• Anonym (1987)

    Ångesten är total

    När min ångest dundrar in mår jag illa, kräks och det känns som att ja vill krypa ur mitt skinn. Min ångest skapar ångest av saker jag gjort eller inte gjort. vad som hände igår och vad som hände för femton år sedan. KBT funkar inte. Och inga antideppisar heller för att ångesten bara kommer ibland. Jag vet inte när eller varför. jag försöker lära mig att leva med ångesten. men jag skapar filmer i huvudet av scenarion jag varit med om. konkreta tips som jag kan Få ta del av? Höra om andra som är med om liknande?? Jag har 3 barn i åldrarna 5-10 som inte kräver mer än kärlek samt en underbar man som stöttar mig vid ?ångestattackerna?. Perioderna brukar hålla i sig i några dagar?? funderat På om det är hormonellt och i cykeln? men tar minipiller så får ingen mens eller ägglossning?. haft det så här i lite mer än ett år. 

  • Svar på tråden Ångesten är total
  • Anonym (Gro)
    Anonym (Gro) skrev 2025-07-20 07:51:25 följande:
    Du vet vad ångest är men du vet inte hur man förebygger det. Det är det jag vet.

    Man kan gå in på Ångestförbundets hemsida och de säger samma sak som mig. Gör det som är obehagligt och din hjärna vänjer sig.

    -------
    "Att hantera ångest i stunden
    Ångesten kommer och går, och precis som alla upplevelser går den över av sig själv efter en stund. Många som har ångest vill snabbt bli av med obehagskänslorna. Men om du stannar kvar i känslan kommer du att märka att ångesten slutar att öka, och till med minskar efter en stund. När du får ångest kan du pröva att göra så här:
    Sätt dig på en stol och tryck ner fötterna i golvet eller marken och känn efter hur det känns.
    Beskriv för dig själv vad som händer just nu och tillåt dina tankar att vara som de är.
    Andas lugnt. Lägg en hand på magen och känn andningen.
    Fortsätt eller börja om med det du tänkte göra från början, innan du fick ångest.
     
    Att hantera ångest på längre sikt
    Gör det som är viktigt för dig även när du har ångest. Det kallas exponering och är den viktigaste delen i behandlingen av ångest. Att exponera sig betyder att man utsätter sig för obehagliga känslor. Om det är för svårt att göra det du vill på en gång, så kan du utmana dig i små steg.
     
    Exempel på exponering
    Om du exempelvis slutat åka hiss på grund av att du är rädd att få ångest kan det första steget vara att du föreställer dig att du går in i en hiss. Nästa steg kan vara att gå till en verklig hiss och trycka på knappen så att dörrarna öppnas. Nästa steg kan vara att en kort stund gå in i hissen och sedan gå ut igen. Efter det kan nästa steg vara att åka en våning i taget. Kanske först tillsammans med en vän. Sedan ensam.
    Målet är att du till slut ska klara av att exponeras för hela situationen, från början till slut. Genom att klara av det du är mest rädd för kommer tilltron till din förmåga att öka, och din ångest att minska på sikt.
     
    Vila, rörelse och återhämtning
    Försök att vila och få tillräckligt mycket sömn. Om du har svårt att sova är det bra om du ändå kan försöka ta små vilopauser. Det motverkar både stress och sårbarhet för ångest.
    Rör på dig, till exempel genom att träna, promenera eller dansa. Gärna så att din puls ökar, och att du blir lite varm och svettig. Den fysiska ansträngningen hjälper kroppen att producera ämnen som får dig att må bättre. Träning gör det lättare att slappna av och sova bra."

    www.angest.se/vad-r-ngest.html
    --------

    Beträffande detta med mer ångest nu för tiden så är det inte så att människor har svårare uppväxter idag. Man hade jobbigare uppväxter förr och framförallt utsatte man sig för fler jobbiga situationer i vardagen. Var ute i alla väder. Tog hand om och slaktade alla slags djur. Osv.

    Du beaktar människors bakgrund när du framförallt i det stora sammanhanget ska titta på vardagen. Det är inte så utmanande att sitta på sitt rum eller i soffan i vardagsrummet som standardbarnet gör idag i mycket större utsträckning än förr. 
    Det jag vill säga är att standard arnet exponerar sig mycket mindre än i föregående generationer och det är därför som ångest ökar så lavinartat i samhället.

    Exponering, exponering, exponering....

