Anonym (Snälla hjälp)

Sun 21 Dec 2025 18:20

61 svar

Jag orkar inte mer

Tvåbarnsmamma här som inte orkar mer nu.

Har två yngre barn som bara bråkar. Idag har den äldre slagit den yngre i huvudet med knytnäve och puttat så minsta ramlade. För att minsta inte ville leka precis som stora ville.

Jag har fått höra att jag är dum i huvudet och att jag borde kastas ut genom ett fönster så jag dör.

Jag är så trött. Har de senaste veckorna roddat hela julen själv eftersom pappan är helt ointresserad av sånt, så jag har jonglerat heltidsjobb med att pynta, baka, fixa julgran, klappar, paketkalender, allt.

Och jag är nu några dagar innan jul helt utmattad. Älsta barnet har så mycket trots i sig och jag kan aldrig släppa dem ensamma en sekund utan att de ryker ihop.

Allt i mig vill fly, rymma, sjukskriva mig och vara lägga mig ned och sova länge, länge, länge.

Men det går ju inte
Vad gör man? Jag orkar inte ha det såhär till barnen är vuxna. Jag drömmer om ett par dagar utan bråk, att kunna få slappna av en liten stund. Jag är så trött att kroppen skriker, det var varit såhär i över två år sen yngsta kom och jag är helt slutkörd nu. I mina mörkaste stunder önskar jag att jag kunde typ ramla och bryta några ben eller nåt så jag kunde få ett par dagar paus på sjukhus. Men det berättar jag inte för nån.

Jag älskar mitt stora barn men han är så arg och gör så elaka saker, jag förstår verkligen inte. Han säger saker vi aldrig säger hemma. Han slåss och vi slåss verkligen sldrig. Det är så mycket ilska i honom.

Barnen är 4 och 2.

Anonym (Snälla hjälp) Trådstartaren

Tue 23 Dec 2025 20:12

#51

Anonym (Gb) skrev 2025-12-23 18:17:21 följande:

Det handlar inte om att ignorera eller bara låta saker passera. Barnet behöver få feedback på det som det gör. När det lugnat sig tillräckligt för att kunna lyssna på vad du säger, det vill säga inte under utbrottet. Men det kan inte få hela ansvaret för sitt beteende när det är så litet och verkar ha riktiga problem med impulskontroll.

Men läs på själv om anknytningsteori och barns tidiga psykologiska utveckling och bilda dig en egen uppfattnig.

Visst finns det uppfostringsmetoder med time-out (att barnet får vara ensamt en stund) i samband med att det har gjort något mindre lämpligt. Men jag vet inte om det är så hjälpsamt när det gäller ett barn som har så svårt att behärska sina känslor att det tappar all behärskning och får rejäla utbrott.

Men time-out är ändå bättre än att den vuxne går på ett barn som har utbrott och kräver att det ska kunna resonera lugnt och sansat mitt i känslostormen, och/eller att själv eskalerar situationen genom att som vuxen tappa behärsknimgen och bli lika arg.

I skolan brukar man tala om "pedagogiskt arg", det vill säga att en lärare blir allvarlig och visar att en elevs beteende är olämpligt. Men är ändå behärskad och förutsägbar, aldrig någonsin skrämmande arg.

Du blir ju ledsen, kanske att du skulle bli "pedagiskt ledsen"?

Jag tror absolut inte på timeout. Det också då barnet har sagt att det värsta som händer är att den vuxne går iväg. Det var det värsta barnet kände kunde hända enligt barnet, vilket han sa när han var lugn. Så det har jag tagit åt mig av och går inte.

Det jag blir i de allra flesta fallen är just mer att jag säger att det inte är okej att ta ut ilskan på någon och att man blir ledsen, även om man är vuxen. Eller så säger jag att jag behöver bara andas lite någon minut för att vi behöver en kort paus men att jag kommer tillbaka efter några andetag eller så. De gånger jag blivit mer öppet ledsen är när det verkligen eskalerat. Jag har svårt att se att det är dåligt att ett barn ser att en vuxen också kan bli ledsen.

Det svåra tycker jag är när det blir de här värsta känslourladdningarna. Går jag iväg blir barnet extremt ledset enligt vad jag skrev, är jag kvar så triggar min närvaro en loop av att behöva ropa att jag är dum i huvudet mm och att barnet måste måste slåss. Inget av de scenarierna är ju optimalt.

Anonym (Snälla hjälp) Trådstartaren

Tue 23 Dec 2025 20:14

#52

KimLinnefeldt skrev 2025-12-23 16:30:59 följande:

Kom överens med mannen om vem som gör vad. Gör inte mer än det ni kommit överens om, och som du tycker är roligt.

