Anonym (Gro) skrev 2025-07-20 07:54:19 följande:
Det jag vill säga är att standard arnet exponerar sig mycket mindre än i föregående generationer och det är därför som ångest ökar så lavinartat i samhället.
Exponering, exponering, exponering....
Det är nyckeln.
Det känns som att Gro blandar ihop olika typer av ångest och hur man hanterar den. Olika typer, olika sätt att hantera/förebygga. Annars är länken till infon bra.
Jag tycker att TS ska skaffa en almanacka och göra ett stort X på de dagar som hon har mycket ångest och ett mindre x på de dagar som hon har ångest, men inte så mycket. För att se om det hör ihop med någon slags hormonell cykel eller något annat som händer.
Alltså om man har en fullt utvecklat paninångestattack är det verkligen bra att försöka andas lungt, precis som man skrivit om här. För då rusar ofta hjärtat och i rädslan börjar man ofta andas korta ytliga små andertag, med bara övre delen och tappar magandningen.
Eftersom kroppen tror att den är i stor fara så andas den så, för att kunna springa fort. Men eftersom det inte finns någon yttre fara och vi inte behöver springa, så blir det snarare sämre av att andas så.
Vi får i oss för mycket syre och kan känna oss yra och ännu värre psykiskt. Att andas så är inte farligt, men det är onödigt att förvärra situationen.
Vi är olika benägna att få panikångest, det beror på gener och vilken uppväxt som vi har haft och det liv som vi lever nu. Ett panikångestanfall går alltid över, eftersom kroppen inte orkar vara på så extremt hög stressnivå hur länge som helst. Så det gäller bara att uthärda.
Panikångest kan leda till agorafobi, som innebär att man blir rädd för att gå ut och göra saker, eftersom man är rädd att det ska komma en panikångestattack. Det måste man så klart utmana, så att man inte blir inlåst i sin lägenhet! Och det kan vara nog så jobbigt, har man töta snfall fpr man ta ett steg i taget (lite), men inte fastna i hemmet.
Det bästa man kan göra under en panikångestattack är att just ta det lugnt, försöka andas lugnt och vänta ut det, trots att det tydligt känns som man ska dö eller bli tokig (det blir man inte).
Men jag är inte alls säker på att TS har det, för hon har ångest som pågår i flera dagar. Man kan undra om det är migrän eller något annat, som hormoner, som utlöser ångestdagarna, men det är bara en spekulation. Det hör verkar i alla fall inte vara en ren panikångestattack.
Men även där är det bra att sköta om sig med ett regelbundet sätt att leva, med rätt fasta sovtider och bra mat. Lagom med sömn. Komma ut en stund i dagsljus varje dag och lagom kroppsrörelse o.s.v., precis som har beskrivits i tråden.
Jag kan tänka mig att KBT-terapi kan vara till viss hjälp, om TS lätt fastnar i olika tankemönster under ångestdagarna.
En intressant tanke är att bara acceptera den känsla man har i kroppen vid den här typen av ångest, men inte agera så mycket på den. Nu känns kroppen så här och nu tänker jag så här, men nu ska jag diska eller ta en promenad i alla fall. Alltså känna ångesten, men ta den för vad den är, en kroppslig reaktion på stress, något som har hänt eller en hormonell variation.
Om du lever i en mycket svår situation, blir hotad psykiskt/fysiskt i något sammanhang, eller grovt felbehandlad på arbetet, då ska du ju förstås inte acceptera det. Utan börja ta steg och planera för att komma ur situationen. I de fallen är ångesten en varningssignal.