Är själv med att ta hand om cancersjuk pappa och blir alltmer utmattad

Jag tror att du måste sluta se efter honom, då kommer han att få mer hjälp. Nu behöver de inte göra något för att du finns där. 
Så åk hem, och ring hemifrån och prata med hans vårdkontakt (eller vem det nu är som har hand om hans ärende hos sjukvård/hemtjänst). Förklara att han är helt ensam och behöver mer hjälp.
Sedan kan du försöka få honom förflyttad till ett hem/sjukhus där du bor, så du lättare kan hälsa på honom. 

Ja det är en hemsk situation som du inte ska behöva ta.

Ta ett samtal med hemtjänsten/hemsjukvården, de ska vägleda dig i hur du ska tänka och agera. Det är dags att också att koppla in kommunens bistånd än mer. Har du någon kontakt på bistånd? 

Beklagar din situation. Jag är i en liknande sits. Min mamma har cancer som inte längre går att behandla och sedan en månad får hon palliativ vård i hemmet. Hon bor med pappa så han gör väldigt mycket men han behöver avlastning av oss barn. Jag bor också 4 h bort och har tagit ut närståendepenning sedan några veckor. Förstår att det blir tufft för dig som enda anhörig. Men din pappa behöver mer hemtjänst om du inte orkar och man kan få avlastning. Kan han inte längre vara hemma så måste han in på korttidsboende. Som närstående ska man inte göra omvårdnaden, det är inte därför man har närståendepenning, utan för att finnas där som stöd för den som är sjuk. Förbered kommunen nu på att du inte orkar mer, det är deras ansvar att lösa. Du måste också ta hand om dig själv för att orka. Det är en jättejobbig sits att vara i. Samtidigt som man ska stödja och hjälpa har man en egen sorg att bearbeta. Det som hjälper mig är att åka hem till min familj några dagar och att vara ute i naturen. Det är inte att överge den som är sjuk, det är att ta hand om sig själv för att orka. 

Förstår att det är tufft och jobbigt för dig! Vad har biståndshandläggaren för plan för din pappa när du inte kommer vara på plats? Kan han få en plats på hospice i en annan kommun?

TS, har varit precis där du är med enda skillnaden att det var min mor och hon var yngre, 54 år när hon blev sjuk och 57 när hon gick bort.

Jag var också enda barnet, vi bodde 20 mil från varandra. Min dotter var precis nyfödd när mamma blev sjuk och precis fyllda 3 då mor gick bort.

Jag tog som du ut närståendepenning, men det var ekonomiskt tufft som ensamstående och kostnaden för bensin fram och tillbaka.

Känner precis igen all din oro. När dom inte svarar i telefon vet man inte om dom sover eller nåt har hänt.

Min mor hade hemtjänst och hemsjukvård, hon var som din far oerhört mager på slutet och helt orkeslös. Hon hade också en cancerdiagnos och mycket smärtor med den. Inte förrän efteråt när jag hittat journalkopior från vården som hon hade begärt ut har jag förstått att hon hade spridd cancer i skelettet och lungorna bl.a.

Jag vet faktiskt inte hur man orkar. Har egentligen inget bra råd att ge dig. Bara att hålla ut, komma ihåg att äta och sova själv och ta hand om din pappa så mycket du kan. 

När allt väl var över, allt praktiskt ordnat med begravning, bouppteckning osv så var det en lättnad inombords. Men en enorm sorg. 

Många kramar till dig TS ♥️

Tack alla för era fina ord och kommentarer  - Det gör mycket i dessa tider och att höra från andra som är i liknande sitation 

Begär att få ett samverkansmöte där hemtjänst, hemsjukvård och Försäkringskassan deltar. Beskriv svårigheten och fråga hur ni ska lösa detta.

Om ni inte ansöker då kommer ni aldrig att hamna i kö. Då blir det aldrig att din pappa får någon plats. 

När min mormor ramlade och slog sig hamnade hon på sjukhus med två spräckta revben. Hon kunde inte klä på sig själv, ja hon kunde inte göra mycket själv. 
När kommunen kom med flera handläggare plus tolk (mormor hade helt glömt svenska när hon blev dement) så satt jag där ensam mot 5 pers. Otur för dem att jag har arbetat i flera olika kommuner de senaste 20 åren. Det suckades mycket om platsbrist att hon kanske skulle klara sig själv lite till. 
Jag blev ganska förbannad och sa att hon kunde ju inte ens resa sig upp utan hjälp än mindre gå på toa. Det fanns inte på kartan att hon skulle hem utan till korttidsboende. Handläggaren försökte vända det till att detta var ett planeringssamtal för hemgång jag sa bara bestämt att hem skulle hon inte. Sjukhus personalen höll med mig. En kvart efter mötet fick jag ett samtal att mormor skulle stanna på sjukhus tills det blev plats på ett korttidsboende. Dagen efter fanns det en plats till henne. En månad senare hade hon plats på ett boende. 

Man måste se till att de får en köplats och om situationen eskalerar får man stå på sig så att man inte blir överkörd. 

För att få en plats på ett boende måste man börja med att kontakta biståndshandläggare i kommunen för en utredning. Får man godkänt att få en plats är det kösystem som gäller. Det är många som står i kö för boende. Jobbar själv på säbo i kommunen, det är så gott som alltid kö.

Det kan vara väldigt utmattande. Men man får försöka tänka på vad det betyder för den person som är sjuk. Att ha anhöriga som finns där och bryr sig.

För min del har det svåraste varit att acceptera att syskon struntar i vår förälder samt hur det påverkar mig. Allt hade kunnat varit mycket enklare om bördan var delad. Men jag har insett att syskon är egoistiska och enbart tänker på sig själva. Det får stå för dem och vilka människor de väljer att vara. 

Hoppas att det löser sig på bästa sätt oavsett.