Om barnen inte klarar att leka tillsammans, se till att de slipper det. De kan leka i varsitt rum eller en inne, en ute. Nu spelar de dig som ett piano. Ju mer tjafs, desto mer uppmärksamhet från mamma.

Du låter - ursäkta - som en parodi på en riktigt gammaldags kvinna: "Låt mig lida, det är mitt enda nöje."

Du är då charmig. Har du försökt separera två barn som bara VILL leka ihop men inte kan det utan att ryka ihop. När de kan ta sig förbi grindar, låsa upp dörrar och det mestadels är öppen planlösning. Lycka till. Att låta en leka ute och en inne är ju bra när man är två, men ensam skickar jag inte ut ett barn där det finns trafik liksom i beckmörkret.

KimLinnefeldt

Tue 23 Dec 2025 21:01

#53

Anonym (Snälla hjälp) skrev 2025-12-23 20:14:50 följande:

Du är då charmig. Har du försökt separera två barn som bara VILL leka ihop men inte kan det utan att ryka ihop. När de kan ta sig förbi grindar, låsa upp dörrar och det mestadels är öppen planlösning. Lycka till. Att låta en leka ute och en inne är ju bra när man är två, men ensam skickar jag inte ut ett barn där det finns trafik liksom i beckmörkret.

Att man kan separera barnen förutsätter att man har etablerat en ömsesidig respekt. Om ett barn tar sig förbi grindar och låser upp dörrar så har man ett djupgående problem. Då behöver man nog hjälp från Barn- och ungdomspsykiatrin eller familjerådgivningen.

Anonym (Gb)

Tue 23 Dec 2025 21:34

#54

Anonym (Snälla hjälp) skrev 2025-12-23 20:12:41 följande:

Jag tror absolut inte på timeout. Det också då barnet har sagt att det värsta som händer är att den vuxne går iväg. Det var det värsta barnet kände kunde hända enligt barnet, vilket han sa när han var lugn. Så det har jag tagit åt mig av och går inte.

Det jag blir i de allra flesta fallen är just mer att jag säger att det inte är okej att ta ut ilskan på någon och att man blir ledsen, även om man är vuxen. Eller så säger jag att jag behöver bara andas lite någon minut för att vi behöver en kort paus men att jag kommer tillbaka efter några andetag eller så. De gånger jag blivit mer öppet ledsen är när det verkligen eskalerat. Jag har svårt att se att det är dåligt att ett barn ser att en vuxen också kan bli ledsen.

Det svåra tycker jag är när det blir de här värsta känslourladdningarna. Går jag iväg blir barnet extremt ledset enligt vad jag skrev, är jag kvar så triggar min närvaro en loop av att behöva ropa att jag är dum i huvudet mm och att barnet måste måste slåss. Inget av de scenarierna är ju optimalt.

Ja, barnet verkar verkligen tappa det och få ett utbrott. Har verkligt svårt att reglera sin ilska. Förmodligen känns det som ett misslyckande för barnet. En oförmåga.

Jag tror också att man behöver visa att man blir ledsen och allvarlig om barnet sagt något riktigt sårande. Men jag tror inte på att visa så mycket att man tynger barnet för mycket. Barnet har en svårighet och det är den vuxnes uppgift att stå pall, att hålla barnet känslomässigt trots att det bär sig tokigt åt.

Om barnet tror att deras känsloutbrott gör att mamma inte orkar med mig längre, att hon kanske kommer att bryta ihop, så spär det på de negatova känslotna hos barnet.

Hellre en mamma som blir lagom sur för att man som barn har sagt/gjort dumma saker, men som inte känns skör och vara på gränsen till vad hon tål. Det skapar otrygghet hos barnet. Det tänker att "jag kan inte behärska mig och mamma kanske går sönder av det".

Anonym (Snälla hjälp) Trådstartaren

Tue 23 Dec 2025 23:04

#55

KimLinnefeldt skrev 2025-12-23 21:01:20 följande:

Att man kan separera barnen förutsätter att man har etablerat en ömsesidig respekt. Om ett barn tar sig förbi grindar och låser upp dörrar så har man ett djupgående problem. Då behöver man nog hjälp från Barn- och ungdomspsykiatrin eller familjerådgivningen.

Nej. Om ett barn tar sig förbi dörrar och grindar innebär det att barnet kan. Har dina barn aldrig kunnat öppna stängda saker menar du?

Anonym (Snälla hjälp) Trådstartaren

Tue 23 Dec 2025 23:07

#56

Anonym (Gb) skrev 2025-12-23 21:34:49 följande:

Ja, barnet verkar verkligen tappa det och få ett utbrott. Har verkligt svårt att reglera sin ilska. Förmodligen känns det som ett misslyckande för barnet. En oförmåga.