    Det är nyckeln.
  • Anonym (Pell)

    @Gro: Utdraget du klippte in handlar ingenting om hur man förebygger ångestproblem. Exponeringsterapi är något man kan göra för att komma över/hantera ångest. Det är inte en preventiv åtgärd. 

  • Anonym (Gro)
    Anonym (1987) skrev 2025-07-19 21:34:37 följande:
    nyfiken? ?GRO? Lider/har du själv lidit av ångest? Hur har du hanterat det? Hur har du fått din erfarehnet/syn på ångesthantering? Jobb? egen? Anhörig?
    Anonym (Gro) skrev 2025-07-19 13:36:08 följande:
    Det är ingen enkel lösning att göra som jag säger. Det är den absolut svåraste lösningen och det är därför så många väljer bort den. Det är mycket enklare att springa till en psykolog eller att käka antidepressiva. 

    Sedan är själva problemet med er psykologer att ni är försiktiga med att säga sanningen för att ni är oroliga för hur patienten ska hantera sanningen. Ni vill även att patienten ska komma tillbaka och den chansen minskar om ni faktiskt säger som det är. 

    Jag säger bara som det är. Fakta är att TS kan mildra sin ångest på egen hand. All forskning pekar på det.n
    @pell jag håller med.
    Ja, jag har haft kraftig ångest i den utsträckning att jag inte ens varit funktionell. Så det är självupplevt. Det är av omtanke som jag delar med mig.

    Numera har jag inte ångest men jag utsätter mig dagligen för obekväma situationer som min hjärna egentligen inte vill göra. Träning i alla väder. kalla duschar mm. mm. 
  • Anonym (De)
    beli skrev 2025-07-19 21:49:12 följande:
    Jag vet att du inte tror på mig nu, men det du skriver visar att du inte har en aning om vad vi andra pratar om.

    Jag har haft otroligt mycket ångest i mitt liv, ända sen tonåren. Det berodde bl.a. på en för tidig pubertet med alla dess hemska följder, en dysfunktionell uppväxt (som än idag är ett öppet sår eftersom min familj och jag aldrig rett ut det) och rent generellt en känsla av maktlöshet inför flera saker i mitt liv. Förra sommaren gick jag in i väggen och har sen dess försökt hitta nån professionell att prata med, förgäves. Så jag blir väldigt provocerad av din nonchalans och arrogans. Jag vet inte vad du tror att du pratar om, men vi andra pratar om äkta ångest.
    Du kan försöka få en samtalskontakt genom Svenska kyrkan, om du haft svårt att få samtalsstöd genom vården. Det är inte terapi utan just samtalsstöd. De har diakoner som är utbildade i det. Du behöver inte vara religiös för att söka det. Man ringer bara till närmsta kyrka och frågar.
  • Anonym (De)
    Anonym (Gro) skrev 2025-07-20 07:54:19 följande:
    Det jag vill säga är att standard arnet exponerar sig mycket mindre än i föregående generationer och det är därför som ångest ökar så lavinartat i samhället.

    Exponering, exponering, exponering....

    Det är nyckeln.
    Det känns som att Gro blandar ihop olika typer av ångest och hur man hanterar den. Olika typer, olika sätt att hantera/förebygga. Annars är länken till infon bra. 

    Jag tycker att TS ska skaffa en almanacka och göra ett stort X på de dagar som hon har mycket ångest och ett mindre x på de dagar som hon har ångest, men inte så mycket. För att se om det hör ihop med någon slags hormonell cykel eller något annat som händer.

    Alltså om man har en fullt utvecklat paninångestattack är det verkligen bra att försöka andas lungt, precis som man skrivit om här. För då rusar ofta hjärtat och i rädslan börjar man ofta andas korta ytliga små andertag, med bara övre delen och tappar magandningen. 

    Eftersom kroppen tror att den är i stor fara så andas den så, för att kunna springa fort. Men eftersom det inte finns någon yttre fara och vi inte behöver springa, så blir det snarare sämre av att andas så.

    Vi får i oss för mycket syre och kan känna oss yra och ännu värre psykiskt. Att andas så är inte farligt, men det är onödigt att förvärra situationen. 

    Vi är olika benägna att få panikångest, det beror på gener och vilken uppväxt som vi har haft och det liv som vi lever nu. Ett panikångestanfall går alltid över, eftersom kroppen inte orkar vara på så extremt hög stressnivå hur länge som helst. Så det gäller bara att uthärda. 

