.

Jag har full förståelse för och jag accepterar att alla inte gillar detta.
Alla har förmodligen inte samma förmåga som min egen make att hantera en sådan situation. Jag skulle nog inte klara hantera det lika bra som han. Men mitt exempel är likväl ännu ett bevis på att man, åtminstone jag, mycket väl kan älska fler än en.

Då kan du alltså inte älska mer än ett barn heller, eftersom resten "inte finns"?
Stackars de barn som kommer efter i så fall.

Jag tycker ditt synsätt på kärlek är för snävt, en produkt av att inte riktigt ha tänkt så mycket själv utan bara rättat in sig i det man blivit lärd från barnsben.

De flesta anser inte att en enda vän ska kunna uppfylla alla behov de har av vänskap. De flesta har heller inte en partner som är perfekt på alla områden.

Sex är ett laddat ämne men för en del av oss är det inte lika laddat, i alla fall inte när man har kommit en bit längre fram i livet. Jag hade t.ex. mycket hellre velat att min partner fick sex av en annan person än inte alls, om jag inte kunde eller ville ge honom det han mår bra av, men vi i övrigt fungerade bra i vardagen och hade gemensamma aktiviteter och mål som vi ville fortsätta driva.

Du kan sluta spela offer det är bra början. Pinsamt detta.

Jag var en sån person som alltid sa att om min partner var otrogen så skulle jag inte ens öppna dörren utan partnern skulle åka ut punkt. 
Sen kom dagen när jag upptäckte att min partner hade varit otrogen. Hela min värld vändes upp och ner. Jag mådde fysiskt dåligt och slutade att äta. Kunde bara inte få ner en endaste bit av något. 

Ja, jag kom på min partner. Nej, min partner hade inte berättat det själv. Men endast utifrån hur min partner hade varit (sömnlösa nätter, huvudvärk, oro, stress, ångest) kunde jag pin pointa när otroheten hade skett. Med all rätt hade det ätit på hen rejält tills jag avslöjade allt. 

Jag hatade allt och ifrågasatte allt i mitt liv under en lång tid. Jag sökte hjälp och fick prata med en kurator som hjälpte mig väldigt mycket. Vi gick tillsammans i parterapi. 

Så här 6, eller är det 7, år senare ångrar jag inte mitt beslut. Jag valde att stanna och VI valde att arbeta på vårt förhållande. Min partner har inte förlåtit sig själv. Hen har lärt sig att leva med det hen har gjort. Min partner har aldrig tagit på sig någon offerkofta, gjort allt jobb som krävdes för att vårt förhållande skulle överleva. 

Det är väldigt många som har åsikter om otrohet och hur folk är eller inte är och vad man ska eller inte ska göra. Det hade varit rätt bra om den typen av folk kunde lära sig att täppa till flabben (eller sätta sig på fingrarna istället för att skriva). Alla är olika. Alla kan göra idiotiska saker. Vissa som är otrogna förtjänar att åka ut med huvudet före. Men ibland finns det de som lär sig av det idiotiska de har gjort, ångrar sig enormt mycket och kan förtjäna en chans för att visa att de har ändrat sig.

Så TS, vill du fortsätta leva med din partner då måste du fortsätta göra det som krävs, bevisa för din partner att hen är värd dig. Du kommer mest troligt inte förlåta dig själv på länge, om ens någonsin. För att hantera det råder jag dig att söka upp någon som kan hjälpa dig, som du kan prata med. Som jag skrev innan, jag ångrar inte att jag valde att stanna med min partner. Jag älskar hen över allt annat och jag har fått många bevis att det är ömsesidigt.