Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Åh..blir gråtfärdig när jag läser ditt inlägg...
Jag har inte behövt uppleva detta hemska du lever i nu, men vill bara ge dig en styrkekram och hoppas Ni tar er igenom detta....

Jag har varit i din sits två gånger.. om du klickar dig in i min blogg på min sida här inne & läser under "Ever" så har jag skrivit hur det gick till. Vi avbröt i v 18+4.. andra gången i v 14. (pga fostermissbidningar)

Hej

Jag är verkligen ledsen för din och din sambos skull. Jag önskar att ni kunde få föda fram ert barn, friskt och levande.

Jag miste min dotter för snart ett och ett halvt år sedan. Hon föddes död i v.41+5. Hon fick syrebrist av värkarna på grund av att jag hade fått proppar i moderkakan. När vi kom upp till förlossningen i tro om att vi skulle föda vårt första barn fick vi veta att hon var död, att hon hade dött under natten medan jag hade uthärdat värkarna.

Det gör ont att föda ett dött barn. Inte fysiskt men psykiskt. Den kroppsliga smärtan går inte att jämföra med den du genomlider i ditt hjärta och sinne. Jag kan inte föreställa mig att det kan finnas en större smärta. Eftersom barnet är dött får man, om man vill, all tänkbar bedövning som finns. Du behöver inte känna så mycket fysiskt, om du inte vill. Jag kan också tänka mig att eftersom ditt barn inte är i närheten av att vara fullgånget kommer han/hon vara så liten att du inte känner så mycket. Under min förlossning sa också barnmorskan att det brukar vara "lättare" att föda döda barn.

Hur går man vidare efter detta? Jag bestämde mig för att leva, inte överleva. Det var så mycket i mitt liv jag var nöjd, stolt, tacksam och lycklig över innan jag miste min dotter. Därför sa jag till mig själv att det måste få fortsätta vara så, även utan henne. Jag återvände till arbetet ganska snart efter hennes död, för att jag ville att livet skulle bli så "normalt" som möjligt. Sorgen är ingenting man genomlider en period efteråt och sedan är den över. Du får leva med den och den är fruktansvärd. För att orka behövde jag också glädjen och jag har tillåtit mig att känna den i varje ögonblick det har varit möjligt, utan att ha dåligt samvete. Den delen av mig och mitt liv som handlar om att jag har fött ett dött barn kommer alltid att kännas svart, sorgtyngd, förtvivlad... men jag låter det vara "en del" av mig och inte mitt hela jag.

När man föder ett dött barn känner man genast en stark önskan att vara gravid igen. Kroppen skriker ju efter det där barnet du inte fick. Den förstår inte vad ditt hjärta inser, att du har förlorat en stor kärlek. Kroppen är bara redo att ta hand om och vårda det där barnet. Så man blir nästan besatt, skulle jag vilja påstå, av att bli gravid igen. Av denna anledning bestämde jag mig att det fick ta den tid det tog. Vi skulle försöka igen, men det fick inte bli vår enda källa till lycka, en eventuell ny graviditet. Så vi fyllde livet med så mycket vi bara orkade och önskade. 5 månader senare blev jag gravid och vi har en frisk, vacker pojke på fyra månader som är så otroligt lik sin syster som han aldrig kommer att få träffa.

Kramar till dig!

Vad hemskt! Sitter med tårar i ögonen. Stor styrkekram!

ledsenochhemlig: Jag sitter i samma sits som du, jag och min sambo förlorade vår son i vecka 18 pga att det på rutin UL upptäckte för lite fostervatten och att bebis var väldigt liten för sin ålder och hade multipla missbildningar. Efter två besök på uppsala akademiskas avdelning för fosterdiagnostik (specialister vi fick träffa) var det tio dagar mellan besöken.
Vi visste att hoppet var ute och hur skulle man orka tio dagar med bebis i magen för att få "domen" om vår son skulle ha en chans el inte? In i det sista hoppades man ju.

Vi bestämde oss för att vara glada NU! Försöka fylla dagarna med saker och hitta på saker, träffa folk och framförallt prata. Inleda sorgeprocessen och gråta, gråta, gråta. Det visade sig på så sätt lättare psykiskt när dagen för att föda väl kom sen... man var beredd. För vi hade börjat sörja och vi hade förlikat oss med tanken.