    Panikångest kan leda till agorafobi, som innebär att man blir rädd för att gå ut och göra saker, eftersom man är rädd att det ska komma en panikångestattack. Det måste man så klart utmana, så att man inte blir inlåst i sin lägenhet! Och det kan vara nog så jobbigt, har man töta snfall fpr man ta ett steg i taget (lite),  men inte fastna i hemmet.

    Det bästa man kan göra under en panikångestattack är att just ta det lugnt, försöka andas lugnt och vänta ut det, trots att det tydligt känns som man ska dö eller bli tokig (det blir man inte). 

    Men jag är inte alls säker på att TS har det, för hon har ångest som pågår i flera dagar. Man kan undra om det är migrän eller något annat, som hormoner, som utlöser ångestdagarna, men det är bara en spekulation. Det hör verkar i alla fall inte vara en ren panikångestattack. 

    Men även där är det bra att sköta om sig med ett regelbundet sätt att leva, med rätt fasta sovtider och bra mat. Lagom med sömn. Komma ut en stund i dagsljus varje dag och lagom kroppsrörelse o.s.v., precis som har beskrivits i tråden.

    Jag kan tänka mig att KBT-terapi kan vara till viss hjälp, om TS lätt fastnar i olika tankemönster under ångestdagarna. 

    En intressant tanke är att bara acceptera den känsla man har i kroppen vid den här typen av ångest, men inte agera så mycket på den. Nu känns kroppen så här och nu tänker jag så här, men nu ska jag diska eller ta en promenad i alla fall. Alltså känna ångesten, men ta den för vad den är, en kroppslig reaktion på stress, något som har hänt eller en hormonell variation. 

    Om du lever i en mycket svår situation, blir hotad psykiskt/fysiskt i något sammanhang, eller grovt felbehandlad på arbetet, då ska du ju förstås inte acceptera det. Utan börja ta steg och planera för att komma ur situationen. I de fallen är ångesten en varningssignal. 
  • Anonym (De)

    Jag tänkte på att man kan ha panikångestattacker i flera dagar.

    Då kommer ångesten i vågor, den är inte lika hög hela tiden. Det kommer ett anfall som pågår ett tag och sedan lugnar  ner sig. Men efter ett tag så kommer det en ny våg. Sådant kan pågå i flera dagar.

    Kroppen är då i allmänhet väldigt uppstressad. Och den blir mer ännu stressad när man oroar sig för att ett nytt anfall ska komma.

    Så lagom fysisk rörelse kan lugna kroppen. Inte för hårt, för träning stessar kroppen. I vanliga fall är den stressen i samband med t.ex. löpning bra, kroppen blir mer motståndskraftig. Så om man kan hitta någon mer lugn träning just nör man har panikångestattacker, är det bra. Men röra på sig är jättebra! 

  • Anonym (M)
    Anonym (Gro) skrev 2025-07-19 10:38:36 följande:
    Ja, och det är därför det gäller att öva hjärnan på att klara av jobbiga och obekväma situationer. 
    Så du är en sån som tror på KBT och annat påhitt? Idag är min ångest hanterbar och det beror verkligen inte på att jag exponerat mig, för det har jag gjort vilket ofta gjorde min ångest värre när den den höll mig i sitt jänrgrepp. Nä det var annan hjälp jag fick för att få balans i kroppen, vitaminer och mineraler. Det slår all KBT och psykolog kontakt i världen. Sånt är bara nonsens och inget att ödsla sin tid på.
  • beli
    Anonym (M) skrev 2025-07-20 12:35:36 följande:
    Så du är en sån som tror på KBT och annat påhitt? Idag är min ångest hanterbar och det beror verkligen inte på att jag exponerat mig, för det har jag gjort vilket ofta gjorde min ångest värre när den den höll mig i sitt jänrgrepp. Nä det var annan hjälp jag fick för att få balans i kroppen, vitaminer och mineraler. Det slår all KBT och psykolog kontakt i världen. Sånt är bara nonsens och inget att ödsla sin tid på.
    Fast vad menar du med att psykologkontakter är nonsens? Att få prata med nån som kan sin sak hjälper ju otroligt mycket. Jag gick i terapi i fem år och det hjälpte mig hantera vissa situationer mycket bättre (även om de fortfarande är jobbiga).
  • Anonym (M)
    beli skrev 2025-07-20 12:49:25 följande:
    Fast vad menar du med att psykologkontakter är nonsens? Att få prata med nån som kan sin sak hjälper ju otroligt mycket. Jag gick i terapi i fem år och det hjälpte mig hantera vissa situationer mycket bättre (även om de fortfarande är jobbiga).
    Det jag menar är att det är långtifrån alla som får hjälp av psykolog eller KBT. Det vore ju en enkel och bra lösning om det var så. Jag har testat båda och inget hjälpte mig. Jag vet flera som inte blivit hjälpte heller trots år av psykologkontakt. Man mår lite bättre de 45 min man pratar, men sen mår man lika dåligt ändå. 
  • Jimmy75
    Anonym (M) skrev 2025-07-20 13:02:32 följande:
    Det jag menar är att det är långtifrån alla som får hjälp av psykolog eller KBT. Det vore ju en enkel och bra lösning om det var så. Jag har testat båda och inget hjälpte mig. Jag vet flera som inte blivit hjälpte heller trots år av psykologkontakt. Man mår lite bättre de 45 min man pratar, men sen mår man lika dåligt ändå. 

