Är jag orimlig?
Jag har varit tillsammans med min fru i 13 år och vi har två barn ihop. Utåt sett kan vårt liv se stabilt och välfungerande ut, men bakom fasaden bär jag på en djup frustration och en växande trötthet då det är mycket som inte fungerar och jag känner mig alltmer ensam i relationen.
Hon har inget handikapp eller någon begränsning som hindrar henne från att arbeta eller ta ansvar. Ändå är det jag som står för hela försörjningen och stora delar av det praktiska vardagslivet. Jag är höginkomsttagare och har byggt upp det liv vi har tillsammans: jag har köpt en villa i ett tryggt område i Stockholm och vi äger två moderna bilar. Den senaste bilen köpte jag specifikt för henne, med tanken att hon skulle ta körkort och kunna hämta och lämna barnen, handla och underlätta vardagen för oss alla. Trots detta har hon fortfarande inte visat något större intresse för att ta körkort och det verkar inte vara en prioritet för henne. I praktiken innebär det att det oftast är jag som kör henne, barnen och de inkluderar även hennes egna ärenden.
Under de senaste månaderna av våra liv har hon dock hämtat och lämnat ett av våra barn de dagar jag har varit på jobbet, till följd av nya direktiv om mer närvaro på kontoret. I vissa fall har hon även lämnat barnet på aktiviteter genom att åka buss eller taxi när jag har varit otillgänglig, till exempel vid jobbresor, samt tagit hjälp av mina föräldrar. Även om detta har fungerat praktiskt, bygger det fortfarande på tillfälliga lösningar och andras hjälp (när de kan), snarare än på en långsiktigt hållbar egen självständighet.
Hon menar att hon bidrar mycket genom att hon har gett mig två barn och genom att hon tar hand om huset. Jag ifrågasätter inte värdet av det hon gör, men för mig handlar ansvar också om att visa våra barn hur man tar ansvar som vuxen. Jag vill att de ska se båda sina föräldrar arbeta, utvecklas och stå på egna ben. Istället får jag ofta höra att hon inte har egentid, att huset tar all hennes energi och att jag borde hjälpa till mer.
Jag har aldrig krävt att hon ska göra 100 % av hushållsarbetet, utan det jag har velat är struktur, planering och tydlighet. Jag vill inte att allt ska ske spontant och enbart på hennes villkor, där jag förväntas släppa allt i stunden när hon till exempel plötsligt vill dra igång ett städprojekt eller något annat. Idag sker hushållsarbetet ad hoc och helt utan planering, vilket skapar irritation och återkommande konflikter hos oss och jag får ofta höra att jag inte hjälper till, något jag upplever som djupt orättvist då jag försöker bidra på de sätt jag kan: Jag lagar mat när vi kommer överens om det, jag har ordnat städhjälp för att avlasta och jag köpte en robotdammsugare just för att minska friktionen kring städning! Särskilt eftersom jag ofta inte ens vet när det är tänkt att vi ska städa eller tvätta. Jag har också föreslagit lösningar för att förenkla vardagen, som matkassar och fasta städ/tvättdagar där hela familjen hjälps åt, men nästan allt avfärdas.
Utöver detta upplever jag att jag aldrig riktigt får någon vilostund hemma. Så fort jag visar mig eller sätter mig ner behöver jag göra något: när hon vill och oftast direkt, här och nu. Om jag inte kan eller orkar just då leder det nästan alltid till konflikt, de känns som att mina behov av återhämtning och lugn helt saknar utrymme.
Hon säger att hon söker jobb, men i praktiken händer det väldigt lite och det finns ständigt nya förklaringar till varför det inte leder någonstans, varför hon inte ens får komma på en intervju. Under tiden är det jag som kör barnen till och från skolan, till aktiviteter och träningar. Jag är den enda som gör det regelbundet, utöver allt annat ansvar jag bär både hemma och på jobbet.
När jag försöker ta upp något problem eller ge konstruktiv kritik har hon mycket svårt att ta emot den och upplever det ofta som personliga påhopp och blir upprörd, vilket gör det svårt för oss att föra ett lugnt och sakligt samtal. Jag upplever att hon har också svårt att se sina egna brister och så fort jag lyfter något pekar hon gärna på andra i vår omgivning: t.ex. genom att säga saker som: ?Vadå, din kusin är väl inte bättre?? Det gör att våra samtal sällan leder till reflektion eller förändring, utan istället fastnar i försvar och jämförelser.
När jag tidigare har försökt sätta en tydlig gräns och till och med försökte avsluta relationen (jag ville skilja mig för drygt ett år sedan) har hon inte kunnat hantera situationen på ett vuxet sätt. Istället ringde hon sin mamma och bad henne kontakta mig för att övertala mig att stanna. Hon ringde även våra grannar och bad dem att lägga sig i och försöka övertyga mig att ge henne ännu en chans. För mig kändes detta djupt osunt och gränsöverskridande, en sådan situation borde kunna hanteras mellan två vuxna människor, inte genom att dra in omgivningen för att skapa press på mig.
Jag börjar känna mig utmattad, ovärderad, tom och orkeslös! Ibland känns det inte som att jag lever i en jämlik relation, utan som att jag tar hand om någon annans barn. Samtidigt får hon mig att tvivla på mig själv, hon får mig att tro att det är jag som gör fel, att jag borde ge henne mer tid, avlasta ännu mer och backa upp ytterligare, så att hon ?kan ta tag i sitt liv?.
Jag säger inte att jag är perfekt, det är jag långt ifrån, men är mina krav verkligen orimliga? ?Bygga ett liv tillsammans på lika villkor, att hon jobbar och sköter om sitt eget liv?
Min största fundering är om det här överhuvudtaget går att förändra? Hon är 37 år, kan hon ändra sig? Finns viljan där eller lurar hon både sig själv och mig? Jag vill inte sitta här om tio år och ställa samma frågor, mer trött och lika osäker. Jag behöver råd och andras erfarenheter för att kunna fatta ett beslut känner jag och hoppas ni kan hjälpa mig.
