Hur får man energi...
Jag måste få något så jag orkar mig genom den här julen.
Pratade med mannen idag och som förväntat la han skulden på mig. Att han inte förstår att jag inte bara kan vara glad, för barnens skull.
För att jag blev arg igår när den sista saken på julen föll igenom med efter att sak efter sak har det varit jag som fått ordna så när den sista saken med blev annat än tänkt så orkade jag inte mer.
Han förstår helt enkelt inte sin del alls i det utan ser bara att jag är jobbig, sur och gnällig. Han sa att vi väl får planera mer då, men jag har ju bett honom om saker som aldrig blev av i veckor i år. Han har inte lyft ett finger hela december att ens ställa en fråga om något...
Vad gör man i ett sånt argument när nån inte förstår att många små saker i följd tär på den som får lösa allt?
Problemet är att min man inte förstår jobbet jag gör, tycker allt är onödigt eller borde gå lättare. Och istället för att fråga om han kan avlasta eller bidra blir han sur på mig och kör tysta leken.
Enligt honom är hans sätt perfekt och gnäll är allt annat. Förklimakteriet som jag är i finns inte heller.
Pratade med mannen idag och som förväntat la han skulden på mig. Att han inte förstår att jag inte bara kan vara glad, för barnens skull.
För att jag blev arg igår när den sista saken på julen föll igenom med efter att sak efter sak har det varit jag som fått ordna så när den sista saken med blev annat än tänkt så orkade jag inte mer.
Han förstår helt enkelt inte sin del alls i det utan ser bara att jag är jobbig, sur och gnällig. Han sa att vi väl får planera mer då, men jag har ju bett honom om saker som aldrig blev av i veckor i år. Han har inte lyft ett finger hela december att ens ställa en fråga om något...
Vad gör man i ett sånt argument när nån inte förstår att många små saker i följd tär på den som får lösa allt?
Min gissning är att du skulle ha så mycket mer energi om ni separerade. Du kommer inte få mer jobb hemmavid, för du gör redan det mesta, men du kan lägga upp vardagen på ett sätt som passar dig och barnen och behöver inte förhålla dig till vad han gör och tycker.
Har du någon gång berättat för honom att tanken på separation finns hos dig som en möjlig lösning? En del behöver att man är väldigt tydlig för att de ska förstå hur illa det är.
Kanske skulle ni börja med familjeterapi. Om ni går isär är det nog bra att ha en medlare så att han förstår varför det blivit så här.
Har du familj eller vänner som kan hjälpa dig lite med vardagen om ni separerar?
Men i nuläget tror jag att det du behöver göra är att sluta hoppas på att han ska förändras. För det gör han inte och besvikelsen det ger dig är så nedbrytande.
Hm. Du har rätt mycket ideer om att saker måste vara på vissa sätt. Jag kan ändå få viss förståelse för din man/sambo.
Det är inte sakerna du gör som i sig är fel (det låter som mysigt och fint) men du skriver om dem som om de hade samma vikt som att tex borsta barnens tänder (som ju är viktigt på riktigt till skillbad från att ha många ljusstakar).
Om du är så här oresonlig när du pratar med din man/sambo så förstår jag att det skär sig och att ni inte når fram till varandra.
Hur kan man tex bo fyra personer varav två småbarn i ett hus på 160 kvm och inte ha plats för en plastgran? Jag fattar att du inte vill ha en plastgran, men skälet platsbrist låter fullkomligt orimlig och sättet du raljerar över saker som skulle förenkla för dig får mig att undra om en del av din stress ändå inte är självpåtagen. Du verkar vara ganska fast i dina måsten, som om de vore av Gud givna.
Ställ dig frågan om saker i vardagen verkligen är så viktiga .Eller är det bara för att dina kompisar eller föräldrar gör så som gör att du känner att det måste göras på det viset.
Jag skriver inte så här för att hacka på dig utan för att jag tycker mig ana att det kanske inte bara är så att han är slö utan det kanske också är du som har onödigt högt ställda krav och svårt att dra ner till en mer rimlig ambitionsnivå i den situation som du är i.
Hm. Du har rätt mycket ideer om att saker måste vara på vissa sätt. Jag kan ändå få viss förståelse för din man/sambo.
Det är inte sakerna du gör som i sig är fel (det låter som mysigt och fint) men du skriver om dem som om de hade samma vikt som att tex borsta barnens tänder (som ju är viktigt på riktigt till skillbad från att ha många ljusstakar).
Om du är så här oresonlig när du pratar med din man/sambo så förstår jag att det skär sig och att ni inte når fram till varandra.
Hur kan man tex bo fyra personer varav två småbarn i ett hus på 160 kvm och inte ha plats för en plastgran? Jag fattar att du inte vill ha en plastgran, men skälet platsbrist låter fullkomligt orimlig och sättet du raljerar över saker som skulle förenkla för dig får mig att undra om en del av din stress ändå inte är självpåtagen. Du verkar vara ganska fast i dina måsten, som om de vore av Gud givna.
Ställ dig frågan om saker i vardagen verkligen är så viktiga .Eller är det bara för att dina kompisar eller föräldrar gör så som gör att du känner att det måste göras på det viset.
Jag skriver inte så här för att hacka på dig utan för att jag tycker mig ana att det kanske inte bara är så att han är slö utan det kanske också är du som har onödigt högt ställda krav och svårt att dra ner till en mer rimlig ambitionsnivå i den situation som du är i.