    Så är det absolut för en del...och då ska man inte fortsätta den kontakten säger jag som psykolog. Tycker det är bra att du till slut hittade något som funkar för dig 🙂

  • Anonym (1987)
    Jimmy75 skrev 2025-07-20 13:12:48 följande:

    Så är det absolut för en del...och då ska man inte fortsätta den kontakten säger jag som psykolog. Tycker det är bra att du till slut hittade något som funkar för dig 🙂


    Jag undrar en Sak som jag liksom aldrig fattade När jag gick? ?släpp det du inte kan påverka? men det är ju exakt det jag får ångest över. en sak jag gjort, ett misstag, något jag missat att göra/utföra. Hur konkret ska jag tillåta mig själv att släppa saker? Hur kan man tänka? 


    du som är psykolog. Hur råder du en patient som säger just det? Jag KAN inte sluta älta eller oroa mig. 

  • Anonym (1987)
    Anonym (De) skrev 2025-07-20 12:07:59 följande:

    Jag tänkte på att man kan ha panikångestattacker i flera dagar.

    Då kommer ångesten i vågor, den är inte lika hög hela tiden. Det kommer ett anfall som pågår ett tag och sedan lugnar  ner sig. Men efter ett tag så kommer det en ny våg. Sådant kan pågå i flera dagar.

    Kroppen är då i allmänhet väldigt uppstressad. Och den blir mer ännu stressad när man oroar sig för att ett nytt anfall ska komma.

    Så lagom fysisk rörelse kan lugna kroppen. Inte för hårt, för träning stessar kroppen. I vanliga fall är den stressen i samband med t.ex. löpning bra, kroppen blir mer motståndskraftig. Så om man kan hitta någon mer lugn träning just nör man har panikångestattacker, är det bra. Men röra på sig är jättebra! 


    promenader ? Konstant uppstressad. Tankarna går på högvarv och när det blir tyst blir det jobbigt. En promenad är därför inte fel :)
  • Anonym (1987)
    Anonym (De) skrev 2025-07-20 09:01:37 följande:
    Det känns som att Gro blandar ihop olika typer av ångest och hur man hanterar den. Olika typer, olika sätt att hantera/förebygga. Annars är länken till infon bra. 

    Jag tycker att TS ska skaffa en almanacka och göra ett stort X på de dagar som hon har mycket ångest och ett mindre x på de dagar som hon har ångest, men inte så mycket. För att se om det hör ihop med någon slags hormonell cykel eller något annat som händer.

    Alltså om man har en fullt utvecklat paninångestattack är det verkligen bra att försöka andas lungt, precis som man skrivit om här. För då rusar ofta hjärtat och i rädslan börjar man ofta andas korta ytliga små andertag, med bara övre delen och tappar magandningen. 

    Eftersom kroppen tror att den är i stor fara så andas den så, för att kunna springa fort. Men eftersom det inte finns någon yttre fara och vi inte behöver springa, så blir det snarare sämre av att andas så.

    Vi får i oss för mycket syre och kan känna oss yra och ännu värre psykiskt. Att andas så är inte farligt, men det är onödigt att förvärra situationen. 

