Hjärtat78 skrev 2010-06-19 07:54:50 följande:
Jag hann precis komma hem från sjukhuset efter borttagandet av mitt X så får min sambo reda på av sin bror att du ska bli farbro och sen hör hans tjej av sig till mig och nästan terrroriserar att dom ska ha barn. Hon var v 8 och jag v 7. Det ända hon pratade var hur hon mådde illa m.m och vi var vänner innan men nu har jag tagit avstånd från henne. När jag låg på operationsbordet så åkte min sambo hem till sina föräldrar där hans bror och tjej hade precis berättat för dom att dom ska ha barn. Alla 4 sa knappt nått till min sambo som då var jätte ledsen och ville ha stöd. Han föräldrar hade så sagt till sin andra son att säg nu inget till p och m utan vänta några veckor. Det gick 1 dag innan dom sa oh vi ska ha barn haha, jag blev så arg och ledsen. Den vänskapen är förstörd nu och inte ta hänsyn till vårt X utan bara trycka ner en hela tiden istället när vi ses. Jag fanns där när hon behövde tröst, men hon kunde inte vara där för mig.
Jag har faktiskt inte berättat för så många om mitt X. Det är väl valda arbetskollegor, klasskompisar som jag umgås mest med och sen min mans föräldrar.+ mina syskon. (jag har inga föräldrar) Jag har undvikit att berätta för alla vänner och för min mans syskon, vet inte varför. Min mans ena bror har haft väldigt svårt att bli med barn, och de har kämpat länge och nu lutar det åt adoption för deras del. Så där är det inte lägligt att prata barn och ens egna sorger, på nåt vis... I dag ska jag dock träffa dem så vi får se vad svägerskan ställer för dumma frågor, hon brukar vara väldigt klumpig och fråga rakt ut om saker, vet inte vad jag ska svara om hon frågor om barnplanering osv.. hon har varit på oss om när vi ska gifta oss osv förr, men då har man kunnat sväva ut lite. Frågar hon nu om vi planerar barn så vet jag inte vad jag ska säga, svärföräldrarna vet ju tex om X:et.. kan ju inte ljuga direkt liksom. Nu har vi ändå försökt i ett år och det är ju ändå en sorg för mig också att det aldrig tar sig...