Arv från granne, barnen bestrider

Jag tycker att du ska respektera din väns önskan. Hennes barn låter giriga.

Jag tycker inte du ska tacka nej till arvet, utan din vän har tydligt visat att du betydde något väldigt speciellt för dig och valt att visa sina barn detta rent praktiskt.

Självklart får de lov att vara sura. Det kunde hon säkert ana. Men hon har ju länge velat detta, och planerat för detta och det är ju inte som att hon gjort barnen arvslösa.

Jag tänker att du inte ska se det som att du "bråkar". Utan du respekterar vad hon tänke och aktivt faktiskt gjorde för henne. Och att barnen blir sura handlar ju också väldigt mycket om att de tydligen missat att människor gör som de vill i testamenten.

Du behöver inte bry dig om barnen, de bor inte där och ni umgås inte. Ta emot arvet, du har varit en bra vän och ett stort stöd för henne och detta är hennes vilja 

Jag skulle ha respekterat den döda vännens vilja. Inte för att jag skulle brytt mig så mycket om pengarna (jag är mer för saker med affektionsvärde, som pärlhalsbandet) men för att jag tycker att man ska respektera andra människor och vad de vill. Din väninna ville uttrycka sin vänskap och tacksamhet till dig genom att fe dig en del av arvet, så för att hedra henne tycker jag att du ska ta emot. 

Alltså barnen har rätt att tycka vad dom vill men det ger dom inga rättigheter till att vara oförskämd och otrevlig mot dig. 
Du har heller ingen skyldighet att avstå arvet. 
Du har inge relation med hennes barn, du har ingen skyldighet att ens svara på deras tjafs. 

Jag skulle rakryggad ta emot arvet och därmed respektera  vännens sista önskan. 

Faktum är att jag personligen skulle reagera MER på nån som avstår ett lagligt arv och känna att det är något skumt bakom det.  Jag förstår din känsla absolut men att du backar undan skulle det  nog få barnen och tro att du var ute efter arvet från början... hänger du med hur jag tänker?  

Stå på dig helt enkelt.  

För tänk så här... en dag är det du själv som skriver testamente om ditt arv och nog vill du att din vilja ska respekteras av dom personerna det berör?  

Låt dem bli sura, än sen då? Ni kommer väl inte ha med varandra att göra i framtiden om de säljer huset och fortsätter leva sitt liv? Är endast halsbandet viktigt för dig kan du ju erbjuda dem att endast ta det. Eller också låter du bara processen går vidare och testamentet får gälla som det är. Det är de som måste bestrida testamentet och driva saken rättsligt, och deras utsikter att ha något för det är mycket små. 

Tack för era svar  jag håller med er i sak.

Jag känner barnen väl, vi har setts mycket under åren. Tror det är därför jag tar åt mig när de ifrågasätter testamentet och indirekt mig som person. Jag hade inte förväntat mig att ha någon fortsatt relation med dem efter begravningen. 

I samband med dödsfallet träffades vi, kramades och grät. Jag överlämnande nycklar osv. De var överens om att sälja huset och började rensa redan då, plockade med sig en del saker osv.

Begravningen är nästa vecka och det känns hemskt att möta dem där efter deras agerande. Men jag har förlorat min bästa vän, mina barn har förlorat "mommo" som de kallade henne. Vi ska självklart gå tillsammans och jag håller mig rakryggad i detta. 

Glöm inte heller bort vad sorg kan driva människor till att göra.  
Vissa saker är inte rationella och kanske är det också så att en viss del av samvete spelar in . Dom vet vilken relation ni haft och kan i detta läge skapa nya känslor hos dom att dom inte fanns där som dom borde, ouppklarade samtal dom borde haft med sin förälder etc etc... och du får liksom ta den skiten känslorna rör upp..  

Du har inte gjort något fel och kan vila i detta. Barnens reaktioner har bara med dem att göra. Det största felet har faktiskt din vän gjort som inte informerat barnen om du finns med i testamentet.

Kanske sköt hon upp detta eftersom hon anade deras reaktioner och därmed undanhöll detta för dem.

Du är helt oskyldiga och barnens reaktioner är förståeliga eftersom det kom som en total överraskning för dem. 

Du ska se att det kommer att lugna ner sig. Det spelar ingen roll om du tar emot arvet eller inte. 

Jag tänker att det troligen också kommer vara jobbigt för barnen att de var så otrevliga emot dig, utifrån testamentet och att de så tydligt visade vad de kände.

Jag tänker att det kanske kommer bli lite att ta tag i, utifrån att du också är arvtagare, men att det också handlar om vilka barnen är som faktiskt inte snappat upp hur deras mamma tänkte och att detta blev en otrevlig överraskning.

Det kanske är så att något redan försvunnit och att det blir lite pinsamt för syskonen att de inte alls hade aning om detta. Samtidigt så har ju din vän litat på att detta är det som hon vill göra, och i min värld är det också väldigt viktigt. 

Jag hade bara tagit emot det och inte svarat på eventuella otrevliga kommentarer eller liknande.  Du har ju inte idkat någon påtryckning utan detta är vad jag förstår grannens egna vilja.

Svårt läge med mycket känslor inblandade. Jag tycker också man ska respektera den avlidnes vilja, hon har skrivit testamente där det står svart på vitt vad hon önskar. Jag kan också förstå barnens reaktion. Även om du tycker du har haft en nära relation med henne i många år så är barn alltid barn till den avlidne och mycket närmre kan man inte komma. De har en livslång historia och även om de bodde långt bort och inte sågs då ofta så kan de ha haft en nära relation och hörts oftare. Spelar egentligen ingen roll, vilken relation de haft vet du kanske inte helt och det är trots allt deras mamma. Att det blir likställt med en vän kan ju kännas konstigt för dem. Att hon hade en god man tyder väl också på att hon behövde en del hjälp med ekonomi och kanske inte helt kognitivt klar. Men med det sagt så har hon ju skrivit ner sin vilja och sen borde hon berättat för sina barn så det inte kom som en överraskning nu. Å andra sidan hade de då kanske försökt övertala henne att ändra sig. Ur din synvinkel ts tycker jag du ska respektera hennes vilja, ta emot arvet och göra något bra av det för dig och dina barn. 

Alla dessa människor som efter döden ska ha åsikter om vad den döde

e-g-e-n-t-l-i-g-e-n

ville och menade och skulle ha gjort.

Ständigt, jämt, vid varje dödsfall.

Jag blev utsatt för en liknande situation där andra försökte få bort mig från ett arv och jag nöjde mig med att prata med ansvarig jurist som sa att det inte fanns legal grund för deras försök så jag valde att hålla mig borta från bodelning och allt sådant och bara lät lagen ha sin gång.

Mitt råd? Gå på begravningen om du vill och sedan håller du dig undan och har bara kontakt med juristen som håller i dödsboet så får denne hantera de övrigas ... ja vad det nu är de känner som agerar så.

Du ska ta emot det arv din tacksamma granne ville ge Dig. Hon var säkert tacksam för all hjälp från din sida som gjort hennes liv lättare på äldre dagar.

När min sambo hastigt avled godkände hans släktingar inte vårt testamente och därmed inte min sambos sista vilja. De tyckte väl att jag, efter våra 35 år tillsammans, inte var värd att ärva något. Trots deras ansträngningar slutade det enligt min sambos vilja.

Vad skönt att det ordnade sig för dig och din sambos sista vilja.

Håller med

Jag hade ignorerat dem. Hedra din vän genom att ta emot arvet.