    Vi är olika benägna att få panikångest, det beror på gener och vilken uppväxt som vi har haft och det liv som vi lever nu. Ett panikångestanfall går alltid över, eftersom kroppen inte orkar vara på så extremt hög stressnivå hur länge som helst. Så det gäller bara att uthärda. 

    Panikångest kan leda till agorafobi, som innebär att man blir rädd för att gå ut och göra saker, eftersom man är rädd att det ska komma en panikångestattack. Det måste man så klart utmana, så att man inte blir inlåst i sin lägenhet! Och det kan vara nog så jobbigt, har man töta snfall fpr man ta ett steg i taget (lite),  men inte fastna i hemmet.

    Det bästa man kan göra under en panikångestattack är att just ta det lugnt, försöka andas lugnt och vänta ut det, trots att det tydligt känns som man ska dö eller bli tokig (det blir man inte). 

    Men jag är inte alls säker på att TS har det, för hon har ångest som pågår i flera dagar. Man kan undra om det är migrän eller något annat, som hormoner, som utlöser ångestdagarna, men det är bara en spekulation. Det hör verkar i alla fall inte vara en ren panikångestattack. 

    Men även där är det bra att sköta om sig med ett regelbundet sätt att leva, med rätt fasta sovtider och bra mat. Lagom med sömn. Komma ut en stund i dagsljus varje dag och lagom kroppsrörelse o.s.v., precis som har beskrivits i tråden.

    Jag kan tänka mig att KBT-terapi kan vara till viss hjälp, om TS lätt fastnar i olika tankemönster under ångestdagarna. 

    En intressant tanke är att bara acceptera den känsla man har i kroppen vid den här typen av ångest, men inte agera så mycket på den. Nu känns kroppen så här och nu tänker jag så här, men nu ska jag diska eller ta en promenad i alla fall. Alltså känna ångesten, men ta den för vad den är, en kroppslig reaktion på stress, något som har hänt eller en hormonell variation. 

    Om du lever i en mycket svår situation, blir hotad psykiskt/fysiskt i något sammanhang, eller grovt felbehandlad på arbetet, då ska du ju förstås inte acceptera det. Utan börja ta steg och planera för att komma ur situationen. I de fallen är ångesten en varningssignal. 
    Tycker det är väldigt svårt att acceptera känslan. Jag vill ju bara krypa ur mitt skinn och gå tillbaka och göra rätt. Jag vill trycka undan känslorna/tankarna. Jag har faktiskt gjort en kalender i ett försök att se om det är något hormonellt. Men jag är osäker då jag varken har ägglossning eller blödning. Men min ångest är sällan konstant utan blir mer ?lindrig? efter ett tags ältande. jag vill så gärna ha en förklaring, en lösning. Hade det inte varit underbart om jag insåg ?var 17:e dag mår jag skit? då hade jag ju varit lättas som ett mönster.

    men jag skulle inte beskriva det som panikångest. jag tror inte att jag ska dö Eller hyperventilerar. Jag har ett starkt obehag. där jag inte vill stanna. Vill spy (vilket jag ibland gör). 

    Förresten så känns du som en otroligt kunnig, empatisk och varm människa . 

    och verkligen tack till alla som tar sig tid att skriva. Det hjälper faktiskt att läsa och få en tankeställare. Och ?diskutera? online .
  • Anonym (Gro)
    Anonym (1987) skrev 2025-07-20 21:55:27 följande:

    Jag undrar en Sak som jag liksom aldrig fattade När jag gick? ?släpp det du inte kan påverka? men det är ju exakt det jag får ångest över. en sak jag gjort, ett misstag, något jag missat att göra/utföra. Hur konkret ska jag tillåta mig själv att släppa saker? Hur kan man tänka? 


    du som är psykolog. Hur råder du en patient som säger just det? Jag KAN inte sluta älta eller oroa mig. 


    Du beskriver vägskälet bra.

    Här ska du fortsätta att exponera dig. Tänk gärna på situationerna och avdramatisera.

    Sedan hjälper träning och allmänt jobbiga saker bra mot detta eftersom hjärnan får reagera på något annat.

    Du behöver dock fortsätta jobba på att inte bry dig om omgivningen och agera därefter.
  • Anonym (1987)
    Anonym (Gro) skrev 2025-07-21 00:20:18 följande:
    Du beskriver vägskälet bra.

    Här ska du fortsätta att exponera dig. Tänk gärna på situationerna och avdramatisera.

