Orkar inte vara farmor

Ts förväntas inte vara en normal farmor. Ts förväntas bistå med hushållsnära tjänster 4-5 dagar i veckan konstant då hon är "proffs" och den enda tillgängliga.

Det är inte normalt.

Jag är 67 år har all rätt i världen att leva loppan och inte ha en enda plikt  i världen om jag så tycker. Jag tycker även att det är alla 60+ rätt att göra vad de själv önskar av sin tid och sina pengar. De allra flesta har ägnat en massor av år åt sina barn och jobb och inte sällan när barnen flugit ur boet så har de tagit hand om sina åldrande föräldrar.

Ska de nu dessutom ställa upp som oavlönade nannys för att deras barn inte själva har tid och ork?

När tycker du att man som 60+, ofta utsliten, ska få lov att njuta av sin pension och fritid utan att få skrivet på näsan att man är egoist?

Jag tycker inte att man har några förpliktelser alls som sitt barns föräldrar att vara barnvakt till deras barn. Det som är lite synd är att rädsla för att dras in för mycket, kan göra att ts faktiskt skapar en sämre relation med sina barnbarn än vad hon faktiskt klarar av. Jag tycker att ärlighet alltid är bäst. Om det vore jag som kände som du så skulle jag ungefär säga följande.

jag är jätteglad att bli farmor och för eran skull. Men det finns en rädsla jag vill prata om. Jag är helt slut efter alla år i barnomsorgen och är orolig för att jag ska bli mer barnvakt än farmor. jag Längtar till att få en fin relation med mina barnbarn, men jag behöver göra det utifrån vad jag idag klarar av. Självklart kommer jag att hjälpa till att vara barnvakt om ni ska gå på bröllop eller liknande. Men för att jag ska kunna vara den bästa farmorn som jag kan, så behöver jag också säga nej ibland och kanske ta lite avstånd när jag behöver det. Det kommer inte betyda att jag inte älskar er eller mina barnbarn. Att ni förstår vikten av det innan ni får barn är jätteviktigt för mig. Jag vill nämligen inte att ni ska bli ledsna eller läsa in något i det utan att prata med mig. 

Alltså, allt är ju normalt. Vet om många normala farmödrar, som gärna är med barnbarnen så ofta de kan. Men alla har ju ett val, och får ju göra och känna som man vill. 

Och andra har det andra problemet, att de inte får så mycket tid med barnbarnen som de önskar. Själv hade jag aldrig tvekat om att ta varje sekund som erbjuds, utan att känna mig utnyttjad, så vi är olika, och det är okej.

Med det sagt, så brukar jag skämma bort de som i bland har barnen, med typ vinflaska eller annat. Så det kan ju vara smart, om det är en farmor som inte vill vara ?barnvakt?.

Men att som släkting vilja ha betalt tycker jag är konstigt. Har aldrig, och kommer aldrig att tagit emot pengar för att hjälpa någon jag känner med barnen. Då säger jag hellre nej. 

Och jag hade nog aldrig heller kallat det ?att vara barnvakt?, om det gäller barnbarn eller syskonbarn. Är ju inte barnvakt till så nära släkt enligt mig, precis som att man inte är barnvakt till sina egna barn.

Nej, det är inte ett normalt beteende att anse som förälder att farmor ska sköta markservicen åt en 4-5 dagar i v. Det är egoism som förälder och att anse att farmors tid är oviktig. Att kräva det av en som nästan gått in i väggen av ett långt yrkesliv inom barnomsorgen är sjukt.

Jag är några år yngre och fortfarande yrkesverksam, men ser otroligt mycket fram emot pensionen om några år.
Håller med dig till 100% i allt du skriver.

Den enda nackdelen är att min man är ca 10 år yngre så jag får väl loppa runt själv lite då och då, resa med någon vän emellanåt också. 
Fördelen i nackdelen är att han har ett toppjobb med möjlighet att ta semester (vilket han har många veckor per år) lite när han vill.

Mina barnbarn kommer iofs vara i mellan- och högstadieålder då jag går i pension. Men jag har ju ett barn till som inte ännu har några egna barn. Kommer inte självutplåna mig för dessa ev barnbarn heller.

Jag har längtat efter pensionen sedan jag var 50, lika med mer än tio år nu... och snart är jag äntligen där.

Beror på hur man ser det. Men enligt mig är det en ynnest att få vara med sina barnbarn, inte en plikt. Men det är som sagt lova att INTE tycka det också, och det är lov att tacka nej.

