En olidlig paus i relationen - hjälp!!

Jag har nog inget bra råd till en mjukare personlighet för min stolthet hade inte tillåtit mig att bara sitta och vänta de där veckorna.

Jag hade troligen gjort som när jag är arg på mitt jobb- gått hem och surfat jobbannonser och antingen har min chef tur eller har han det inte. Söker jag ett jobb är det bättre odds än 50-50 att jag får det.

Så i din sits hade jag gått ut och dejtat- antingen har din man tur eller har han det inte... 

Velande är djupt oattraktivt för mig och jag är ingens charity case.

Jag råder dig att skapa ett eget liv medan du väntar , allt kan inte hänga på en eventuell partner. Det är en oerhört tung börda för en partner som mår dåligt att veta .  
Vill du göra förändringar så måste dom vara frivilligt för din egen skull - aldrig pga en partner . För då är det inte frivilligt... och inte särskilt kärleksfullt heller...  förändringar måste komma inifrån dig själv för din egen skull.  

Kanske ni skulle må bra av att släppa taget än mer medan ni arbetar på er själva . Att besök och kontakt får ske spontant för att ni vill och inte som ett schemalagt måste för att det är en vana. 

Lär dig stå på egna ben och se vem du är och lär känna dig själv på vägen , det kommer berika er bådas liv och förhoppningsvis väcka en nyfikenhet hos er och vara något att bygga på vidare.  Sen finns såklart inga garantier för att ni kommer ut på andra sidan som ett par. Men då har ni iallafall gjort allt ni kunnat och fått bra egna liv på köpet. 

Tack för ditt svar!
Om du tänker dig in i att vi har en 33-årig relation så förstår du att vi båda har haft mycket tålamod och mycket kärlek i ett historiskt perspektiv. Det gör ju också att min vilja att vänta har varit mycket stor.

Jag förstår att jag skulle få ett jättebra liv ensam också och jag är inte rädd för det.

Min rädsla handlar om att förlora min livspartner för att jag inte orkar art uthärda hans livskris.

Det som inverkar mycket på våra liv är ett barn med mycket stora behov av stöd och som kräver ett samarbete och lika stora insatser av oss båda två.

Att ha ett barn med stora behov i det dagliga livet( bor barnet ännu hemma? Tänker att barnet är vuxet?)  tär förstås mycket på en som individ och på parrelationen.
Lätt att tappa sig själv när mycket ( all?) fokus läggs på en annan än sig själv, förstår att man lätt tappar bort sig själv.
Jag skulle försöka tänka att separationen är en tid för läkning och att hitta tillbaka till det som fyller mitt behov av välbefinnande och endast samarbeta där det måste, det som vad jag förstår handlar om erat barn?
Ni behöver läka på var håll och landa i er själva och hitta en ny väg eftersom den ni har haft har trasats sönder.
Det är också helt normalt att få kriser i livet när man börjar ifrågasätta vem man är och vart man är på väg.
Det är friskt att ta sig tid att jobba på dem bitarna än att lägga locket på och fortsätta i samma spår.
Försök att njuta av din egentid och gör det som ger dig ro och glädje men sitt inte och lägg ner tid på att vänta tills din partner hittar tillbaka till sig själv, det tar för mycket energi.
Träffa vänner och familj, skaffa en ny hobby om du inte har det, ut och rör på dig eller vad som helst men vänta inte utan bygg upp ditt liv självständigt, det kan aldrig vara fel.
Är det meningen kan ni hitta tillbaka igen och förhoppningsvis som starkare, gladare och mer harmoniska med nya drömmar i sikte.
Livet tar ibland krokiga vägar och inte allt för sällan hittar vi nya insikter och mål på vägen.
Stort lycka till 

Det är inte så att hen betuttat sig i någon annan och inte vågar säga detta utan det var enklast att skylla på en livskris och bo isär ett tag? 

Jag kan ju inte med säkerhet veta om det är så, men jag tror inte det. Han har tappat bort sig själv.

Det viktiga är nog att ta dig ur den limbo du befinner dig i nu. Ingen av er mår bra av att ha det så här, och jag tror inte det är större chans att kunna fortsätta som innan, bara för att man gör en time out.
Bättre då att gå åt olika håll och försöka satsa energin på att samarbeta. Sedan, senare, kanske ni kan hitta tillbaks till varandra, när ni  var för sig fått ordning på era liv. Men det ska nog inte vara ett mål i nuläget, utan att ta tag i det mest primära.

Du är inte TS. Varför svarar du som det?

För många år sedan var jag i din situation. Jag väntade ganska länge på att min man skulle hitta sig själv, som han sa.  

Han flyttade ut till vår fritidshus och jag bodde kvar hemma med yngsta barnet som då var 13 år. 

Tillslut meddelade han att han ville komma hem igen. Och allt gick tillbaka till det vanliga.  Jag ville inte ställa några frågor utan vi fortsatte bara där vi slutade. Vi hade ett bra liv tillsammans ända till han gick bort i cancer för 5 år sedan.  

För mig var det viktigaste att han ville komma tillbaka hem till  mig.  Att han hade en livskris är jag helt införstådd med men jag har respekterat att han inte ville prata med mig om den.

En paus innebär vanligtvis att man fortfarande är ihop, men har tagit en paus i umgänget och eventuellt även kontakten. Att i det läget dejta andra skulle innebära otrohet, och lär knappast gagna förhållandet. 

Däremot tycker jag att TS ska göra slut. Vill man verkligen vara ihop med någon som tvekar? 

Och jag tycker att det är han som behöver vara rädd för att förlora dig, om du förstår hur jag menar.

Det är inget självklart att någon annan står ut med en i den åldern, med alla små ovanor man har skaffat sig och som en person har vant sig vid gradvis. 

Du tycker att du är mogen.

Jag tycker att du är en mes som inte ens kan kräva ett rakt svar av den person du känner bäst i hela världen. Varför är så många kvinnor menlösa anpasslingar fortfarande?

Och sen undrar ni varför ni får lägre lön.

Hon ville bo själv. Vi fortsatte i familjerådgivning, som mycket handlade om alla fel hon såg hos mig. Till slut tröttnade jag och tackade ner till fler terapistunder. Jag ville inte fortsätta eftersom jag bara krympte.

Jag är känslig för att bli avvisad och lämnad. Det sårar mig djupt.

Nu långt i efterhand kan jag ibland tänka att hon kanske inte egentligen ville ha skilsmässa, bara en "paus". Men det sårade mig så mycket att jag inte kunde fortsätta.

Hur länge ska ni vara isär? Eller är det bara på obestämd tid? Jag tror att det är nog bra att man har en bestämd tid annars blir det nog lätt att man fortsätter bo i sär. 
Men iallafall, Jag hade nog försökt att hålla mig sysselsatt med familj, vänner eller någon hobby. Vad har ni sagt om att hålla på med andra under tiden?

Vad vill du säga med detta, förutom att kritisera mig..?

Tycker nog inte alls att jag är menlös utan har nog alltid varit en självständig kvinna med god självkänsla. Kanske var det just därför jag inte rev upp himmel och jord, ritade djävulen på väggen eller krävde svar av min man.  Utan var trygg med att han tillslut skulle komma hem igen.

För mig har det alltid varit viktigt att var och en av oss fått det utrymme vi behöver för att utvecklas och må bra. 

Jag tror att det är detta som retar upp dig.  Du har svårt för självständiga, trygga kvinnor helt enkelt. Ska tillägga att jag nu är 65+ och har aldrig ångrat att jag gav min man den där tiden för sig själv.