Jag tror också att man behöver visa att man blir ledsen och allvarlig om barnet sagt något riktigt sårande. Men jag tror inte på att visa så mycket att man tynger barnet för mycket. Barnet har en svårighet och det är den vuxnes uppgift att stå pall, att hålla barnet känslomässigt trots att det bär sig tokigt åt.

Om barnet tror att deras känsloutbrott gör att mamma inte orkar med mig längre, att hon kanske kommer att bryta ihop, så spär det på de negatova känslotna hos barnet.

Hellre en mamma som blir lagom sur för att man som barn har sagt/gjort dumma saker, men som inte känns skör och vara på gränsen till vad hon tål. Det skapar otrygghet hos barnet. Det tänker att "jag kan inte behärska mig och mamma kanske går sönder av det".

Men då tror du ändå på det ju vid allvarligare saker. Då är det alltså mer en gränsdragning skillnad du vill lyfta.

Inser att Familjeliv var fel plats att fråga. För mkt hobbypsykologer här utan riktiga svar utan mer en vilja att skapa skam hos frågeställare.

Anonym (Gb)

Tue 23 Dec 2025 23:43

#57

Anonym (Snälla hjälp) skrev 2025-12-23 23:07:38 följande:

Men då tror du ändå på det ju vid allvarligare saker. Då är det alltså mer en gränsdragning skillnad du vill lyfta.

Inser att Familjeliv var fel plats att fråga. För mkt hobbypsykologer här utan riktiga svar utan mer en vilja att skapa skam hos frågeställare.

Jag tror på att lära barnet vad som är O.K. att göra när man blir upprörd och vad som inte är det. Det kommer att ta tid och det pågår egentligen under hela uppväxten.

Där fungerar du ju också själv en förebild för barnet.

Det klart att man ska ge feedback på barnets beteende, barnet kan inte växa upp i ett vaccum.

Men det är den vuxne som får försöka hålla situationen, så att barnet inte blir den som är ansvarig för förälderns mående.

På regionens Barn- och ungdomsmottagningar finns ibland psykologer som föräldrar kan konsultera fortlöpande. Man kan ju ofta välja en sådan mottagning fritt inom den region som man bor i. Annars får man ta den närmaste.

Psykologer finns också på Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Dit kan man gå om man misstänker att barnet har någon typ av svårigheter som är utöver det vanliga. Dit kan man söka själv eller bli remitterad av någon annan vårdpersonal.

Socialförvaltningen har rådgivningsverksamet riktad till familjer, som brukar skötas av socionomer.

ClumsySmurf

Wed 24 Dec 2025 09:32

#58

Anonym (Snälla hjälp) skrev 2025-12-23 23:07:38 följande:

Men då tror du ändå på det ju vid allvarligare saker. Då är det alltså mer en gränsdragning skillnad du vill lyfta.

Inser att Familjeliv var fel plats att fråga. För mkt hobbypsykologer här utan riktiga svar utan mer en vilja att skapa skam hos frågeställare.

vill man bara ha svar av de som vet vad de pratar om och som ger pedagogiska svar frågar man inte på ett vanligt forum,

KimLinnefeldt

Fri 26 Dec 2025 08:18

#59

Anonym (Snälla hjälp) skrev 2025-12-23 23:04:55 följande:

Nej. Om ett barn tar sig förbi dörrar och grindar innebär det att barnet kan. Har dina barn aldrig kunnat öppna stängda saker menar du?

Jag har inte tvingat dem till rumsarrest, men sagt åt dem båda att nu får ni inte leka med varandra på ett tag. Och då har de lytt, eftersom de kände respekt för mig och förstod att de inte varit snälla mot varandra.

Mina barn är inte alla barn. Men chansen att hjälpa dem till vettig samvaro med andra ökar om man vänjer dem vid att prata istället för att skrika, prata istället för att slåss, få en känsla av att de är respekterade och älskade, villkorslöst.

Anonym (Dags för konsekvenser)

Fri 26 Dec 2025 18:50

#60

Anonym (dis) skrev 2025-12-23 13:30:16 följande:

TS, flera har frågat hur mycket barnens pappa gör. Du har inte riktigt svarat på det.

Varför?

Det går inte att hjälpa dig om du inte adresserar elefanten i rummet. Pappans ansvar. Att ni delar på hem och barn eller att du åker iväg ett dygn och rår om dig själv, medan pappan tar hand om allt under tiden. Så att du får vila ut.

Eller att ni tar hand om ett barn var. Osv.

Då blir det lättare att hantera även en jobbig 4-åring.

Om du både jobbar heltid och sköter det mesta med hem, barn och jul, är det inte så konstigt att du är utmattad och less.

Pappor har väl inget ansvar? De ska väl bara leka 5 minuter medan barnet är på bra humör och sen bänka sig vid datorn?

Anonym (z)

Fri 26 Dec 2025 19:19

#61

Vad gör pappan?

Jag orkar inte mer

INNEHÅLL