Man kan ju också välja hur man ska se det, som ett utnyttjande eller ett erbjudande.. De kanske tycker att farmor är så pass viktig, och vill involvera. Många hade tyckt att det var ett fantastiskt utbyte, att få hjälpa till samtidigt som man blir involverad, och får värdefull tid med barnbarnen.. Men där är vi olika, man får känna efter själv helt enkelt. Igen, allt är normalt!

Det kan ju tolkas på många vis, är väl poängen här.. det är ju inte nödvändigtvis egoistiskt menat, kan ju också vara så att de vill henne väl. Kanske de tror att hon är deprimerad, och tänker att det kan hjälpa henne? I band kan det faktiskt vara svårt att veta vad som är bäst för en själv i en sådan situation. 
De flesta vill nog trots allt väl, det är i alla fall smart att utgå ifrån det, så slipper man en dålig relation i onödan, om de faktiskt inte har onda intentioner.
Men det kan ju också vara så att de är genomhemska människor, det vet vi ju inte.

Misstänker man att man blir utnyttjad, så får man väl helt enkelt lufta det. 

Ingen kan väl inbilla sig att det är helande för en utbränd att ta hand om tre små barn, varav två hon inte ens är släkt med?

Det KAN vara så att de tror det kan hjälpa någon som verkar deprimerad.

Att utgå från det värsta är ju sällan nyttigt. Tror du att de vill henne ont på riktigt? Kan inte tänka mej att de vill lämna sina barn till någon de vill illa.

Kanske bäst att fråga rätt ut i så fall, hur de tänker. Det är det ju bara de som vet. 

Säkert inte, men många är uppenbart väldigt egoistiska. Jag har en svåger som är precis likadan, han har sina föräldrar som en serviceinrättning. 

Han bor nära och är där snudd på varje dag, mat och barnvakt förväntas. Han går ofta och lägger sig och sover när han är där och låter andra ansvara för barnen. Han är ju så trött pga barnen, ja men föräldrarna som närmar sig 80 då?...

Jag avgudar mina barnbarn och älskar att vara med dem, men det betyder inte att jag sätter mitt liv på paus och jobbar som oavlönad nanny åt något av mina barn. Jag och mina barnbarn umgås, leker, bygger, läser och spelar spel. Vi är ute och matar ankor, fikar, bakar m.m. Men när de/jag åker hem efter några timmar så rasar jag ihop och det tar några dagar för att jag ska ha återhämtat mig. När man blir äldre så tar orken slut och återhämtningen tar längre tid, vilket ni säkert själva kommer att upptäcka. det går ju bra att sitta som 30-40 åring med små barn och tycka att när jag blir far/morförälder så kommer jag alltid att finnas där för mina barn. Jag önskar så att ni kommer ihåg denna diskussion då.

Hej 
Jag tycker det är helt okej att säga ifrån. Någonstans måste de acceptera att du inte orkar också. Min farmor var less på att vara hennes grannes jour 24/7. (Barn barn). Den sista åren jag träffade henne så sa jag att åka någonstans. Det behöver inte vara jorden runt. Umgås och ha kul. Varför vara hemma 24/7 och vem tackar dig för det? Det tog inte lång tid. Året efter var jag hos henne igen och hon var så glad. Hon hade äntligen gjort sånt hon velat och inte vad andra vill. Jag har min familj i ett annat land . Där av sågs vi väldigt sällan. Farmor fick bort för några år sedan. Saknar henne varje dag. Ta hand om dig och våga säga nej. Mvh

Och det behöver du inte heller :) Du gör det som funkar för dig. Jättebra för dig! Det ska ju så klart TS också göra.
Har aldrig påstått att man MÅSTE göra något man inte vill. Om man känner att man offrar för mycket, så måste man väl öva på att kommunicera det på ett bra sätt, funkar inte det, så får man ju säga ifrån om det är så hemskt. Gamlingar som unga, har olika mycket energi, vi är helt enkelt olika. 

Ja, jag kommer nog att komma i håg då också, vilken tur jag har OM jag blir inkluderad. OCH att jag har ett val, precis som TS har. Och kommer nog att komma i håg att förvänta att de vill mig väl, och att jag kan ifrågasätta det, om jag misstänker något annat. Communication is key :)

När du orkar och kan så kan du hjälpa till med ditt barnbarn .