    Sedan hjälper träning och allmänt jobbiga saker bra mot detta eftersom hjärnan får reagera på något annat.

    Du behöver dock fortsätta jobba på att inte bry dig om omgivningen och agera därefter.
    det Är ju jättesvårt. undrra en annan sak.. är det någon som upplever att ångesten är olika ?tung? beroende på tid på dygnet? Jag känner som mest på morgonen/dagen. Kvällen kan jag känna mig okej. som sagt kommer min ångest i perioder. Eller episoder. Är aldrig hela tiden eller dygnet runt.
  • Anonym (De)

    Du frågade en annan per


    Anonym (1987) skrev 2025-07-20 22:17:47 följande:
    Tycker det är väldigt svårt att acceptera känslan. Jag vill ju bara krypa ur mitt skinn och gå tillbaka och göra rätt. Jag vill trycka undan känslorna/tankarna. Jag har faktiskt gjort en kalender i ett försök att se om det är något hormonellt. Men jag är osäker då jag varken har ägglossning eller blödning. Men min ångest är sällan konstant utan blir mer ?lindrig? efter ett tags ältande. jag vill så gärna ha en förklaring, en lösning. Hade det inte varit underbart om jag insåg ?var 17:e dag mår jag skit? då hade jag ju varit lättas som ett mönster.

    men jag skulle inte beskriva det som panikångest. jag tror inte att jag ska dö Eller hyperventilerar. Jag har ett starkt obehag. där jag inte vill stanna. Vill spy (vilket jag ibland gör). 

    Förresten så känns du som en otroligt kunnig, empatisk och varm människa . 

    och verkligen tack till alla som tar sig tid att skriva. Det hjälper faktiskt att läsa och få en tankeställare. Och ?diskutera? online .
    Det finns något som heter GAD, geberaliserat ångestsyndrom. Det skulle kunna vara en variant av det som du har, men det är inte säkert alls!

    De med GAD oroar sig för olika saker. Men istället för att tillåta sig att uppleva en oroskänslas förlopp, dess början, topp och avklingande, så försöker de mota bort  ångestkänslan genom att grubbla på situationen/problemet. Håller sig i "huvudet".

    Det är bara det att när man inte tillåter sig att känna, utan bara befinner sig i spänning för att man inte vill känna och tänker runt runt (och tror att detta ska hålla allt dåligt som kan hända och dåliga konsekvenser av vad man gjort borta), då får känslan svårt att lugna ner sig efter ett tag. Som den annars vanligen gör.

    Så fort man slutar grubbla så dyker känslan upp igen, den fick ju  aldrig sitt utlopp. 

    Ett sätt att låta känslan verkligen få sitt utlopp, om man har svårigheter med det, är att skriva ner allt vad man känner och tänker, bejaka att det känns skit och få ner det på papper. Det behöver inte vara hela meningar eller begripligt skrivet. Bara få ur sig känsloflödet och katastroftankarna. Det kan ibland bli bara samma enstaka ord eller liknande på hela rader. Svärord eller precis vad som helst som dyker upp.  Det viktiga är att man verkligen låter känslan styra vilka ord som skrivs. 

    Då låter man känslan få sitt utlopp, samtidigt som man ringar in den och får ner den på papper. Den är inte överallt runt omkring en, utan infångad och upplevd fullt ut.

    Andra med GAD har en orosstund på dagen då man verkligen tillåter sig att oroa sig för allt man funderar på. Kanske 15 min- en halvtimme. Blir man störd på dagen av mycket orostankar på något specifikt, så tänker man bara att det ska jag oroa mig för i kväll, och släpper sedan det hela för stunden. 

    Så läs på om GAD om du känner igen dig.

    Det är nog bra i alla fall och försöka se om det finns något mönster för när ångesten dyker upp, så att du skulle kunna sluta göra något som får dig att bli mer mottaglig för ångest. Men det behöver inte vara något särskilt alls, det är inte säkert att du hittar ett mönster. 
  • Anonym (De)

    På morgonen ligger stresshormonet kortisol som högst. Det börjar pumpa på höga doser från kl. 4-5 på morgonen. Ligger man redan på en hög nivå så kan känslan bli ångest. 

    Senare på dagen så går kortisolet i kroppen sakta ner.

    Så du kanske ska försöka få ner stressnivån lite? Man sover bättre då också. 

Svar på tråden Ångesten är total