Försök vara glad för tiden ni har fått som gravida! Vilken kärlek ert barn har visat er och att ni verkligen vill bli föräldrar! Det har vi! Vi är oändligt tacksamma för allt det... och vi vill gärna ha ett syskon till vår son.

Jag håller också med föregående talare där det är tuffare psykiskt än fysiskt. Det gjorde inte alls ont när jag krystade, jag var smärtstillad hela tiden och var som i en dimma. Barnmorskorna tar så väl hand om dig så oroa dig inte! Allt kommer gå jättebra, och sorgen lär du dig att hantera med tiden. Mitt råd också slutligen. Rym inte ifrån känslan när du blir ledsen och känner sorgen skölja över dig. Gråt istället och du kommer känna dig starkare sedan.
Glöm bara inte att det var inte allt förgäves, även om man känner så just nu. Ni har ju fått en massa kärlek och att vara änglaförälder är inte fy skam om man ser till att barnet hade kunnat gå hela vägen ut och kanske komma ut sjuk ist! :( Var glad att de hittade felet i tid!

Massa kramar!

Jag beklagar så att du tvingas gå igenom ett avbrytande. Själv har jag gjort det två gånger, i oktober 2008 och i april 2009. Båda gångerna på grund av mycket allvarliga missbildningar, däribland ökad tryck i hjärnan med förmodad hjärnskada.  Mina pojkar föddes i vecka 18 respektive 21 (behövde Socialstyrelsens tillstånd den gången). Jag har sedan tidigare en frisk pojke som är född naturligt och kan väl egentligen säga att visst är det tufft fysiskt sett att föda fram en bebis i mitten av graviditeten, så är det ändå värst psykiskt. Det finns liksom inget att kämpa för. Efter förlossningarna tillbringade vi flera timmar tillsammans med våra pojkar och tog massor med fotografier, det har hjälpt oss mycket i efterhand.

Inom några veckor kommer jag att föda vårt fjärde barn, h*n är det tredje av våra barn som har drabbats av ett genanlag som tycks förfölja oss. Förhoppningsvis kommer de operationer som h*n måste genomgå göra att vi efter allt vi gått igenom får behålla vår lillplutt!

Vill du så får du gärna inboxa mig, själv tyckte jag att det var en stor tröst i den mest fruktansvärda situationen att kunna prata av sig med någon som vet vad man går igenom.

KRAM!

Beklagar så mycket att ni befinner er i denna situation!
Jag har inte drabbats av samma som du,men jag fick föda fram min son i v.18+ pga att jag har försvagad livmoderhals och en BM råkade punktera fosterhinnan.

Det gör ont,jag tycker att den förlossningen var värre än den med min yngsta sons förlossning. Men du kommer förhoppningsvis att få morfin om du vill.
Något som har hjälpt oss enormt var hur vårdpersonalen behandlade vår son, det var en sådan respekt att man blir så rörd varje gång man tänker på det och de gjorde alltså så fint för att vi skulle kunna ha fina minnen av vår pojk. De lade honom i en korg med vitt broderat täcke och vita orkidér. Sjukhusfotografen tog många bilder, jättefina bilder.

Något som jag råder dig är att efter förlossningen be sjukhuset fixa papper så att ni kan ha med ert barn i familjebilden hos skatteverket om ni vill..... ert barn kommer att "folkbokföras" med de namn ni väljer och han/hon kommer också att få födelsenummer dock inga sista siffror. Detta är helt klart frivilligt och bara om ni vill,men detta hjälpte oss enormt mycket med sorgen.
Än en gång så beklagar jag verkligen !
Många styrkekramar.

Beklagar så det som hänt er!! Jag/vi har gått igenom nästan precis samma som ni, vår pojke hade ett mycket , mycket allvarligt hjärtfel. Han föddes i v.22
Om du vill får du gärna inboxa mig så kan jag berätta mer.

Stor kram!!

Vet inte vad jag ska skriva så skickar en styrkekram och önskar dej lycka till!